Kolesterol ofarligt men kolesterolmediciner farliga?

Text: Anki Sundin, NGruppen
DN Debatt publicerar idag artikeln "Högt kolesterol är ofarligt för kvinnor och friska män" med Uffe Ravnskog i spetsen. Här skriver artikelförfattarna om kolesterol och riskerna med så kallade statiner, en sorts kolesterolsänkande läkemedel, som numera används av över en halv miljon svenskar. De menar att det inte finns några belägg för att statiner i preventivt syfte skyddar mot hjärt-kärlsjukdom, men däremot kvarstår risken för biverkningar av dessa läkemedel. Häribland nämns försvagade muskler och impotens. (Bilden lånad från viktigheterochoviktigheter.blogspot.com)

Att kolesterol bör betraktas utifrån ny forskning är något som vi tagit upp på bloggen ett flertal gånger (se Relaterade artiklar på NGruppens blogg nedan), och är något som jag tar upp i boken Diabetes och Hjärta och kärl.

Jag menar mot bakgrund av den vetenskap som finns idag att kolesterol kanske inte bör betraktas som orsaken till hjärt-kärlsjukdom, såsom varit den förhärskande uppfattningen så länge. Kolesterolmätning i sig är vidare ett alltför trubbigt verktyg. Det vore möjligen mer värdefullt att mäta bland annat så kallat VLDL och oxiderat LDL istället, eftersom totalkolesterol eller LDL i sig sannolikt snarare är pseudomarkörer för ohälsa snarare än orsakerna till den. Och det är inte heller så att höga kolesterolvärden måste vara kopplade till en ökad risk för ohälsa, liksom sänkta kolesterolvärden inte heller minskar risken.

Äta kolesterol inte farligt
Att det inte bör betraktas som farligt att äta kolesterolrika livsmedel är något som vi är många inom de nutritionsrelaterade professionerna som är överens om. Däremot får vi gärna begränsa intaget av vissa livsmedel som har gemensamt att de ökar vår egen produktion av kolesterol. Om det sedan är i just den ökade kolesterolproduktionen i sig som faran ligger, eller om denna bara råkar gå hand i hand med biokemiska processer som ökar risken för ohälsa, tål att diskuteras.

Till exempel ökar socker produktionen av insulin, som i sin tur är kopplad till produktionen av kolesterol. Att inte socker är hälsosamt känner vi till.
Fett ökar också kolesterolproduktionen. Skälet till det är att kolesterol är ett sätt att transportera fett i blodet och mellan olika vävnader. Därmed är dock inte sagt att fett är ohälsosamt av den anledningen. Det gäller att skilja mellan äpplen och päron här.

Hälsosamma livsmedel
Livsmedel som är hälsosamma för kroppen är de som är näringsrika i allmänhet. Här återfinner vi bland annat mjölk- och mejeriprodukter, kött, fisk och fågel, ägg, bönor och linser, "naturliga" fullkornsprodukter (dvs inte nödvändigtvis raffinerade livsmedel med kostfiber tillsatta som berikningsmedel), nötter, frön, frukt, grönsaker, rotfrukter och bär.

Valet av kostprofil är sedan en fråga om preferens och mål - en del vill äta en stor andel kolhydrater och en liten andel fett, andra väljer en stor andel fett och en liten andel kolhydrater. Så länge vi täcker behovet av de essentiella näringsämnena, menar jag med stöd från den forskning som finns idag att kostprofilen i sig inte spelar någon roll.

Relaterade artiklar på NGruppens blogg
Fetthypotesen - ska det vara mättat eller inte?
Ägg och kolesterol - ingen fara!
180 gram fett bra och kostfiber onyttigt?

180 gram fett bra och kostfiber onyttigt?

Text: Anki Sundin, NGruppen
Jag får en hel del frågor kring kost- och näringslära. En del av dem lägger jag ut här på bloggen för att jag tror att många kan vara intresserade av svaret. Här kommer en fråga med svar om LCFH:

Fråga:
Måste bara fråga, det här med LCHF - att man max ska äta 20g kolhydrater som dagen, 1g protein per kilo kroppsvikt och 180g fett, att fibrer är onyttigt, det inte finns bevis om att kolesterol är onyttigt och att man inte ska käka frukt för vitaminer utan hellre rött kött - i min värld låter det helt uppåt väggarna. Men jag har ju ingen utbildning inom nutrition, vad anser du?

Svar:
Du ställer en fråga kring ett av de hetaste diskussionsområdena inom nutritionen just nu, och utifrån rådande forskningsläge ska jag försöka besvara den så kort och koncist som möjligt.

Hur mycket energi, t.ex. fett, vi behöver äta - oavsett om vi väljer en LCHF-profil på kosten eller inte - beror på hur stort energibehov vi har. Därför är det aldrig korrekt att rakt av ge en siffra här.

1 g protein/kg motsvarar det minsta behov som en stillasittande person kan anses ha (WHO:s siffra är 0.8). I en LCHF-kost som syftar till att ge ketos behöver även proteinintaget hållas begränsat, eftersom protein görs om till glukos och därmed försvårar möjligheten att hamna i ketos om det av något skäl är ett mål.

Att kostfibrer skulle vara onyttigt finns ingen forskning som säger. Däremot anser många i LCHF-rörelsen (och andra) att kostfibrer inte behövs i den utsträckning som de nuvarande rekommendationerna anger. Ett problem ur ett LCHF-perspektiv med kostfibrer är att de finns i framför allt kolhydratrika livsmedel såsom frukt, bröd och potatis. Dessa livsmedel undviks ju i stor utsträckning av någon som äter en LCHF-profilerad kost. Å andra sidan konsumeras på håll gärna ganska stora mängder grönsaker, så alla LCHF-förespråkare tar inte avstånd från kostfibrer som sådana. Och det finns alltså inget i den nuvarande forskningen som tyder på att det skulle vara onyttigt med kostfibrer.

Kolesterolfrågan är ytterligare ett stort kapitel inom det här området, och det börjar hopa sig bevis för att själva kolesterolnivåerna i blodet i sig kanske inte är någon bra markör för hälsa i sig, utan att de snarare speglar något annat som är i fysiologisk obalans. Att bara sänka kolesterolvärdena med hjälp av läkemedel förbättrar nämligen inte alltid hälsan och risken att utveckla sjukdom.

Ett annat sådant exempel är homocystein, som tidigare har fått vara en stark riskmarkör för hjärtkärlsjukdom. Senare tids forskning pekar dock på att det inte finns något stöd för att sänkta homocysteinnivåer med hjälp av ”motmedlet” folsyra skulle minska risken för hjärtkärlsjukdomar av olika slag. Homocysteinnivåerna är således en så kallad falsk markör (pseudomarkör) som i sig inte behöver vara farliga, men som eventuellt speglar någon annan obalans.

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Om frukt och fruktos - på återbesök i debatten om LCHF
Fetthypotesen - ska det vara mättat eller inte?
Bästa LCHF-intervjun på länge
Grenade fettsyror, cancer av kött och tankar kring LCHF
Ägg och kolesterol - ingen fara!

Bästa LCHF-intervjun på länge

Via Kostdoktorn.se hittade jag idag en av de bästa LCHF-intervjuerna i media på länge, nämligen en intervju med landstingsråd Gert Ohlsson i NWT. Han är öppen för individuellt anpassade kostregimer och anser att "man måste våga vara öppen för nya rön" för att forskningen ska gå framåt. Mycket bra sagt. Själv trivs han enligt utsago bra med en LCHF-kost, men menar att han inte är fanatisk och hänvisar till semlan han nyligen har avnjutit.

Jag är av uppfattningen att det är precis den här typen av öppet sinne, vilja till förändring och insikt om behovet av breddad kunskap som är vägen till ökad folkhälsa. Långt ifrån alla behöver äta en LCHF-kost, men den som trivs med det och mår bra av det får gärna göra det. Som nutritionist har jag nämligen i dagsläget inget underlag för att avråda någon från att äta en LCHF-kost.

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Om frukt och fruktos - på återbesök i debatten om LCHF
Grenade fettsyror, cancer av kött och tankar krig LCHF
Socker, fett och viktminskning
Lag Rössner mot lag Dahlqvist - på återbesök i kolhydratkampen
Om kolhydratbluffen - mina resonemang kring Coltings artikel
Söt skatteväxling under luppen igen
180 gram fett bra och kostfibrer onyttigt?

Diabetes och lågkolhydratkoster

Lågkolhydratkoster och diabetes kanske i framtiden kommer att få än större genomslag som behandling än vad de har idag. Inger Larsen, en av mina blivande nutritionistkollegor, har skrivit ett seminariearbete i detta ämne med mig som handledare. Det blev så bra att jag frågade henne om jag inte fick publicera hennes arbete här på bloggen, och det fick jag.
Tack Inger!

Om Inger Larsen:

• Studerar på: kandidatprogrammet i nutrition
• Arbetet är gjort på: kursen klinisk nutrition och nutritionsstatus 15 hp, termin 5, Karolinska institutet/Stockholms universitet, Institutionen för biovetenskaper och näringslära
• Arbetet lämnades in: 2010-10-29

Arbetet är skrivet på norska, men som bekant är det så likt svenska att det inte är några större problem att förstå. Det finns dock några ord som inte är helt självklara, så jag har satt ihop en liten ordlista nedan:

lavkarbohydratkostholt: lågkolhydratkost
rammer: drabbar
selv om: även om
gunstig: gynnsam
mangler: saknas
hjerte- og karsykdommer: hjärt- kärlsjuksomar
hjerneslag: stroke
uavhengig: oberoende av
følgelig: följaktligen
ukene: veckorna
svært: mycket
lavere: lägre
fettoksidasjon: fettoxidation, "fettförbränning"
glukoseavhengige vev: glukosberoende vävnader
danning: bildning
forskjell: skillnad
metthetsfølelse: mättnadskänsla
trengs: behövs
vanskelig: svår
kilder: källor

Behandling av diabetes typ 2 med lavkarbohydratkosthold

Sammendrag
Type 2-diabetes rammer stadig flere og sykdommen kan ha alvorlige konsekvenser. Selv om det generelle rådet ved behandling av diabetes er en fettredusert kost med høyt inntak av fiber og fullkornsprodukter, finnes det indikasjoner på at et kosthold med redusert inntak av karbohydrater skal være gunstig for en type 2-diabetiker.

En offentlig definisjon på lavkarbohydratkosthold mangler hvilket gjør det vanskelig å sammenligne studier og trekke felles konklusjoner. Generelt gir en kraftig reduksjon av karbohydratinntaket positive effekter på HbA1c og kroppsvekt, men flere studier har visse begrensinger når det gjelder studievarighet, oppfølgingstid, kontrollgrupper og forsøkspersoner hvilket begrenser troverdigheten av resultatene.

Reduksjonen av karbohydrater ved lavkarbohydratkosthold medfører økt inntak av fett og proteiner. Dette tros gi negative konsekvenser så som økt risk for hjerte- og karsykdommer samt redusert nyrefunksjon. Studier tyder derimot på at dette ikke er tilfelle. Det er vanskelig å avgjøre om en kostholdsstrategi er definitivt bedre enn en annen. Den beste kostholdsstrategien er den som pasienten kan adaptere til og følge over det lange løpet.

Innledning
I 1995 fantes det 135 millioner voksne personer med diabetes på verdensbasis. Innen år 2025 spås antallet diabetikere å ha steget til 300 millioner. Utviklingen av type 2-diabetes er nærmest epidemiartet (1) og henger sammen med den dramatiske økningen i forekomsten av overvekt og fedme (2).

Type 2-diabetes ble tidligere kalt aldersdiabetes ettersom sykdommen oftest debuterer hos personer i 40-års alderen. Det er derfor ekstra urovekkende at sykdommen i senere tid har begynt å bli mer vanlig også i yngre aldersklasser (1). Type 2-diabetes er en alvorlig sykdom og en medvirkende årsak til utvikling av hjerte- og karsykdommer, hjerneslag, nyresvikt, blindhet og amputasjoner (3). I USA er diabetes den femte vanligste dødsårsaken og er en enorm belastning for samfunnet økonomisk1. I Sverige er hjerte- og karsykdommer den vanligste dødsårsaken og det er trolig at type 2-diabetes er en del av sykdomsbildet (4).

Både kolhydrat- och fettreduktion effektivt
For å minske riskene som assosieres med sykdommen anbefales personen med diabetes å gjennomføre en livsstilsforandring der det overordnede målet er vektnedgang. (Bilden lånad från forskning.se)

Vektnedgang oppnås gjennom å skape et energiunderskudd gjennom å endre kosthold, aktivitetsgrad eller en kombinasjon av begge disse faktorer. Det finnes flere alternativer for å oppnå energiunderskudd via kostholdet. En effektiv fremgangsmåte er å redusere inntaket av fett ettersom fett inneholder mye energi, men også restriksjon av karbohydrat har vist seg å være effektivt for vektnedgang (5, 6). I Sverige publiserte nylig statens beredning för medicinsk utvärdering, SBU, rapporten ”Mat vid diabetes- en systematisk litteraturöversikt”. SBU konkluderer med at senkningen av HbA1c, langtidsblodsukkeret, er likverdig uavhengig om det er karbohydratinntaket eller fettinntaket som reduseres.

Det rapporteres at lavfettkosthold respektive ”måttlig lågkolhydratkost” har samme positive effekt på kroppsvekt og langtidsblodsukkeret, men at det fortsatt mangler informasjon om hvordan et kosthold med ekstremt lite karbohydrater og mye fett påvirker personer med type 2-diabetes (7). Syftet med denne artikkelen er derfor å vurdere lavkarbohydratkosthold som behandlingsmetode ved type 2-diabetes. Følgelig blir problemstillingen om det finnes grunnlag for en person med type 2-diabetes å følge et svært restriktivt lavkarbohydratkosthold i stedet for de offentlige kostrådene som finnes for diabetikere.

Generelt om diabetes type 2
Type 2-diabetes er den vanligste varianten av diabetes og innebærer insulinresistens og utilstrekkelig frigjøring av insulin (1). Insulinresistensen kommer av at cellene som har mottakere for insulin får redusert følsomhet. Bukspyttkjertelen forsøker å motvirke dette gjennom å skille ut mer insulin, noe som til slutt fører til at cellene ”trettes ut” og produksjonen av insulin avtar gradvis. Dette gjør at glukosenivået i blodet er høyere enn normalt og følgelig er glykemisk kontroll viktig ved behandling av diabetes.

HbA1c är vårt långtidsblodsocker
En måte å overvåke blodsukkeret på er ved å se på HbA1c. HbA1c er en blodprøve som viser andelen hemoglobin som har bundet sukker til seg, og dermed får man en oversikt over det gjennomsnittlige blodsukkeret de siste 4-6 ukene før blodprøven er tatt (3). HbA1c kan dermed kalles langtidsblodsukkeret.

I ”The United Kingdom Prospective Diabetes Study” ble det demonstrert at en 1% senkning av HbA1c har svært positive effekter for de alvorlige utfall som sykdommen kan ha. For eksempel vil 1% senkning av HbA1c føre til 21% reduksjon i dødsfall grunnet diabetes2.

For å holde blodsukkeret på et normalt nivå er det vanlig å bruke blodsukkersenkende tabletter eller insulin, men ettersom det man spiser har stor påvirkning på blodsukkeret er det også viktig for en diabetiker å spise rett (3). De offisielle kostholdsrådene i dag er et kosthold bestående av mye fiber i form av grove kornprodukter, grønnsaker og frukt, mindre fett fra kjøtt og meieriprodukter og mer fett fra fisk og plantekilder (1, 3).

Reduksjon av fettinntak har vist seg å være fordelaktig for en diabetiker da det fører til vektreduksjon (5, 6). SBU presenterer også i sine konklusjoner at produkter som fisk, grønnsaker og belgvekster er fordelaktige for diabetikere, samt at det finnes et visst vitenskapelig bevis for dette faktum (7). Selv om de eksisterende rådene ser ut til å fungere relativt bra samt har vitenskapelig støtte, ser det ut til at også kosthold med varierende grader av karbohydratinnhold kan ha positive effekter for en person med type 2-diabetes (1, 2, 5, 6, 7, 8). Sistnevnte koststrategi kalles lavkarbohydratkosthold.

Definisjon av lavkarbohydratkosthold
Lavkarbohydratkosthold er ikke noe nytt begrep. Pionerer i diabetesbehandling brukte et karbohydratrestriktivt kosthold som behandlingsmetode så tidlig som i 1893 (6). Til og med etter at insulin ble oppdaget i 1921 var et kosthold med lite karbohydrater og mye fett den hovedsakelige strategien for diabetesbehandling (1). Likevel eksisterer ingen offisiell definisjon på hva et lavkarbohydratkosthold er (5, 8, 9). Den prosentuelle mengden energi som kommer fra karbohydrater varierer mye mellom ulike studier og til tross for denne variasjonen kalles samtlige versjoner for lavkarbohydratkosthold. For eksempel anses 40 energiprosent (E%) karbohydrater i visse studier som lavkarbohydratkosthold, mens andre forskere betrakter 26 E% karbohydrater som lavkarbohydratkosthold8.

Riktignok er 40 E% lavere enn det normale anbefalte inntaket på 50-60 E%, men ved et energiinntak på 2000 kcal resulterer 40 E% karbohydrater i 200 g karbohydrater (8, 10). 200 g karbohydrater er relativt mye og skaper antagelig ikke de metabole forandringene som er assosiert med kosthold med ekstremt lite karbohydrater (9). Ved et karbohydratinntak så lavt som 20-50 g per dag kan ketoner påvises i urinen, derav navnet ketogent kosthold hvilket er en variant av lavkarbohydratkosthold (5).

50 g karbohydrater per dag ses på som en terskelgrense som må nås for å oppnå de metabole endringene man vil oppnå ved et lavkarbohydratkosthold, men visse forskere mener at den positive effekten av karbohydratrestriksjon også forsetter ved inntak over 50 g karbohydrater per dag (9). (Bilden lånad från immun.se)

Dermed foreslås både begrensninger som 50-150 g karbohydrater per dag samt ≤ 50 g karbohydrater per dag som definisjoner på lavkarbohydratkosthold (5, 9). Det kan være fordelaktig å utrykke karbohydratbegrensningen i gram i stedet for energiprosent, da andelen karbohydrater ved en gitt energiprosent kan variere mye avhengig av det totale energiinntaket.

Mangelen på en klar definisjon av lavkarbohydratkosthold gjør det vanskelig å sammenligne ulike studier og dra felles konklusjoner. I visse oversiktsartikler begrenser man seg til å kun presentere resultater fra studier der karbohydratinntaket er ekstremt lavt, mens i andre oversiktsartikler presenteres resultater fra studier der man har gjort en reduksjon av karbohydratinntaket og tar ikke hensyn til hvor liten eller stor restriksjonen er. Dette er et viktig faktum å ta i betraktning ettersom resultatet av studier avhenger av graden av karbohydratrestriksjon.

Fysiologiske konsekvenser av å spise mindre karbohydrater
Når inntaket av karbohydrater reduseres kraftig blir ketoner og fettsyrer en del av energikilden (9). Forutsatt at proteininntaket er tilstrekkelig driver aminosyrer glukoneogenesen og en viss mengde glukose produseres. De fleste lavkarbohydratkosthold innebærer også en reduksjon av det totale energiinntaket, hvilket fører til økt fettoksidasjon (5). Dette forklarer vektnedgangen som oftest ses ved lavkarbohydratkosthold (2, 5, 6, 8, 9). Selv om det ikke finnes noe essensielt behov av karbohydrater (10) er en del av kritikken mot lavkarbohydratkosthold rettet mot det faktum at visse vev har et bestemt behov for karbohydrater. Slike glukoseavhengige vev, som for eksempel linsen i øyet, får den glukosen som trengs gjennom glukoneogenese og glykogenolyse.

Danning av ketoner, glukoneogenese og glykogenolyse er mekanismer som også ses ved sult, men ved lavkarbohydratkosthold uteblir nedbrytning av endogent protein ettersom at protein- og fettinntaket er tilstrekkelig (5).

Kostholdets effekter hos personer med diabetes type 2
Metabole studier gjort på personer med type 2- diabetes og lavkarbohydratkosthold tyder på at restriksjon av karbohydrater har direkte effekt på glukosemetabolismen ved å redusere glukosenivået i plasma og øke insulinsensiviteten (5). Kontrollerte, randomiserte studier styrker denne påstanden når det gjelder personer uten diabetes, men mangel på kontrollgrupper, få forsøkspersoner, korte oppfølgingsperioder og relativt høyt karbohydratinntak gjør at beviset for dette ikke er like sterkt hos personer med type 2-diabetes (5).

I forsøk presentert av Feinman og Volek ser man derimot en signifikant forskjell i kroppsvekt, glykemisk kontroll og reduksjon av HbA1c i kosthold med 20 E% karbohydrater respektive 55-60 E% karbohydrater (6). To uavhengige studier blir presenter der tilført insulin og andre diabetesmedisiner ble redusert eller avsluttet helt som følge av omlegging til lavkarbohydratkosthold (6). Studier presentert av Westman et al. viser også at lavkarbohydratkosthold fører til reduksjon av HbA1c samt diabetesmedisinering. Her foreslås også at insulinresistensen reduseres som følge av at man gjennom lavkarbohydratkosthold fjerner den tilgjengelige glukosen som er årsaken til hyperinsulinemien (9).

Generelt gir altså et lavkarbohydratkostholdt positive effekter på HbA1c og kroppsvekt, men flere studier har visse begrensinger når det gjelder studievarighet, oppfølgingstid, kontrollgrupper og forsøkspersoner hvilket begrenser troverdigheten av resultatene (2, 5, 6, 9).

Mer enn bare vektnedgang?
Flere forskere fra studier presentert av Wood og Fernandez mener at effektene av lavkarbohydratkosthold ikke bare kommer av at kostholdet er en bra metode for vektnedgang. Det antas at det er noe med karbohydratrestriksjonen i seg som årsaker den positive effekten (8). Forsøk gjort på dyr tyder på at de sirkulerende ketonkroppene har direkte effekt på appetitten gjennom at de øker metthetsfølelse (5). I en kontrollert studie har man sett at metthetsfølelsen ved lavfettskosthold respektive lavkarbohydratkosthold er lik selv om kaloriinntaket ved sistnevnte kosthold var 1000 kcal lavere (9). Reduksjonen av insulin antas å være grunnen til reduksjonen i appetitt (9).

Risker ved lavkarbohydratkosthold?
Som nevnt tidligere har karbohydratrestriktive kosthold lenge vært en av behandlingsmetodene for diabetes. I en periode etter 1950-tallet anbefalte det amerikanske diabetesforbundet, American Diabetes Assosiation, en energifordelning på 40 E% karbohydrater, 40 E% fett og 20 E% protein. Ettersom kunnskapen om diabetes økte samt komplikasjoner som hjerte- og karsykdommer forekom oftere ble fokus endret til fettreduksjon gjennom å øke karbohydratinntaket (2). Det hevdes altså at den økte andelen fett ved lavkarbohydratkosthold øker risken for hjerte- og karsykdommer. Nylige studier tyder derimot på at å erstatte karbohydrater med fett, inkludert mettet fett, har positive effekter for risken for hjerte- karsykdommer (6). Den hovedsakelige trenden i lavkarbohydratkostholdsstudier gjort på type 2-diabetikere er at det ser ut til være en reduksjon i triglyseridnivået, mens signifikant endring i kolesterolnivå uteblir (5).

I en studie gjort på obese personer har man sett en forbedring i HDL samt forholdet mellom HDL og det totale kolesterolet ved bruk av lavkarbohydratkosthold (9), og det samme har blitt observert ved visse studier gjort på personer med type 2-diabetes (5). Det må derimot tas i betraktning at flere av studiene er korttidsstudier uten kontrollgrupper, hvilket reduserer resultatets troverdighet (5).

Selv om det ikke er en betingelse for kostholdsstrategien innebærer visse former av lavkarbohydratkosthold et høyere proteininntak enn de offentlige anbefalingene (5, 10). Negativ påvirkning på nyrefunksjon samt økt tap av kalsium fra skjelettet tros være en potensiell effekt av dette. Det finnes ingen data fra studier gjort over lengre tid som viser at et lavkarbohydratkosthold skader nyrefunksjonen hos personer med eller uten type 2-diabetes. Derimot finnes det heller ingen studier som motbeviser en eventuell risk for påvirkning av nyrefunksjon og videre forskning på emnet trengs altså.
Bevis mangler også når det gjelder effekten av lavkarbohydratkosthold på benmassen og en eventuell risk for osteoporose (5).

(Anki Sundin har skrivit en bloggartikel om just protein, pH och skeletthälsa här med rubriken pH-purist eller köttälskare?)

Diskusjon
Det finnes flere studier som indikerer at et kosthold med lite karbohydrater er gunstige for en person med type 2-diabetes, men overlag ser det ut til å mangle studier av tilstrekkelig bra kvalitet slik at man ikke kan trekke definitive konklusjoner. I tillegg er det et problem at det mangler homogenitet i hva som klassifiseres som lavkarbohydratkosthold.

På kort sikt er det lite som tyder på at det skulle være skadelig å behandle type 2-diabetes med lavkarbohydratkosthold, men et bestående problem er at det ikke finnes grundige langtidsstudier innen emnet. Den glykemiske kontrollen man får gjennom kostholdet er derimot svært gunstig og gjør at man ikke kan utelukke lavkarbohydratkosthold som behandlingsmetode. Det er vanskelig å avgjøre om en kostholdsstrategi er ubetinget bedre enn en annen. Den beste kostholdsstrategien er antagelig den som pasienten kan adaptere til og følge over det lange løpet.

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Skillnaderna mellan smör och margarin
Lagförslag om avgift på mättat fett
Omega 3, fiskolja och krillolja
Ketonkroppar - missförstådda välgörare?
Det finns inget nyttigt socker - dags att kavla upp ärmarna
Fruktos gör dig fet - inte frukt
Transfett, snabbmat och folkhälsa - och ett ödmjukt recept på framgång
Koffein och kaffe fettförbrännande?

Kilder
1. Anderson JW. Diabetes Mellitus. Medical Nutrition Therapy. In: Shils M, Shike M, Ross AC, Caballero and Cousins R, editors. Modern Nutrition in Health and Disease. 10th ed. Baltimore: Lippincott Williams & Wilkins; 2006. P. 1043-66.
2. Davis N, Forbes B, Wylie- Rosett J. Nutritional Strategies in Type 2 Diabetes. Mt Sinai J Med. 2009;76:257-68.
3. Diabetes.no. Oslo: Diabetesforbundet [oppdatert 8. juni 2010; sitert 11. oktober 2010]. Tilgjengelig fra: http://www.diabetes.no/.
4. Socialstyrelsen.se. Socialstyrelsen [sitert 22. oktober 2010]. Tilgjengelig fra: http://www.socialstyrelsen.se/.
5. Dyson PA. A review of low and reduced carbohydrate diets and weight loss in type 2 diabetes. J Hum Nutr Diet. 2008;21:530-8.
6. Feinman RD, Volek JS. Carbohydrate restriction as the default treatment for type 2 diabetes and metabolic syndrome. Scand Cardiovasc J. 2008;42:256-63.
7. SBU. Mat vid diabetes. En systematisk litteraturöversikt. Stockholm: Statens beredning för medicinsk utvardering. 2010;201. ISBN 978-91-85413-37-9
8. Wood JR, Fernandez ML. Carbohydrate-restricted versus low- glycemic- index diets for the treatment of insulin resistance and metabolic syndrome. Nutr Rev. 2009;67(3):179-83.
9. Westman EC et al. Low-carbohydrate nutrition and metabolism. Am J Clin Nutr. 2007;86(2):276-84.
10. Nordic Council of Ministers. Nordic Nutrition Recommendations 2004. 4th edition. Copenhagen: Nordic Council of Ministers; 2004. p 199-211.

LCHF och vitamin D-upptag

Text: Anki Sundin, NGruppen
Påverkar LCHF-kosten upptaget av näringsämnen? Finns det en risk för överdosering av vitaminer och mineraler vid lägre doser än annars när man står på LCHF? Dessa frågeställningar väckte läsaren Medeldist, som kommenterade min bloggartikel Om kolhydratbluffen - mina resonemang kring Coltings artikel.
Denna bloggartikel är därför ett svar på Medeldists resonemang och funderingar kring LCHF, vitamin D och tarmens funktion.
(Bilden lånad från storabh.wordpress.com)

Ketogen kost och upptag av vitamin D?
Medeldist: Du skriver att det finns ett samband mellan ketogen kost och möjligheten att tillgodogöra sig vitamin D. Jag har sökt på PubMed efter studier som undersökt detta utan att hitta något relevant. Kan du ge mig en referens att gå vidare på här? En studie som jag hittade var gjord av Bergqvist et al, 2008, där man givit barn med epilepsi ett tillskott av vitamin D samtidigt som de stått på ketogen kost (som är en vedertagen behandlingsform vid epilepsi). Resultatet blev förbättrade värden av vitamin D, men det säger inget om upptaget med eller utan ketogen kost. (Det var heller inte det som författarna undersökte, ska sägas.)

Läckande tarm
Angående tarmens funktion har jag skrivit en hel artikelserie kring detta med fokus på kostens betydelse för intestinal permeabilitet (”läckande tarm”) och inflammation. Artiklarna ingår i Så fungerar tarmen och börjar här på den länken. Läs gärna denna om du har tid och ge mig återkoppling.

LCHF eller "Svenssonmat"?
Du skriver att vissa svarar bra på LCHF och blir friskare. Jag håller med om att någon form av LCHF visst kan vara bra för många, och jag blir glad över din ödmjuka ton som jag själv också delar: ”Sambanden är inte klarlagda...”
Det skulle vara mycket intressant att undersöka hur en LCHF-kost står sig mot en kost med större andel kolhydrater, där livsmedlen i båda fallen är av de näringsrika och mer oraffinerade sorterna.

Att jämföra en kost med hög andel kolhydrater där källan är framför allt sötade och raffinerade produkter med en LCHF-kost (hur vi nu väljer att definiera en sådan) där livsmedlen är av den mer oraffinerade och självklart sockerfria sorten är inte ett bra sätt att utröna för- och nackdelar med respektive kost. Att människor mår bättre på en mer näringsrik kost än en näringsfattig dito håller vi ju alla med om, så att gå från en ”dålig svenssonkost” med snabbmat och socker till en LCHF-kost med näringsrika livsmedel säger inget om LCHF-regimen i sig - bara att det är bättre att äta näringsrika och så oraffierade livsmedel som möjligt.

Risk för överdosering av vitamin D med LCHF/paleokost?
Det övergripande fokus i hela diskussionen här är huruvida en person som äter en LCHF- eller paleolitisk kost riskerar att överdosera vitamin D vid lägre doser än andra på grund av bättre upptag eller biotilgänglighet. För att kunna resonera kring detta kan vi till att börja med titta på den övre intagsgränsen, UL, för vitamin D. Den är, enligt SNR 2004, satt till 50 mikrogram per dag. Det rekommenderade är 7.5 mikrogram per dag, så knappt 7 gånger mer vitamin D än rekommenderat anses vi kunna äta kontinuerligt utan sannolik risk för överdosering. Tillämpningen av SNR eller NNR på individnivå är som bekant inte helt enkel och ska göras med försiktighet, som det heter, men det kan väl just i vår dialog få vara något slags riktmärke. (Se UL-tabellen på livsmedelsverkets hemsida.)

Det skulle betyda att upptag eller biotillgänglighet skulle behöva vara minst 7 gånger bättre med LCHF- eller paleolitisk kost för att det skulle finnas en sådan risk. Jag har inte hittat några studier som har undersökt detta.

Som utgångsläge för de vidare resonemang som nu följer kring detta har jag av Medeldist fått länken till en bloggartikel skriven av en Don Matesz, och den går jag igenom stycke för stycke med egna reflektioner:

Tandsten inte samma sak som överdosering av vitamin D
Den första studien (Buduneli et al, 2008) som Matesz refererar till i artikeln du länkade till undersökte inte upptaget av vitamin D vid olika kostregimer, utan undersökte om ett läkemedel (alendronat, som hindrar osteoklasternas nedbrytning av skelettet) påverkade bildningen av tandsten med eller utan ett tillskott av kalcium och vitamin D hos en grupp kvinnor med benskörhet. Här är författarnas egen slutsats, som i korthet lyder att alendronat inte har någon inverkan på tandstensbildning vare sig man tar tillskott av kalcium och vitamin D eller inte. Dessutom påpekar man studiens småskalighet och efterlyser större undersökningar:

”No significant differences were found in clinical parameters or results of saliva analysis between the study groups (p > 0.05). CONCLUSION: Within the limits of this preliminary study, it is suggested that long-term calcium and vitamin D supplementation with or without alendronate does not appear to have a significant effect on supragingival calculus formation or saliva total calcium, potassium, magnesium and sodium concentrations. Larger-scale studies investigating the possible effects of various treatment modalities of osteoporosis on supragingival calculus formation are required to better clarify this issue.”

Ingen koppling till vitamin D och en viss kostregim här, alltså.

Fortfarande tandsten i fokus - inte vitamin D
I den andra studien som Matesz refererar till (Westhofen et al, 1984) undersökte man spottkörtlarna hos råttor med avseende på innehållet av kalcium och var i spottkörtlarnas celler detta kalcium befann sig när man gav försöksdjuren isoprenalin. Isopenalin är i Sverige avregistrerat sedan en tid tillbaka (om jag läser FASS rätt), men är i vilket fall en beta-agonist. Den ökar pulsen och kraften i varje kontraktion och använd(e)s vid olika blockeringar i hjärtat.

Därefter gav man försöksdjuren en syntetisk variant av vitamin D och observerade att cellmembran och cellorganeller i spottkörtlarna exponerades för en stor laddning kalcium (”a calcium overloading of the cell membrane and intracellular buffer organelles without calcification was observed”). Westhofens studie visade att en kombination mellan läkemedelssubstansen isopenalin och syntetiskt vitamin D hos råttor orsakar en kalciumfrisättning från spottkörtlarna och därmed bildning av tandsten.

Den slutsats som Matesz själv drar av denna studie, och som han lägger emfas vid i sin bloggartikel, är att ett överdrivet intag av vitamin D skulle kunna öka risken för tandsten (”salivary stone”), som i hans patientfall orsakade en inflammation i en spottkörtel på grund av att den täppte till utloppet för saliv.

Fortfarande handlar det alltså inte om vitamin D och någon viss kost.

Mer magnesium minskar behovet av vitamin D?
Vidare skriver han att eftersom magnesiumbrist kan orsaka ett försämrat upptag av vitamin D, så måste ett stort intag av magnesium (via den paleolitiska kost som hans patient i fråga åt) innebära att hon behöver mindre vitamin D än rekommenderat. Den enkla slutsatsen kan åtminstone inte jag ställa mig bakom utan att först se dels en näringsanalys av hennes kost, dels hennes uppmätta värden, samt hur just hennes värden för vitamin D skulle förändras med en kostomläggning.

Spannmål orsakar vitamin D-brist?
Sedan kommer Matesz in på kostfiber från spannmål och hänvisar till Batchelor och Compson, 1983. Författarnas egen slutsats från sin studie är att en högfiberkost skulle kunna förklara utvecklingen av vitamin D-brist hos asiatiska invandrare i Storbritannien med normal exponering för solljus:
”The reduced plasma half-life of 3H-labelled 25(OH)D3 associated with a high-fibre diet may explain the development of vitamin D deficiency in Asian immigrants with normal exposure to u.v. light.” (Bachelor och Compson, 1983)
(Bilden lånad från recept.nu)

I deras experiment undersökte de 13 kaukasier (ljushyade personer), varav 12 män och en kvinna. 6 av de 13 fick ett tillägg av 20 gram kostfiber per dag utöver sin normala kost och de övriga 7 fick utgöra kontrollgruppen och fick inget tillägg. Den enda restriktionen som kontrollgruppen fick var att de skulle undvika en fiberrik frukost. Ett dygn efter att experimentet påbörjats fick de en injektion av radiomärkt vitamin D. Hela experimentet varade i 30 dagar med regelbundna blodprov.

Det ska sägas, att redan här är den här studien värdelös att använda som argument för att en viss kost skulle påverka upptag av vitamin D, eftersom man administrerade vitamin D via injektion här. Det kringgår ju tarmens eget upptag av vitaminet. Här har forskarna velat undersöka eliminationen av vitamin D som redan finns i blodet, inte upptaget av vitamin D via kosten. Skillnaden är så tydlig som någon kan önska.

Plasmanivåerna hos alla försöksdeltagare uppgavs vara normala och spände mellan 34 och 142 nM (det vill säga en mycket stor spridning), och medelvärdet av vitamin D i plasma hos deltagarna skilde sig inte åt mellan grupperna. Hos den grupp som hade fått extra mycket kostfiber försvann det radiomärkta vitamin D från blodet snabbare än hos kontrollgruppen, men även här var spridningen mycket stor. Det var alltså stor skillnad från person till person. I praktiken överlappade eliminationshastigheten hos fyra av försöksdeltagarna den hos två personer i kontrollgruppen, men skillnaden var trots allt signifikant.

Tyvärr redovisas inte deltagarnas näringsintag i övrigt. Det hade inte bara varit intressant att veta, utan är även helt nödvändigt för att kunna koppla det extra intaget till någon reell skillnad - inte minst eftersom plasmanivåerna från början var så spridda (mellan 34 och 142 nM).

Att, som Matesz gör, gå från indikation om att en kost med begränsat innehåll av spannmål minskar eliminationstakten av vitamin D i blodet till att en person som står på en paleolitiskt kost löper en ökad risk för överdosering av vitamin D är ett alltför stort steg. Det är en hypotes som är värd att undersöka, men utan vetenskapligt underlag är och förblir det en tanke som är alltför svag för att utgöra plattformen för en rekommendation.

Glutenbesvär även hos friska?
Därefter tar han upp frågan om gluten och vitamin D-nivåer vid celiaki (glutenintolerans). Att en exponering av gluten vid celiaki skadar tarmslemhinnan och resulterar i ett försämrat näringsupptag i allmänhet, inte bara av vitamin D, är känt sedan länge. Att gluten eller glutenrika livsmedel skulle påverka upptaget av vitamin D även hos personer som inte har celiaki är inte helt omöjligt, eftersom vi idag börjar få kännedom om kostens effekt på tarmens funktion och läckage från tarmen ut till blodet. En av de referenser han hänvisar till här (Jorde et al, 2010) konstaterar dock att de inte kunde påvisa någon signifikant koppling mellan vitamin D-nivåer i serum och markörer för inflammation (inflammationsmarkörer är kopplade till tarmläckage):

”In conclusion, we were not able to demonstrate with certainty any significant relation between serum levels of 25(OH)D levels and a number of cytokines and markers of inflammation.” (Jorde et al, 2010)

Slutligen rekommenderar Matesz att den som äter en paleolitisk kost håller sitt intag av vitamin D-tillskott lägre än de som äter spannmålsprodukter. Jag menar att de undersökningar han refererar till här inte ger någon stabil grund att stå på vid en sådan rekommendation, men att det naturligtvis är nödvändigt att undersöka detta vidare. I första hand menar jag att ett tillskott av vitamin D ska basera sig på individens intag av vitamin D via kosten, inte på vilken kostregim han eller hon väljer.

Tre frågor att besvara
Tre frågor som har väckts i det här sammanhanget är alltså:

• påverkas upptaget av vitamin D (och andra näringsämnen) positivt av en kost med ett begränsat innehåll av spannmålsprodukter och deras kostfiber? Det vill säga - behöver en person som äter en sådan kost mindre av de olika näringsämnena än andra?
• om ja, i vilken grad påverkas upptaget av vitamin D och övriga näringsämnen? Finns det verkligen en risk för ett överintag av vitamin D med en spannmålsfri kost eller kost med ett mycket begränsat innehåll av kostfiber? Det övre gränsvärdet för vitamin D är 7 gånger högre än RDI, så för att det skulle finnas en sådan risk skulle upptaget eller biotillgängligheten av vitamin D bli 7 gånger högre med spannmålsfri kost.
• bör en person som äter en kost med så kallad paleolitisk profil vara försiktig med sitt intag av vitamin D-tillskott?

Relaterade artiklar på NGruppens blogg
Om kolhydratbluffen - mina resonemang kring Coltings artikel
Grenade fettsyror, cancer av kött och tankar kring LCHF
Ont i magen av kolhydrater? Om fruktosmalabsorption
Äta nyttigt - så svårt kan det vara
LCHF, tarmhälsa och bakterier
Så fungerar tarmen, del 1-8

Referenser:
Batchelor and Compston. Reduced plasma half-life of radiolabelled 25-hydroxyvitamin D, in subjects receiving a high-fibre diet. Br. J. Nutr. (1983). 49, 213. Artikeln i fullängd via http://journals.cambridge.org/action/displayFulltext?type=1&fid=846692&jid=&volumeId=&issueId=02&aid=846684&bodyId=&membershipNumber=&societyETOCSession=

Bergqvist AGC, Schall JI, Stallins VA, Zemel BS. Progressive bone mineral content loss in children with intractable epilepsy treated with the ketogenic diet. Am J Clin Nutr. 2008;88(6):1678-84. Artikeln i fullängd via http://www.ajcn.org/cgi/content/full/88/6/1678

Buduneli N, Saygan BH, Saraç F, Kraduman‌ M, Ayçelik‌ N. Calcium, vitamin D supplements with or without alendronate and supragingival calculus formation in osteoporotic women: a preliminary study. Expert Opin Pharmacother. 2008;9(12):2015-20 , DOI 10.1517/14656566.9.12.2015

Jorde R, Sneve M, Torjesen PA, Figenschau Y, Gøransson LG, Omdal R. No effect of supplementation with cholecalciferol on cytokines and markers of inflammation in overweight and obese subjects. Cytokine. 2010;50(2):175-80.

SNR 2004, UL-tabell: http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Svenska-narings-rekommendationer/Rekommenderat-intag-av-vitaminer-och-mineraler/

Westhofen M, Schäfer H, Seifer G. Calcium redistribution, calcification and stone formation in the parotid gland during experimental stimulation and hypercalcaemia. Virchows Archiv, 1984;402(4):425-38.

Om kolhydratbluffen - mina resonemang kring Coltings artikel

Text: Anki Sundin, NGruppen
I en uppmärksammad artikel i Runners World ger Jonas Colting sin syn på kolhydrater, träning, hälsa och prestation. Artikeln Jonas Colting om ”kolhydratsbluffen” är dubbelpublicerad hos Kostdoktorn.se för över ett år sedan, men diskussionen är som bekant fortfarande aktuell och därför skriver jag några rader kring hans olika resonemang. Jag välkomnar synpunkter, kritik och fler frågeställningar kring detta.

Mjölmaffian
Idrottare bör basera sin kost på så oraffinerade livsmedel som möjligt. Det påstår Colting i sin artikel, och jag håller med. Det jag opponerar mig emot är det kategoriska motståndet mot att någon kan må bra och prestera bra även med en relativt hög andel kolhydrater i sin kost. (Märk väl att man kan ha en relativ hög andel kolhydrater i kosten även med de mer oraffinerade produkterna såsom potatis och andra rotfrukter, men även råris och liknande). Han insinuerar att ”mjölmaffians” Uppladdningen* som han flitigt läste och lydde som knattesimmare är orsaken till att han under 10 års tid drabbades av ”ständiga infektioner, frekventa blodsockerfall och långt ifrån optimal uthållighet”.
*) Uppladdningen ges ut av bland annat Axa och Kungsörnen, som i sin tur är knutna till koncernen Lantmännen.

Uppladdningen har koppling till livsmedelsindustrin
Också här håller jag med om att Uppladdningen inte är världens bästa material att ge ut som studielitteratur, och att kopplingen till livsmedelsindustrin ska vara fullständigt klar för alla som vill läsa dessa sidor. Pasta och bröd måste inte ingå i kosten ens för en idrottare, men det är lättillgängliga källor till energi. Att däremot hänvisa till intaget av kolhydratrika livsmedel som förklaring till hans vacklande hälsa och prestation som yngre idrottare kan nog inte utan vidare anses vara rimligt utan att samtidigt hänvisa till övrigt näringsintag och andra parametrar som har med hälsa och prestation att göra. Dessutom misstänker jag att många som läser hans artikel får uppfattningen att kolhydratrika livsmedel skulle kunna orsaka dessa tillstånd för människor i allmänhet, vilket det inte finns stöd för ens i oberoende forskning. Det kanske inte är det han avser att förmedla, men jag tror att det kan tolkas så.

Många mår bra och presterar med kolhydrater
Låt oss även komma ihåg att det finns många idrottare som inte äter som Jonas Colting säger sig göra och som presterar på samma nivå som han gör i sina respektive idrotter. Det betyder att en del presterar bra på en mindre andel kolhydrater än andra. Mysteriet bakom det löser sig om man börjar räkna på antalet gram kolhydrater per kilo kroppsvikt - eller ännu hellre per kilo muskelvikt - och även ställer detta i relation till vad vi från gång till annan menar med prestation. Är det snabbhet, maximal kraftutveckling, precision eller uthållighet vi är ute efter? Det är också avgörande för behovet av näring och kroppens substratval i varje givet ögonblick.

Stor pastaportion två timmar innan träning - säger vem?
I sin artikel tar Colting avstånd från att man bör äta en stor pastaportion två timmar innan start. Men vem har rekommenderat honom det? SOK:s Kostrekommendationer för elitidrottare
föreslår en måltid runt fyra timmar innan start och ett mellanmål (”mindre måltid”) två timmar innan start. Låt oss också komma ihåg att kostrekommendationerna för elitidrottare från SOK i första hand är avsedda för konditionsidrottare och i viss mån precisionsidrottare, inte ultraidrottare eller kraftidrottare i samma utsträckning. Jag vågar påstå att antalet lyftare som äter så mycket som den lägre rekommendationen om fem gram kolhydrater per kilo och dag är ganska få. (Men jag lyssnar gärna till kritik här.)

Hönan och ägget
Jonas skriver också i den dubbelpublicerade artikeln: ”Varför inte istället äta och träna så att vi maximerar fettförbränning i våra fettdepåer?” Då vill jag hänvisa till Jonas inledande fras: ”Hälsa och fysisk förmåga är två helt olika saker”. Menar han att motionären ska äta och träna för maximal fettförbränning för optimal hälsa, eller menar han att idrottare ska äta och träna på det viset för att prestera optimalt? Samtidigt vill jag också fritt citera en av mina duktiga nutritionistkollegor: ”Har vi en hög fettförbränning för att vi tränar hårt, eller kan vi träna hårt för att vi har en hög fettförbränning - vad är hönan och vad är ägget?” Alltså: är en hög fettförbränning något som vi bör sträva efter per se, eller är det något som ändå kommer automatiskt när vi tränar? Själva fettförbränningen i sig är ju inte prestationshöjande.

Hedenhösarna inte hälsan själva
Vidare funderar Colting över hur ”våra förfäder som bevisligen var nomader, vandrare, jägare, samlare och löpare klarade... uthållighet och kamp när inte dagens livsmedelsindustri fanns där med sina sockrade flingor”. Utan överdrift tror jag dock att vilken modern löpare som helst på elitnivå eller strax under skulle göra bättre ifrån sig i en löpartävling än den genomsnittlige nomad som Colting kanske hänvisar till här - med eller utan sockrade flingor.

Det där är bara ett semantiskt trick som är alltför lätt att genomskåda. Livet för, säg 10 000 år sedan eller längre tillbaka, kan inte ur något perspektiv jämföras med det liv som vi lever idag, vare sig vi väljer att äta kolhydratrika livsmedel eller inte. Det är en romantisk men sannolikt felaktig föreställning att tidigare människoarter levde och hade hälsan i ett sekel, var starka som troll och snabba som vinthundar. Jag är ingen expert på paleoantropologi, men om jag får tillåta mig att hänvisa till mina grundskolekunskaper i ämnet levde hedenhösarna tills de var runt de 30 och dog av en salig blandning av hårt liv, sjukdomar, misslyckad jakt (läs: dräpt av en björn) och inte helt osannolikt svält när tiderna var dåliga.

För övrigt var nog inte förtidsmänniskans kost fri från kolhydrater. Rotfrukter lär ha stått på menyn, men även honung när sådan stod till buds, frukt och annat kolhydratrikt. Dock inte i samma mängder som vi idag har tillgång till, och inte heller i raffinerad form, men min poäng är att förtidsmänniskan säkert inte följde någon extrem LCHF-regim.

Konspirationer överallt?
Colting fortsätter: ”I samma konspiratoriska linje har kolhydratmaffian en mängd dietister och kostrådgivare som helt ogenerat förmedlar denna köpta information...”

Många som arbetar inom området kost- och näringslära med fokus på idrott och prestation behöver uppdatera sig inom den senaste forskningen - det känner jag till. För egen del vinnlägger jag mig efter bästa förmåga om att kontinuerligt vara inläst på det nyaste inom idrottsnutritionen. Men att alla som förespråkar kolhydrater i samband med träning, prestation och återhämtning skulle vara sammansvurna i en konspiration med livsmedelsindustrin i täten tar jag bestämt avstånd från. Jag kan bara prata för mig själv som nutritionist (inte någon av de tidigare omnämnda grupperingarna), men när jag själv hänvisar till kolhydratrika livsmedel som en enkel och effektiv källa till energi kan jag försäkra mina läsare och åhörare om att jag gör det i egenskap av oberoende iakttagare av forskningen inom idrottsnutrition. Jag påstår inte alla idrottare ska äta ”kladdig pasta” eller ”sockrade flingor” och därmed utesluta näringsrika livsmedel. Däremot säger jag att kolhydratkällor såsom bröd, pasta, ris och potatis visst kan ha en given plats i både idrottares och motionärers kostregim, dock inte på bekostnad av protein, fett eller andra näringsämnen.

Expert på sig själv - inte på andra
Jag ifrågasätter inte Jonas Coltings egen kostregim eller hans åsikter för sin egen del. Jag har mycket stor respekt för hans kunskaper om hur hans egen kropp fungerar och de framgångar han har och har haft inom sin egen idrott. Han är expert på sig själv. Jag håller också med om att ett intag av stora mängder livsmedel med stora raffinerade kolhydrater inte är hälsosamma eller nödvändigtvis prestationshöjande.

Däremot ifrågasätter jag det kategoriska budskapet som jag upplever förmedlas i hans artikel och vill återigen, som så många gånger tidigare, hänvisa till individuella skillnader mellan människor i allmänhet och idrottare i synnerhet. Det som fungerar för en är nödvändigtvis inte den enda fungerande regimen för alla andra. Dessutom vill jag påminna om att ”kolhydrater” är ett näringsämne och att ”livsmedel” är den produkt, raffinerad eller oraffinerad, som vi äter. Att dra alla kolhydratrika livsmedel över en kam utan hänsyn till övrigt näringsvärde är således inte rimligt.

Skillnad mellan hälsa och prestation
Jag vill även slå fast att vi måste skilja mellan allmän hälsa och optimal idrottsprestation. En idrottare utan kända sjukdomar kan rimligtvis äta annorlunda och större mängder än en överviktig person med livsstilsorsakad diabetes typ 2 utan att drabbas av negativa konsekvenser.

Min uppfattning är att Jonas Colting, medvetet eller omedvetet, blandar ihop hälsa för allmänheten med prestation för idrottare i sina resonemang. Att en diabetiker eller till och med den vanliga motionären bör undvika stora mängder ”kladdig pasta” och ”sockrade flingor” finns det nog inte många som följer forskning och utveckling som opponerar sig emot idag.

Att en individuell idrottare på hög nivå får plats med både pasta och flingor i sin kost är jag däremot övertygad om, om han eller hon själv känner att det ger välmående, uthållighet och behaglig mättnad. Till och med kakor, bullar, läsk och godis i begränsad mängd kan idrottare som grupp betraktat äta utan att för den skull behöva oroa sig för dålig hälsa eller försämrad prestation. Förutsättningen är att det övriga näringsintaget är anpassat efter behovet hos den individuella idrottaren och att de raffinerade produkterna inte stjäl plats i aptiten från de mer näringsrika livsmedlen.

Jag efterfrågar tydlighet och en öppnare syn
För att kunna diskutera de här frågorna på ett allmängiltigt plan behöver vi justera några förutsättningar. Vi behöver:

• en tydligare distinktion mellan hälsa och prestation - är det kost för allmän hälsa som står i fokus, eller är det optimal idrottsprestation? Det ena måste inte utesluta det andra, men kan göra det.
• en tydligare distinktion mellan kolhydrater och de livsmedel vi återfinner dem i. Ett livsmedel som innehåller kolhydrater behöver inte betraktas som onyttigt i sig. Det har med vilken mängd av livsmedlet i fråga vi äter och vilket näringsintag och energibehov vi har i övrigt.
• en öppnare syn på att människor är individer med en individuell biokemi. Vissa av oss mår bra av att äta kolhydratrika livsmedel, medan andra mår bättre av att minska eller till och med utesluta intaget av sådana.
• en ökad tydlighet mellan ”andel kolhydrater” och intaget av den absoluta mängden kolhydrater räknat per kilo kroppsmassa. Om en idrottare äter, låt säga, 5000 kcal per dag och kolhydratintaget motsvarar 20 energiprocent, är det lika mycket kolhydrater som livsmedelsverket rekommenderar i gram räknat (250 g) för en genomsnittlig person med ett energiintag på runt 2000 kcal. 250 g kolhydrater för en person som väger 80 kilo motsvarar sedan drygt 3 gram per kilo, en mängd som vi återfinner ganska ofta hos utpräglade kraftidrottare utan tecken på prestationsnedsättning. Däremot ifrågasätter jag om en fotbollsspelare eller ishockeyspelare skulle prestera lika bra på den mängden kolhydrater. Det finns det studier som talar emot.

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Potatis eller pasta för idrottare?
På återbesök hos Train low compete high
Återhämtning - mer än bara vatten och vila

Relaterade artiklar i andra media:
Aftonbladet: Stenålderskosten - en myt?

LCHF och träning. Frågor & Svar

Text: Anki Sundin, NGruppen
LCHF är alltid ett aktuellt spörsmål. Kan man träna på LCHF och fortfarande prestera bra under träning? Här kommer en fråga från en läsare.

Fråga: Med tanke på din bakgrund inom styrketräning är jag mycket nyfiken på din syn gällande LCHF och styrketräning. Är det någonting du rekommenderar eller har utfört själv inför tävlingar?

Svar: Det beror på hur man definierar LCHF. Den extrema formen (ketogen kost) har framför allt varit populärt bland byggare och fitnessutövare inför tävlingar, även om många jag har pratat med säger sig i allt större utsträckning ha gått ifrån den mest extrema formen av denna kostregim. (Anekdotiska inslag är måhända intressanta som sådana, men ska naturligtvis inte förväxlas med vetenskap - vilken inställning denna idrottsgrupp har till LCHF och i vilken grad de väljer olika grader av den är svårt att veta eftersom det är så få studier som har gjorts inte minst under deffperiod. Jag har tidigare skrivit en artikel om hormonprofiler under deff, där man faktiskt haft erfarna kroppsbyggare som försökspersoner.)

Folk som styrketränar seriöst verkar ofta ligga på ett lägre intag av kolhydrater jämfört med medelsvensken till fördel för protein, men utan att för det hamna i ketos. Ketogen kost ligger få tränande personer på ens under kortare perioder eftersom "orken" inte blir densamma när man tränar hårt.

Så vitt vi vet idag verkar det inte vara skadligt att stå på ens ketogen kost, även om den försvårar prestationen.
Den uppfattning jag har för närvarande med stöd av den forskning jag har tagit del av är att det inte är skadligt eller prestationssänkande att ligga runt, säg, 40 E% kolhydrater ens under uppbyggnadsfasen. Eftersom det inte finns någon klar definition på LCHF kan vi hitta undersökningar där man kallar så mycket som 45 E% kolhydrater för LCHF, vilket jag menar är lite missvisande. (Medelsvensken ligger på 47-48 E% kolhydrater. Observera också att man i denna statistik inte gör skillnad mellan olika sorters energigivande kolhydrater.)

Anekdotiskt verkar snarare runt 40 E% kolhydrater vara mycket vanlig bland dem som styrketränar hårt utan att för den skull behöva vara en medveten koststrategi. Det ”blir” gärna så när proteinintaget är relativt högt. (Jag anser för övrigt att E% är ett undermåligt sätt att uttrycka näringsintag av en viss sort. Personligen föredrar jag att uttrycka intag i gram/kg kroppsmassa när jag arbetar med de här frågorna, eftersom det blir ett mer lätthanterligt och överskådligt mått.)

Det viktigaste för en idrottare är att utgå från de egna förutsättningarna och hur man själv upplever ett kostupplägg. Om en lyftare eller löpare upplever att mer eller mindre kolhydrater än vad som rekommenderas för tränande personer fungerar på individnivå, är det just den upplevelsen som måste styra det egna valet. Det må låta lite flummigt, men faktum är att vi inte kan säga på individnivå exakt hur en kostregim bör se ut. Vi kan använda studier på grupper för att bilda oss en plattform att utgå ifrån, men detta ska inte förväxlas med att ett signifikant studieresultat automatiskt ger ett facit för alla som håller på en given idrott.

Alltså: vi måste prova oss fram till en kostregim som fungerar för oss på individnivå med avseende på hälsa i allmänhet och idrottsprestation i synnerhet. Än så länge har vi inga bra teoretiska verktyg för att direkt kunna avgöra vilka proportioner som individen själv behöver ligga på.


Relaterade artiklar på NGruppen:
Hormonprofil under deff
Äta nyttigt - så svårt kan det vara
På återbesök hos Train low compete high

LCHF, tarmhälsa och bakterier

Text: Anki Sundin, NGruppen
Som svar och förslag på vidare läsning till en av NGruppens bloggläsare kring tarmhälsa, intracellulära bakterieinfektioner och LCHF har jag här sammanställt en artikel. (Det skulle ha blivit en svarskommentar från början, men omfånget drog iväg och gör sig därför bättre som egen artikel.)

För att ta del av diskussionen från början hänvisar jag till kommentarerna till Mela Petterssons artikel Fetthypotesen – ska det vara mättat eller inte på NGruppens blogg.

Artikeln riktar sig till alla läsare på bloggen och speciellt till läsaren gj:

Intracellulära bakterieinfektioner en av många faktorer
gj - Det är viktigt att hela tiden vidga forskningens vyer, samtidigt som vi inte utesluter något som inte är helt motbevisat. Intracellulära bakterieinfektioner har sannolikt ett finger med i spelet om läckande tarm och inflammationer både i och utanför tarmen.

Därutöver finns också en uppsjö av andra lika troliga faktorer som spelar in vid tarmhälsa. Etiologin, det vill säga bakgrunden, för exempelvis tarmsjukdomen Crohns är okänd i sin helhet och mycket troligt flerdimensionell. Här har intracellulära bakterieinfektioner undersökts i flera år med både framsteg och bakslag som resultat.

Mycket kvar att lära
gj, du skriver i din kommentar att ”det som står i Läkartidningen är känt” och menar att det finns så mycket inom medicin som diciplin som fortfarande än okänt. Jag skulle vilja göra jämförelsen mellan Läkartidningen och vad denna är för en läkare, med vad Illustrerad vetenskap är för den intresserade allmänheten. Läkartidningen har naturligtvis sina förtjänster, men bjuder inte på allt inom hela fältet. (Det vore en omöjlighet.)

Istället skulle jag rekommendera dig (och andra intresserade läsare) att leta direkt bland primärkällorna via PubMed för att hitta mer djuplodande information. Vi har fortfarande mycket kvar att lära, och forskningen kring inte minst hur bakterier inne i våra celler påverkar vår hälsa pågår febrilt.

LCHF och aptit
Du skriver vidare att du är intresserad av hur LCHF påverkar aptiten. Att LCHF leder till dämpad aptit är välkänt. Det finns säkert många för mig ännu okända mekanismer, men de jag brukar hänvisa till är bland annat den aptitdämpande effekten av proteiner och ketonkroppar. Läs gärna Johan Hurtighs artiklar om detta med rubriken Ketonkroppar – missförstådda välgörare, del 1 och 2.

Du efterfrågar också referenser för hur kolhydrater kan påverka tarmbiotans sammansättning. Här kommer några artiklar som kanske kan leda dig vidare inom detta område:

• Saulnier DM, Gibson GR, Kolida S.In vitro effects of selected synbiotics on the human faecal microbiota composition. FEMS Microbiol Ecol. 2008 Dec;66(3):516-27. Epub 2008 Jul 30.
• Boehm G, Jelinek J, Stahl B, van Laere K, Knol J, Fanaro S, Moro G, Vigi V. Prebiotics in infant formulas. J Clin Gastroenterol. 2004 Jul;38(6 Suppl):S76-9.

LCHF och immunsystemet
Om vi begränsar begreppet kolhydrater till raffinerade sådana, vet vi att de orsakar produktion av fria radikaler vid omsättningen. Fria radikaler påverkar i sin tur vårt immunsystem på olika sätt.

Däremot är området så gigantiskt och mångfacetterat att det inte låter sig ramas in av påståenden såsom ”LCHF skyddar mot infektioner”, vilket är något som vi fått höra via olika media den senaste tiden.

För att understryka detta och att poängtera vikten av att inte kategoriskt klassificera kolhydrater som ohälsosamma, tog jag också fram en artikel åt dig som handlar om hur kolhydratsupplementering skyddade tarmbarriären och minskade bakterievandring hos nyopererade råttor. Den situationen är långt från den friska människans i hennes vardag, men får ändå tjäna som budbärare här:

• Bouritius H, van Hoorn DC, Oosting A, van Middelaar-Voskuilen MC, van Limpt CJ, Lamb KJ, van Leeuwen PA, Vriesema AJ, van Norren K. Carbohydrate supplementation before operation retains intestinal barrier function and lowers bacterial translocation in a rat model of major abdominal surgery. JPEN J Parenter Enteral Nutr. 2008 May-Jun;32(3):247-53.

Läraktigt immunförsvar
Du fortsätter så här: ”Jag tror att vi tappar aptiten för att immunförsvaret har lärt sig att det påverkar infektioner, min erfarenhet är att man kan må hyfsat men att aptiten är som bortblåst, det är märkligt.”

Det klassiska exemplet på detta är hur järnbrist skyddade mot pest - järn är en viktig mineral för pestbakterien, Yersinia pestis. Det sägs att det var de fattiga och gravida som överlevde när pesten svepte fram - det vill säga bland dem som har järnbrist.
Detta kuriösa påpekande avser betydelsen av järn för denna bakteries tillväxt. Se gärna referensen nedan för en övergripande beskrivning av hur järnbrist kan ses som en skyddande faktor ur ett evolutionärt perspektiv.

• Denic S, Agarwal MM. Nutritional iron deficiency: an evolutionary perspective. Nutrition. 2007 Jul-Aug;23(7-8):603-14. Epub 2007 Jun 20

Men kroppen kan också lura sina inkräktare. Under infektion kapslas mineraler in i proteiner och på så vis kan vi ”gömma” essentiella näringsämnen för bakterier som behöver dem för sin egen tillväxt. Att i den situationen äta som vanligt kanske vore kontraproduktivt när kroppen försöker svälta ut en invaderande bakteriehärd. På samma sätt är ju som bekant feber positivt, upp till en viss nivå - temperaturen är suboptimal för många bakterier och hjälper kroppen att bekämpa dem.

Detta lär sig dock inte immunförsvaret på individnivå, utan är i det här fallet mer en mekanism på evolutionär nivå.

gj - Tack än en gång för dina engagerade kommentarer och ditt intresse för bloggen. Det är alltid spännande för mig att ta del av andras uppfattning, funderingar och kunskap inom nutrition.

"Fad diets in Sweden, of all places"...

Text: Anki Sundin, NGruppen

SvD skriver idag om kommentaren i The Lancet som handlar "fad diets" i Sverige, det vill säga viktminskningsdieter, med fokus på den uppståndelse som har varit ett tag kring LCHF. Socialstyrelsen har fått kritik för sin hantering av Annika Dahlqvists kostrekommendationer till diabetiker, på felaktiga grunder enligt generaldirektör Lars-Erik Holm.

Enligt SvD:s artikel ställer sig inte Socialstyrelsen bakom LCHF till diabetiker, utan fann efter utredning bara att Annika Dahlqvist inte hade brutit mot "vetenskap och beprövad erfarenhet" i det aktuella tillsynsärendet som handlade om hennes agerande när den tiden begav sig.

Socialstyrelsen kommenterar också uteslutningen av Nils-Georg Asp och Bengt Vessby ur en expertgrupp med uppgiften att utarbeta kostråd för diabetiker, och menar att det var av jävsskäl som de både inte tilläts vara med.

Asp och Vessby har kopplingar till livsmedelsindustrin via SNF och bör av det skälet, helt riktigt, inte heller vara med i en grupp som tar fram kostråd.

Den aktuella kommentaren i The Lancet:

Mann J, Nye ER. Fad diets in Sweden, of all places. Lancet. 2009;374(9692):767-9.