Det finns inget nyttigt socker - dags att kavla upp ärmarna och skrida till verket

Text: Anki Sundin, NGruppen
Fruktos i ren form är fettbildande, sänker insulinkänsligheten och ökar risken för metabola syndromet. Av det skälet har man sedan en längre tid tillbaka fruktat att högfruktossirapen, som numera används för att söta livsmedel såsom läsk och godis, kan ha ett bovaktigt finger med i spelet i den ökade ohälsan. Men riktigt så enkelt ska det aldrig vara. Eller ska det?

Är det högfruktossirapens fel?
Genom att livsmedelsindustrin idag har tillgång till billigt sötningsmedel i form av högfruktossirap (HFCS, high fructose corn syrup), gödslar man i stort sett med den. Det gör att vi får i oss tillsatt socker i olika former och i mängder som inte rimmar med vår fysiska aktivitet överlag. Som det verkar är fruktos en större bov i dramat än glukos, eftersom fruktos upplevs av kroppen som om det vore fett - för att använda min kollega Emanuel Widmarks sätt att uttrycka det.

Inte överens - som vanligt

Det finns naturligtvis forskare som ifrågasätter huruvida fruktos verkligen är den bov som man utmålar den som. I sin reviewartikel från 2008 jämför White* (1) fruktos med andra energigivande sötningsmedel och konstaterar att mängden fruktos i de varianter av högfruktossirap som används i störst utsträckning inte skiljer sig så mycket från vanligt socker:

• HFCS-42: 42 % fruktos, 53 % glukos
• HFCS-55: 55 % fruktos, 42 % glukos
• Sackaros: 50 % fruktos, 50 % glukos
• Invertsocker: 45 % fruktos, 45 % glukos
• Honung: 49 % fruktos, 43 % glukos

(Efter: White J, 2008 (1))

I sammanställningen ovan kan vi se att högfruktossirapens andel fruktos ligger på runt hälften, precis som sackaros (vanligt socker). Det betyder att vi inte får i oss så mycket mer fruktos från livsmedel som är sötade med högfruktossirap än med sackaros. Så långt stämmer resonemanget.

Att använda statistik som lämpar sig för ändamålet
Han återger också konsumtionssiffror som anger att intaget av tillsatta sockerarter i kosten inte har förändrats nämnvärt (om något till och med minskat med en procent) sedan 1970-talet. Istället pekar han på att fettintaget enligt samma konsumtionssiffror ökat med 5 % och konstaterar att ”det är välkänt att fett bidrar till övervikt och fetma”.

Han vill således göra gällande att intaget av fruktos inte har ökat de senaste decennierna trots att man nu för tiden använder högfruktossirap för att söta läsk och liknande livsmedel med, och att det därför inte kan vara denna komponent som bidragit till den eskalerande överviktsproblematiken.

USDA har andra siffror
Dessa siffror rimmar dock inte alls med dem som USDA (2) uppger. Statistiken som USDA huserar över gör snarare gällande att konsumtionen av tillsatt socker har ökat med 23 procent från 1983 till 1999 och motsvarade 103 pounds (ca 46,7 kg) per person och år 1999. Med tillsatt socker avses här sackaros, högfruktossirap, invertsocker, honung och liknande. Det innefattar inte det socker som finns naturligt i mjölk eller frukt och andra vegetabilier.

Var sjätte svensk sked är socker

Statistiken i Sverige anger däremot att sockerförbrukningen per person och år här legat ganska stabilt kring 40 kg sedan 1980-talet (5). Jordbruksverket uppger att totalkonsumtionen (både direktkonsumtion och uppskattat sockerinnehåll i sylt, konfektyr och andra livsmedel) var 41,6 kg per person år 2006 av socker och sirap. Energiintaget har ökat med 4% sedan 1980, och av vårt energiintag kommer 16% från läsk, godis, choklad och liknande livsmedel. Det betyder att ungefär var sjätte sked vi stoppar i munnen är rent socker.

Avsnittet där White fäller sig själv
White ifrågasätter i sin artikel inte huruvida ett överdrivet intag av något energigivande näringsämne leder till övervikt, utan snarare om fruktos specifikt är mer skadligt ur det perspektivet än vanligt socker. Han menar att det varit en hel del oväsen om de olika metabola vägarna som glukos och fruktos har, och avser hur fruktos genar förbi glykolysen och istället ökar produktionen av fett. Han argumenterar som följer:

”There are, however, several points of intersection where the metabolism of fructose and glucose interchange. This metabolic flexibility works to man’s evolutionary advantage by allowing a variety of food and energy sources to be processed efficiently.”

Det faktum att metabolismen är flexibel, det vill säga att kroppen använder de näringsämnen och den energi vi konsumerar, är dock inte det vi egentligen diskuterar. Att oxidationen av kolhydrater automatiskt blir högre när vi konsumerar en större andel kolhydrater och vice versa känner vi till och har accepterat. Och här fäller han sig själv i samma stycke:

”It is only when any single nutrient s consumed to excess and overwhelms the body’s metabolic capacity that untoward consequences occur.”

För idag är det knappast någon som ifrågasätter att genomsnittspersonen konsumerar mer socker, vilken form det än kommer i, än vad som är hälsosamt - oavsett vilka siffror vi använder som underlag.

Högfruktossirap är nog inte skadligare än sackaros
White skriver vidare i sin artikel, att om HFCS-fetmahypotesen vore korrekt, skulle det vara något kvantitativt unikt med HFCS som inte finns i sackaros. Så är inte nödvändigtvis fallet, eftersom mängden fruktos i HFCS-42 respektive -55 är ungefär hälften, precis som i sackaros. Hans slutsats är att övervikts- och fetmastatistiken inte skulle förändras om man återgick till att söta läsk och liknande produkter med sackaros istället. I det är jag benägen att nog hålla med - vare sig socker eller HFCS är nyttiga för kroppen i de mängder som dessa kolhydrater konsumeras i genomsnitt.

Men vi konsumerar fortfarande för mycket tillsatt socker
Vi vet att fruktos tar en annan metabol väg än glukos, och påverkar blodfett och mättnadssignaler annorlunda än glukos. Det betyder sannolikt inte att vi skulle lösa problemet med övervikt och fetma genom att byta ut sackaros och HFCS mot glukos, men det visar med önskvärd tydlighet att ren fruktos inte ska betraktas som ett ”nyttigare” sötningsmedel och att vår genomsnittliga konsumtion av sockerarter behöver minska som ett led i att återfå folkhälsan.

Vare sig man går efter USDAs eller Jordbruksverkets siffror har konsumtionen av energi ökat och genomsnittspersonens intag av socker är oförenlig med god hälsa. Tillsammans med andra livsstilsfaktorer har det bidragit till den överviktsproblematik som finns idag.

Från det lilla till det stora
Om glukos inte i samma utsträckning som fruktos ökar fettproduktionen, minskar insulinkänsligheten och är skadligt för bukspottkörteln, skulle det betyda att vi skulle se en markant skillnad i förekomsten av såväl övervikt som diabetes i samhället om vi bytte ut HFCS och sackaros mot rent glukos som sötningsmedel. Det är en intressant tanke, men knappast genomförbar i praktiken.

Istället tror jag att vi behöver rikta in oss på våra konsumtionsvanor överlag för att komma till rätta med problemet. Vi kan inte fortsätta att dricka läsk och äta godis och annan utrymmesmat i de mängder som genomsnittspersonen gör nu för tiden om vårt mål är att öka såväl individens hälsa som folkhälsan i stort. Detta oavsett vad som ger den energigivande söta smaken.

Molekylära mekanismer är intressanta i sig, men i folkhälsosammanhang är det knappast specifika reaktionsvägar i levern som behöver diktera åtgärden. Istället tror jag på devisen folkupplysning i äktenskap med politiska styrmedel. Den fria viljan i all ära, men ibland behöver vår spontana konsumtion av överflöd regleras för att åstadkomma de förbättringar vi eftersträvar. Det finns inget nyttigt socker. Det är dags att kavla upp ärmarna och skrida till verket.

*För sakens skull kan jag nämna att jävsförhållande med industrin har deklarerats i Whites artikel, eftersom han verkar som konsult för densamma. Ett jävsförhållande måste inte automatiskt betyda att innehållet i en given artikeln inte är trovärdig, men kan vara bra att bära med sig när man läser ett material. I det här fallet vill White hävda att det inte har skett någon ökning av intaget av tillsatt socker i befolkningen överlag, men statistiken han använder som underlag är inte desamma som USDA använder i sin rapport (2). Han nämner inte ens att det finns en diskrepans i statistiken beroende på vilken källa man använder, vilket betyder att han avsiktligt valt att använda den statistik som passar hans ändamål här.

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Fruktos, sackaros eller energi orsaken till övervikt?
Fruktos gör dig fet - inte frukt
Fruktos - ett socker som beter sig som fett


Referenser:
1: White JS. Straight talk about high-fructose corn syrup: what it is and what it ain’t. Am J Clin Nutr. 2008;88(suppl):1716S–21S.
2: USDA, rapport tillgänglig från http://www.ers.usda.gov/Publications/SSS/Aug05/SSS24301/
3: Monsivais P, Perrigue MM, Drewnowsi A. Sugars and satiety: does the type of sweetener make a difference? Am J Clin Nutr. 2007 Jul;86(1):116-23.
4: Riksmaten 1997-98, tillgänglig från: http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Matvanor---undersokningar/Vuxna/Riksmaten-1997-98/

5: Jordbruksverket: Konsumtion av livsmedel och dess näringsinnehåll. Statistikrapport 2008:1. Tillgänglig från: http://www.sjv.se/webdav/files/SJV/Amnesomraden/Statistik,%20fakta/Livsmedel/2008:1/20081_ikortadrag.htm