Det finns inget nyttigt socker - dags att kavla upp ärmarna och skrida till verket

Text: Anki Sundin, NGruppen
Fruktos i ren form är fettbildande, sänker insulinkänsligheten och ökar risken för metabola syndromet. Av det skälet har man sedan en längre tid tillbaka fruktat att högfruktossirapen, som numera används för att söta livsmedel såsom läsk och godis, kan ha ett bovaktigt finger med i spelet i den ökade ohälsan. Men riktigt så enkelt ska det aldrig vara. Eller ska det?

Är det högfruktossirapens fel?
Genom att livsmedelsindustrin idag har tillgång till billigt sötningsmedel i form av högfruktossirap (HFCS, high fructose corn syrup), gödslar man i stort sett med den. Det gör att vi får i oss tillsatt socker i olika former och i mängder som inte rimmar med vår fysiska aktivitet överlag. Som det verkar är fruktos en större bov i dramat än glukos, eftersom fruktos upplevs av kroppen som om det vore fett - för att använda min kollega Emanuel Widmarks sätt att uttrycka det.

Inte överens - som vanligt

Det finns naturligtvis forskare som ifrågasätter huruvida fruktos verkligen är den bov som man utmålar den som. I sin reviewartikel från 2008 jämför White* (1) fruktos med andra energigivande sötningsmedel och konstaterar att mängden fruktos i de varianter av högfruktossirap som används i störst utsträckning inte skiljer sig så mycket från vanligt socker:

• HFCS-42: 42 % fruktos, 53 % glukos
• HFCS-55: 55 % fruktos, 42 % glukos
• Sackaros: 50 % fruktos, 50 % glukos
• Invertsocker: 45 % fruktos, 45 % glukos
• Honung: 49 % fruktos, 43 % glukos

(Efter: White J, 2008 (1))

I sammanställningen ovan kan vi se att högfruktossirapens andel fruktos ligger på runt hälften, precis som sackaros (vanligt socker). Det betyder att vi inte får i oss så mycket mer fruktos från livsmedel som är sötade med högfruktossirap än med sackaros. Så långt stämmer resonemanget.

Att använda statistik som lämpar sig för ändamålet
Han återger också konsumtionssiffror som anger att intaget av tillsatta sockerarter i kosten inte har förändrats nämnvärt (om något till och med minskat med en procent) sedan 1970-talet. Istället pekar han på att fettintaget enligt samma konsumtionssiffror ökat med 5 % och konstaterar att ”det är välkänt att fett bidrar till övervikt och fetma”.

Han vill således göra gällande att intaget av fruktos inte har ökat de senaste decennierna trots att man nu för tiden använder högfruktossirap för att söta läsk och liknande livsmedel med, och att det därför inte kan vara denna komponent som bidragit till den eskalerande överviktsproblematiken.

USDA har andra siffror
Dessa siffror rimmar dock inte alls med dem som USDA (2) uppger. Statistiken som USDA huserar över gör snarare gällande att konsumtionen av tillsatt socker har ökat med 23 procent från 1983 till 1999 och motsvarade 103 pounds (ca 46,7 kg) per person och år 1999. Med tillsatt socker avses här sackaros, högfruktossirap, invertsocker, honung och liknande. Det innefattar inte det socker som finns naturligt i mjölk eller frukt och andra vegetabilier.

Var sjätte svensk sked är socker

Statistiken i Sverige anger däremot att sockerförbrukningen per person och år här legat ganska stabilt kring 40 kg sedan 1980-talet (5). Jordbruksverket uppger att totalkonsumtionen (både direktkonsumtion och uppskattat sockerinnehåll i sylt, konfektyr och andra livsmedel) var 41,6 kg per person år 2006 av socker och sirap. Energiintaget har ökat med 4% sedan 1980, och av vårt energiintag kommer 16% från läsk, godis, choklad och liknande livsmedel. Det betyder att ungefär var sjätte sked vi stoppar i munnen är rent socker.

Avsnittet där White fäller sig själv
White ifrågasätter i sin artikel inte huruvida ett överdrivet intag av något energigivande näringsämne leder till övervikt, utan snarare om fruktos specifikt är mer skadligt ur det perspektivet än vanligt socker. Han menar att det varit en hel del oväsen om de olika metabola vägarna som glukos och fruktos har, och avser hur fruktos genar förbi glykolysen och istället ökar produktionen av fett. Han argumenterar som följer:

”There are, however, several points of intersection where the metabolism of fructose and glucose interchange. This metabolic flexibility works to man’s evolutionary advantage by allowing a variety of food and energy sources to be processed efficiently.”

Det faktum att metabolismen är flexibel, det vill säga att kroppen använder de näringsämnen och den energi vi konsumerar, är dock inte det vi egentligen diskuterar. Att oxidationen av kolhydrater automatiskt blir högre när vi konsumerar en större andel kolhydrater och vice versa känner vi till och har accepterat. Och här fäller han sig själv i samma stycke:

”It is only when any single nutrient s consumed to excess and overwhelms the body’s metabolic capacity that untoward consequences occur.”

För idag är det knappast någon som ifrågasätter att genomsnittspersonen konsumerar mer socker, vilken form det än kommer i, än vad som är hälsosamt - oavsett vilka siffror vi använder som underlag.

Högfruktossirap är nog inte skadligare än sackaros
White skriver vidare i sin artikel, att om HFCS-fetmahypotesen vore korrekt, skulle det vara något kvantitativt unikt med HFCS som inte finns i sackaros. Så är inte nödvändigtvis fallet, eftersom mängden fruktos i HFCS-42 respektive -55 är ungefär hälften, precis som i sackaros. Hans slutsats är att övervikts- och fetmastatistiken inte skulle förändras om man återgick till att söta läsk och liknande produkter med sackaros istället. I det är jag benägen att nog hålla med - vare sig socker eller HFCS är nyttiga för kroppen i de mängder som dessa kolhydrater konsumeras i genomsnitt.

Men vi konsumerar fortfarande för mycket tillsatt socker
Vi vet att fruktos tar en annan metabol väg än glukos, och påverkar blodfett och mättnadssignaler annorlunda än glukos. Det betyder sannolikt inte att vi skulle lösa problemet med övervikt och fetma genom att byta ut sackaros och HFCS mot glukos, men det visar med önskvärd tydlighet att ren fruktos inte ska betraktas som ett ”nyttigare” sötningsmedel och att vår genomsnittliga konsumtion av sockerarter behöver minska som ett led i att återfå folkhälsan.

Vare sig man går efter USDAs eller Jordbruksverkets siffror har konsumtionen av energi ökat och genomsnittspersonens intag av socker är oförenlig med god hälsa. Tillsammans med andra livsstilsfaktorer har det bidragit till den överviktsproblematik som finns idag.

Från det lilla till det stora
Om glukos inte i samma utsträckning som fruktos ökar fettproduktionen, minskar insulinkänsligheten och är skadligt för bukspottkörteln, skulle det betyda att vi skulle se en markant skillnad i förekomsten av såväl övervikt som diabetes i samhället om vi bytte ut HFCS och sackaros mot rent glukos som sötningsmedel. Det är en intressant tanke, men knappast genomförbar i praktiken.

Istället tror jag att vi behöver rikta in oss på våra konsumtionsvanor överlag för att komma till rätta med problemet. Vi kan inte fortsätta att dricka läsk och äta godis och annan utrymmesmat i de mängder som genomsnittspersonen gör nu för tiden om vårt mål är att öka såväl individens hälsa som folkhälsan i stort. Detta oavsett vad som ger den energigivande söta smaken.

Molekylära mekanismer är intressanta i sig, men i folkhälsosammanhang är det knappast specifika reaktionsvägar i levern som behöver diktera åtgärden. Istället tror jag på devisen folkupplysning i äktenskap med politiska styrmedel. Den fria viljan i all ära, men ibland behöver vår spontana konsumtion av överflöd regleras för att åstadkomma de förbättringar vi eftersträvar. Det finns inget nyttigt socker. Det är dags att kavla upp ärmarna och skrida till verket.

*För sakens skull kan jag nämna att jävsförhållande med industrin har deklarerats i Whites artikel, eftersom han verkar som konsult för densamma. Ett jävsförhållande måste inte automatiskt betyda att innehållet i en given artikeln inte är trovärdig, men kan vara bra att bära med sig när man läser ett material. I det här fallet vill White hävda att det inte har skett någon ökning av intaget av tillsatt socker i befolkningen överlag, men statistiken han använder som underlag är inte desamma som USDA använder i sin rapport (2). Han nämner inte ens att det finns en diskrepans i statistiken beroende på vilken källa man använder, vilket betyder att han avsiktligt valt att använda den statistik som passar hans ändamål här.

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Fruktos, sackaros eller energi orsaken till övervikt?
Fruktos gör dig fet - inte frukt
Fruktos - ett socker som beter sig som fett


Referenser:
1: White JS. Straight talk about high-fructose corn syrup: what it is and what it ain’t. Am J Clin Nutr. 2008;88(suppl):1716S–21S.
2: USDA, rapport tillgänglig från http://www.ers.usda.gov/Publications/SSS/Aug05/SSS24301/
3: Monsivais P, Perrigue MM, Drewnowsi A. Sugars and satiety: does the type of sweetener make a difference? Am J Clin Nutr. 2007 Jul;86(1):116-23.
4: Riksmaten 1997-98, tillgänglig från: http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Matvanor---undersokningar/Vuxna/Riksmaten-1997-98/

5: Jordbruksverket: Konsumtion av livsmedel och dess näringsinnehåll. Statistikrapport 2008:1. Tillgänglig från: http://www.sjv.se/webdav/files/SJV/Amnesomraden/Statistik,%20fakta/Livsmedel/2008:1/20081_ikortadrag.htm

Fruktos, sackaros eller energi orsaken till övervikt och fetma?

Text: Anki Sundin, NGruppen
Att socker inte är bra i stora mängder har inte undgått någon. Idag diskuterar vi gärna vilken form av sockerarterna som är värst, och en återkommande kandidat är fruktos. I det här inlägget redogör jag för vad högfruktossirap är, hur det skiljer sig från vanligt socker, och vad som rimligen kan anses är värre än det andra.

Högfruktossirap
Högfruktossirap (HFCS; high fructose corn syrup) har i mångt och mycket ersatt sackaros (vanligt vitt socker) som sötningsmedel i livsmedel, inklusive läskedrycker. HFCS produceras genom att isomerisera glukos i majssirap (corn syrup) till fruktos och därefter blanda denna sirap med olika mängder av majsbaserad glukossirap.

HFCS-55 består av 55% fruktos och 42% glukos och används framför allt i sötade drycker. HFCS-42 består av 42% fruktos och 53% glukos och används i första hand för att söta andra livsmedel såsom bakverk och konfektyr. (1)

Skillnaden mellan fruktos och andra monosackarider
Fruktos metaboliseras annorlunda än de andra monosackariderna i vår kost, och nyligen har detta föranlett misstanke om att fruktos kan vara en viktig bidragande orsak till metabola syndromet.
Fruktos stimulerar inte insulinfrisättning, och påverkar inte våra mättnadssignaler som de andra monosackariderna.

Rent fruktos i stora mängder ohälsosamt
Nyligen (1) har man lagt fram teorin att fruktos kan bidra till metabola syndromet genom att öka blodfetterna*. En mekanism för detta skulle kunna vara ökade nivåer av urinsyra. Denna hypotes baserades på studier av konsumtion av rent fruktos.

Fruktos ökar också fettproduktionen och påverkar insulinkänsligheten.

Så ökar fruktos fettproduktionen
Fruktos är lipogent, det vill säga är fettbildande. När det kommer in i levern bryts det ned till dihydroxyacetonfosfat och glyceraldehyd-3-fosfat. Dihydroxyacetonfosfat omvandlas till glycerolskelettet i triglycerider, och glyceraldehyd-3-fosfat omvandlas till acetyl-CoA, som behövs för de novo-lipogenes och syntes av fettsyror. Det betyder att leverns metabolism av fruktos kan bilda två ämnen som behövs för syntes av fett. I vissa studier har man observerat att stora intag av fruktos under kortare perioder ökar cirkulerande TG* hos människa.

Fruktos kan påverka insulinkänsligheten
Insulinkänsligheten är viktig för att vår ämnesomsättning ska fungera ordentligt. Ju mer finjusterad vår insulinproduktion är, desto bättre förutsättningar har vi för en god hälsa i allmänhet och hög fettförbränning i synnerhet.

Många faktorer kan påverka insulinkänsligheten, däribland urinsyra. Fruktos kan öka urinsyranivåerna. Urinsyra produceras vid omsättning av vår arvsmassa, DNA, och RNA. Omsättningen av dessa ämnen ökar av fruktos. Hos råttor har man även observerat att kärlens möjlighet att reglera blodtrycket via NO (kväveoxid) minskar när urinsyranivåerna ökar. Det kan i sin tur vara kopplat till utvecklingen av insulinresistens.

Högfruktossirap påverkar inte annorlunda än sackaros
Kortsiktiga effekter av HFCS har genomförts (2) där män och kvinnor fått inta 25% av sitt dagliga energiintag i form av drycker sötade med antingen HFCS eller sackaros under 24 h. Det visade sig att de ökade triglyceridnivåerna* efter måltid var jämförbara när drycken var sötad med fruktos, sackaros och HFCS. Dessutom var fastenivåerna av triglycerider förhöjda i alla fallen, vilket förandledde författarna att misstänka att 25% socker (såväl mono- som disackarider i olika proportioner) kan ha negativa effekter på kort sikt på metabolismen. Den här undersökningen säger inget om hur det skulle förhålla sig på lång sikt.

Fruktos påverkar annorlunda än glukos
I en studie som fått mycket uppmärksamhet (3), undersökte Stanhope och medarbetare istället hur fruktos- respektive glukossötade drycker påverkade i mängder motsvarande 25% av det dagliga energiintaget under 10 veckors tid.

Efter att dessa 10 veckor hade gått fick man följande resultat:

• Båda grupperna gick upp lika mycket i vikt
• Inlagringen av bukfett ökade signifikant endast i fruktosgruppen
• Blodfetterna ökade med 10% i glukosgruppen, men inget i fruktosgruppen
• Nybildningen av fett ökade i fruktosgruppen
• Andra markörer för förändrad fettomsättning observerades i fruktosgruppen: LDL inklusive oxiderat LDL.
• Fasteglukos, insulinnivåer och insulinresistens ökade i fruktosgruppen men inte i glukosgruppen.

Slutsatserna som forskarna drog från sin studie var att fruktos var sämre än glukos (för överviktiga/feta personer).

25 E% socker är mycket, men inte orimligt för en del
I undersökningarna ovan har man använt sig av 25 E% sockerarter i form av drycker för att undersöka effekterna av olika energigivande sötningsmedel. Det är alltså stora mängder drycker det handlar om.

Om en person konsumerar 2000 kcal per dag motsvarar 25E% 500 kcal per dag, vilket kan översättas till 125 gram fruktos eller glukos per dag. I en liter läsk finns 100 gram sockerarter. Det betyder att försökspersonerna fick dricka motsvarande 1,25 liter läsk per dag i 10 veckors tid. Det ganska många människor som kan känna igen sig i den konsumtionsmängden. Dessa mängder rimmar dock inte med dem som medelsvensken konsumerar i genomsnitt.

Slutsatser
Slutsatser från detta är att sockerarter, både mono- och disackarider, är ohälsosamma i stora mängder. Om högfruktossirap är mer skadligt än glukos eller sackaros i praktiken är dock svårare att svara på - högfruktossirap har ungefär samma monosackaridproportioner som sackaros. Ren fruktos som sötningsmedel använder man i studiesyfte, men mycket sällan att söta kommersiellt tillgängliga livsmedel med. Högfruktossirap behöver av det skälet inte alls ha samma effekter på kroppen som ren fruktos. Detta återkommer jag till.

*Med blodfett avses här TG, som står för triglycerider, och som utgör en stor del av våra blodfetter.

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Fruktos gör dig fet - inte frukt
Fruktos - ett socker som beter sig som fett

Referenser:
1: Angelopoulos TJ, Lowndes J, Zukley L, Melanson KJ, Nguyen V, Huffman A, Rippe JM. The Effect of High-Fructose Corn Syrup Consumption on Triglycerides and Uric Acid. J. Nutr. 2009;139:1242S–1245S.
2: Stanhope KL, Griffen SC, Bair BR, Swarbrick MM, Keim NL, Havel PJ.Twenty-four-hour endocrine and metabolic profiles following consumption of high-fructose corn syrup-, sucrose-, fructose-, and glucose- sweetened beverages with meals. Am J Clin Nutr. 2008;87:1194–203.
3: Stanhope et al. Consuming fructose-sweetened, not glucose-sweetened, beverages increases visceral adiposity and lipids and decreases insulin sensitivity in overweight/obese humans. J Clin Invest. 2009;119(5):1322-34.

Vi ses på Fitnessfestivalen!

Text: Anki Sundin, NGruppen

Besök oss på Fitnessfestivalen i Göteborg den 5-6 december.

I vår monter kan du

Tävla med :)fitness4fun
med mycket fina priser!

Kom och utmana dig själv och dina kompisar i hinderbana, chins, dips, rodd och/eller bänkpress!

Final på stora scenen på söndag 6 dec kl 15!

I montern samarbetar NGruppen med It can only get better (Fredrik "Freddan" Eriksson, nominerad till Årets förebild av Healthy Business 2009) och Träningslära.se (Jacob Gudiol).

Hos oss kan du även dessutom

• göra pulstester
• få träningstips av Sveriges fitnesselit
• köpa böcker till mässpriser

Välkommen!

RF:s nya kostpolicy emot tillskott

Text: Anki Sundin, NGruppen

"Idrottare behöver inga kosttillskott." Det är det klara budskap som RF:s nya kostpolicy har. RF uppger att den nya kostpolicyn bygger på den strategiska planen för idrottens folkhälsoarbete och riktar sig till alla utövare, tränare och andra som har koppling till idrotten.

Här uppmanar man även idrottsserveringar till ökad anpassning efter idrottares energi- och näringsbehov, tar upp den problematiska frågan om sponsring och ger övergripande riktlinjer för hur kostfrågan inom idrotten bör hanteras.

Det är mycket välkommet att RF låtit ta fram en kostpolicy som verktyg i det praktiska arbetet med att öka kunskapen kring kostens betydelse för prestationen. Såväl individuella idrottare som idrottsanläggningar via tränare och personal bör ha goda kunskaper inom detta område och arbeta aktivt för att anpassa kosten efter det idrottsliga behovet. Målet med ett sådant arbete måste vara att täcka energi- och näringsbehovet i allmänhet och specifika näringsämnen i synnerhet.

I kölvattnet kommer därmed den kontroversiella frågan kring kosttillskott.

I kostpolicyn delar man in tillskott i tre grupper;

• energitillskott (t.ex. sportdryck)
• ergogena tillskott (t.ex. kreatin)
• kosttillskott (t.ex. vitaminer och mineraler)

Kostpolicyn uppger med all önskvärd tydlighet att tillskott inte behövs hos den som utövar idrott, utan att en väl sammansatt kost som täcker behovet av energi även är tillräcklig för att täcka behovet av övriga näringsämnen.

Frågan är hur man här har valt att definiera behov, och hur det skiljer sig från optimal mängd.

Som medlem i RF:s nätverk för idrottsnutritionsrådgivare står jag kluven inför detta kostpolicyns budskap. Å ena sidan är det bra att alla som utövar någon form av idrott, från breddidrott till elitidrott, tillskansar sig goda kunskaper inom kost- och näringslära. Det är positivt ur ett folkhälsoperspektiv, precis som kostpolicyn uppger. Å andra sidan finns det underlag för att hävda att vissa tillskott faktiskt ökar prestationen, utöver den prestation som kan kopplas till goda kostvanor i allmänhet.

Jag har tidigare skrivit att vi behöver nyansera debatten när det gäller tillskott för idrottare. Jag tror nämligen att det skadar vår trovärdighet att helt förkasta tillskott som komplement till en i övrigt välanpassad idrottskost, eftersom det bevisligen finns fördelar med dem för många. Vare sig vi efter en öppen och nyanserad diskussion kommer fram till att tillskott är ett bra komplement eller inte, tror jag att det är viktigt att vi är ödmjuka inför det faktum att elitsatsande idrottare och andra hårt tränande personer även på amatörnivå siktar på optimala resultat av sin träning. I det fallet handlar det inte om att "täcka behovet" av energi och näring utan att vrida det absolut mesta ur sin kost och träning.

En väl sammansatt och idrottsanpassad kost är en nödvändig bas för alla som tränar hårt. Men är det helt korrekt att helt förkasta tillskott utom i särskilda fall med specifika näringsbrister?

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:

Tillskott och idrott

Relaterade artiklar på andra bloggar:

Träningslära.se: Riksidrottsförbundet har en ny kostpolicy

"Fiskolja skyddar mot ADHD" - Skärpta regler kring påståenden.

Text: Anki Sundin, NGruppen
”Fiskolja skyddar mot ADHD.” Har du hört det påståendet? Det har förekommit (kanske förekommer det fortfarande) att nitiska företrädare för hälsokostbranschen försöker få människor att köpa fiskolja till sina barn genom att hänvisa till omega 3-fettsyrornas betydelse för hjärnans utveckling genom mycket tvivelaktiga metoder.

Men vad man nu åtminstone får och inte får skriva på en förpackning kommer att skärpas ytterligare. I ett pressmeddelande skriver Livsmedelsverket att EU har granskat 23 påståenden om livsmedel. (Kosttillskott räknas till gruppen livsmedel.) Efsa (1) har givit förslag på vilka påståenden som ska få och inte få användas.

Godkända påståenden
Exempelvis föreslår myndigheten (Efsa) att följande formuleringar ska tas upp i gemenskapsförteckningen över tillåtna påståenden:

• Växtsteroler har visat sig sänka/reducera kolesterolhalten i blodet. En hög kolesterolhalt är en riskfaktor för kranskärlsjukdom.
• Växtstanolesterar har visat sig sänka/reducera kolesterolhalten i blodet. En hög kolesterolhalt är en riskfaktor för kranskärlsjukdom.

(Växtsteroler och växtstanolestrar finns i vissa margarinsorter, min anm.)

• Kalcium är nödvändigt för att barns benstomme ska växa och utvecklas normalt.
• Protein är nödvändigt för att barns benstomme ska växa och utvecklas normalt.
• Barn behöver essentiella fettsyror för att växa och utvecklas normalt.
• Vitamin D är nödvändigt för att barns benstomme ska växa och utvecklas normalt.

Icke godkända påståenden
Några av de påståenden som myndigheten inte anser uppfyller de krav som ställts på godkännande är:

• Mejeriprodukter (mjölk och ost) främjar barns tandhälsa.
• Tre portioner mejeriprodukter varje dag kan som en del i en balanserad kost främja en hälsosam vikt hos barn och ungdomar.
• DHA och ARA stöder hjärnans och ögonens neurala utveckling.

Några företag ansökte också om godkännande för påståenden kring en särskild produkt. Således ansökte till exempel enzyme.pro.ag om att få hänvisa till effekter på immunsystemet för växande barn samt effekterna på barns mentala och kognitiva utveckling för deras produkter, och Pharma Consulting & Industries ansökte om att godkännande av påståendet ”lugnande” och ”bidrar till att stärka synen” på produkter med omega 3-fettsyrorna EPA och DHA (de som finns i fet fisk).

Inga av dessa påståenden kommer Efsa föreslå ska godkännas, eftersom de uppgifter som lämnats i samband med respektive ansökan inte anses styrka de orsakssamband som påståendena i fråga gör gällande.

Inte heller har de ansökande företagen lämnat in tillräckligt med underlag för att Efsa ska rekommendera godkänt för att omega 3-fettsyror bidrar till ökad koncentrationsförmåga, tankeförmåga eller inlärningsförmåga.

De företag som inte fått sina påståenden godkända kommer sannolikt att få sex månader på sig att ändra texten.

Betyder detta att fiskolja inte är bra för hjärnan och ögonen?
Den dokumentation som företagen i fråga lämnat in i samband med ansökningarna för respektive påstående ligger till grund för Efsas utlåtanden. Det betyder inte att ett visst näringsämne aldrig har visat sig ha en given effekt, eller att någon inte upplever en viss effekt av ett livsmedel. Det betyder bara att dokumentationen inte varit tillräckligt stark för att Efsa ska kunna föreslå ett godkännande för ett visst påstående.

Att exempelvis omega 3-fettsyror har effekter på hjärnans utveckling och funktion har visats ett antal gånger, hos både djur (2) och människor (3). Att ost och andra mejeriprodukter kan påverka karies har man också forskat på (4), och mekanismer såsom buffring, salivstimulering och minskad nedbrytning av emalj är troliga kandidater till den skyddande effekt man har sett i del sammanhang.

Godkända påståenden inte samma sak som näringsrekommendationer
EU:s godkännande av vissa påståenden behöver vi alltså inte uppfatta som direkta näringsrekommendationer för oss på individnivå - vi måste inte äta vissa margarinsorter för att sänka kolesterolet, och vi ska inte betrakta icke-godkända påståenden kring omega 3-fettsyror eller mejeriprodukter som att källor till dessa näringsämnen inte har någon effekt på vår hälsa.

Däremot är det bra att företag inte får skriva vad som helst på sina produkter. De argument som sedan förmedlas rakt över disk är förstås betydligt svårare att reglera, men icke desto mindre viktiga att ta upp till diskussion. Att försöka sälja på föräldrar fiskolja för att inte barnen ska få ADHD är att gå långt över gränsen för vad åtminstone jag kan anse är befogat.

Referenser
1. KOMMISSIONENS FÖRORDNING (EG) nr 983/2009 av den 21 oktober 2009 om godkännande respektive icke-godkännande av vissa hälsopåståenden om livsmedel som avser
minskad sjukdomsrisk och barns utveckling och hälsa. Europeiska unionens officiella tidning, 22.10.2009. Tillgängligt från

http://www.slv.se/upload/dokument/nyheter/2009/983_2009.pdf
2. Cao D, Kevala K, Kim J, Moon HS, Jun SB, Lovinger D, Kim HY. Docosahexaenoic acid promotes hippocampal neuronal development and synaptic function. J Neurochem. 2009;111(2):510-21. Epub 2009 Aug 13.
Laasonen M, Hokkanen L, Leppämäki S, Tani P, Erkkilä AT. Project DyAdd: Fatty acids and cognition in adults with dyslexia, ADHD, or both. Prostaglandins Leukot Essent Fatty Acids. 2009;81(1):79-88. Epub 2009 May 23.
4. Kashket S, DePaola DP. Cheese consumption and the development and progression of dental caries. Nutr Rev. 2002 Apr;60(4):97-103.

Är en kalori alltid en kalori?

Text: Anki Sundin, NGruppen

Är en kalori alltid en kalori? Frågeställningen är gammal, men lever fortfarande. Det märks inte minst på de olika föreläsningar jag håller där många människor, både idrottare och motionärer, gärna vill veta hur många kalorier som är optimalt för ett givet mål, må det vara optimal muskeltillväxt, viktminskning, deff eller någon annan prestation.

Kalorier oväsentliga

Problemet med att mäta livsmedel och energibehov i kalorier är att den här enheten är helt oväsentlig när det gäller vår egen energiomsättning. Det beror på att en kalori per definition är den mängd energi som åtgår för att värma ett gram vatten en grad. (En fysiker skulle nog gärna specificera denna definition ytterligare, men för den här diskussionen räcker ovanstående.) Enheten kalori säger däremot inget om hur energin omsätts i kroppen. (Bilden lånad från Unibake.)

En termos bestämmer kalorierna


Vi får fram energiinnehållet i livsmedel genom att använda en så kallad bombkalorimeter. Det är en termosliknande anordning där en given mängd av ett livsmedel eldas upp och där temperaturen på det omgivande mediet mäts och blir ett mått på mängden energi som frigörs.

Med bombkalorimetri blir mängden energi i kolhydrater och protein densamma, och därför tillskriver vi ett gram kolhydrater lika mycket energi som ett gram protein, ungefär 4 kcal (det vill säga 4 kilokalorier, eller 4000 kalorier).

Kroppen är ingen termos


Problemet är att kroppen inte fungerar som en termos. Den får inte lika mycket ”biologiskt tillgänglig” energi från kolhydrater som från protein, trots att det är det vi räknar med på pappret.

Om vi skulle jämföra en kost som ger, säg, 2000 kcal med hälften kolhydrater och resten fördelat mellan fett och protein, med en kost som bombkalorimetriskt också ger 2000 kcal men består av en tredjedel vardera av kolhydrater, fett och protein (det vill säga mindre kolhydrater och mer protein än det första kostupplägget), skulle vi i praktiken inte alls få exakt lika mycket energi i båda fallen.

Kosten med mer protein till fördel för kolhydrater skulle ge oss mindre biologiskt tillgänglig energi. Ännu mer utpräglad blir denna skillnad i en kost som skulle betecknas som ketogen - här ingår nästan inga kolhydrater till fördel för mer protein och fett än i en ”normalkost”.

Anledningar till att högproteinkost (högfettkost) fungerar


Det faktum att protein egentligen ger mindre energi än kolhydrater skulle mycket väl kunna vara en anledning till att en högproteinkost i många studier ger mer fördelaktiga resultat på viktutvecklingen hos överviktiga människor än en högkolhydratkost - de får helt enkelt i sig mindre energi än vad vi de facto räknar med.

Det finns många intressanta aspekter på högproteinkost (eller, som en del också kallar den, högfettkost), inte minst effekter på aptit, ökad värmebildning (vilket är direkt kopplat till den minskade verkningsgraden hos protein som energigivande näringsämne) och effekter på belöningscentrum och därmed ett ofta avtagande sug efter sött.

Något som tycks komma i skymundan i denna diskussion är också det faktum att en kolhydrat inte är lika med en kolhydrat. Kolhydrater är ju ett samlingsbegrepp för många olika sorters ämnen som kemiskt sett liknar varandra, men som biokemiskt och fysiologiskt sett har mycket olika effekter. Mättnadsgrad och smak är två parametrar där en kolhydrat näppeligen kan betraktas som enbart en kolhydrat - jämför till exempel vanligt socker med kostfibrer.

Byt ut kalorierna!


Jag menar att vi behöver nyansera näringsämnesgrupperna ytterligare när vi i vardagligt tal pratar om energi. Vi behöver också nyansera bilden av en ”kalori” och gärna överväga en annan enhet för att bättre överensstämma med hur energin från olika näringsämnen omsätts fysiologiskt.

Som många redan före mig har konstaterat, är en kalori bara en kalori i termodynamikens värld - inte i den bioenergenetiska. Och det är den bioenergenetiska världen som är det intressanta när fokus är kost- och näringslära.

Det här ämnet behandlas mer ingående i ett fördjupningsavnitt i Näringslära för kroppsbyggare och andra kraftidrottare.

Örter och kryddor som läkemedel: Rosenrot (Del 3)

Text: Anki Sundin, NGruppen
Rosenrot (Rhodiola rosea) kallas på engelska för arctic root. Det är en ört som uppges äga adaptogena (ökar anpassningen) och ergogena (prestationsökande) egenskaper och har nyligen blivit föremål för ett ökat intresse, inte minst bland idrottare. (Bilden lånad från Naturmedel.org)

Övriga artiklar i denna serie:

Del 1: Örter och kryddor som läkemedel: En historisk tillbakablick

Del 2: Kanel

De undersökningar som har gjorts hittills har givit något inkonsekventa resultat, där några har visat positiva effekter såsom förbättrad kognitiv funktion och minskad mental trötthet, medan andra inte kunnat påvisa några effekter alls.

Det är intressant att några studier också har visat ökad uthållighet hos både människor och råttor (1,2). Mekanismen är långt ifrån klarlagd, men i en råttstudie (2) visade det sig att rosenrot bland annat aktiverade syntes eller resyntes av ATP i mitokondrierna.

Full av antioxidanter

Rosenrot är, precis som andra rötter, full av antioxidanter. Det kan uppmätas i blodet efter en kortare periods tillskott. Hur detta påverkar oss ur ett prestationsperspektiv är dock fortfarande oklart. Man maxtestade exempelvis det polska roddlandslaget under 2000 m, men kunde inte påvisa någon prestationsökning hos gruppen som fått tillskott av rosenrot (3). Det svåra med att mäta prestation är dock att det alltid beror på hur vi definierar prestation. Maxtest kanske inte är det optimala testet för just denna ört att använda som utslagsgivare. Det hade möjligen varit mer värdefullt att undersöka tid till utmattning på submaximal belastning.

Att rosenrot är en intressant rot ur ett hälsoperspektiv råder det dock inga tvivel om. Vi får ge oss till tåls och invänta fler vetenskapliga undersökningar för att avgörande kunna säga om rosenrot är värdefullt för idrottare - och i så fall vilken sorts idrottare - eller inte.

Referenser:
1: Walker TB, Robergs RA. Does Rhodiola rosea possess ergogenic properties? Int J Sport Nytr Exerc Metab. 2009;16(3):305-15.

2: Abidov M, Crendal F, Grachev S, Seifula R, Ziegenfuss T. Effect of extracts från Thodiola rosea and Rhodiola crenulata (Crassulaceae) roots on ATP content in mitochondria of skeletal muscles. Bull Exp Biol Med. 2003;126(6):585-7.

3: Skapanska-Stejnborn A, Pilaczynska-Szczesniak L, Basta P, Deskur-Smielecka E. The influence of supplementation with Rhodiola rosea L. extract on selected redox parameters in professional rowers. Int J Sport Nutr Exerc Metab. 1009;19(2):18-99.

På återbesök i bananernas värld

Text: Anki Sundin, NGruppen
För en tid sedan hade Bananas premiär, en film om Dole, miljögifter och bananarbetare som skadats för livet. Jag skrev ett inlägg om detta här. Nu har Ica och Axfood (med Hemköp och Willys i koncernen), beslutat sig för kalla Dole till möte för att diskutera situationen, skriver SvD här. Dock har ingen av dem för avsikt att sluta köpa produkter från Dole, uppger samma artikel. Frågan är vad vi som enskilda konsumenter har för rätt och möjlighet att påverka livsmedelsproduktionen.

Dock är Ica och Axfood giganter på svenska livsmedelsmarknaden, och om man har för avsikt att bidra till bättre arbetsförhållanden och miljöhänsyn vid odlingen av bananer torde detta vara ett ypperligt tillfälle för detta.

Hamburgerkedjan Max, däremot, sätter stopp för Doles bananer på deras restauranger i protest mot Doles agerande mot filmaren Fredrik Gertten. (Han har blivit stämd av Dole för att ha visat filmen Bananas.) Det lär också bli en kraftig markering mot bristfälligt ansvarstagande gentemot människor och miljö i de bananproducerande länderna.

Intressant i sammanhanget är samtidigt professor Hans Roslings syn på konsumentmakt och vägen ut ur fattigdom i tredje världen. Se gärna en av hans fantastiska föreläsningar här.

Han menar att det inte måste vara rätt att sluta köpa, som han har nämnt som exempel, tigerräkor för att rädda mangroveskogen. Snarare menar han att vi bör fortsätta att köpa tigerräkor för att familjerna som fiskar räkor ska ha råd att skicka sina barn till skolan för att få en utbildning för att sedermera kunna ägna sig åt något annat än att förstöra mangroveskogen med tigerräksodling som sina föräldrar.

Jag har själv inte rätt bakgrund för att avgöra vad som är bäst – att sätta hårt mot hårt och med konsumentmakt kräva bättre villkor för människor och miljö, eller att gå den mjukare vägen och genom successiv omställning få till stånd en ökad välfärd och bättre miljöhänsyn. Det får någon annan svara på.

Men nog måste vi väl kunna ställa makthavarna mot väggen utan att riskera att bli stämda, eller kräva att vår bananälskande kultur inte ska resultera i tragiska människoöden och ödelagda miljöer i vår strävan efter den perfekta bananen?

Örter och kryddor som läkemedel: Kanel (Del 2)

Text: Anki Sundin, NGruppen
Vi har stött på kanel i en hel del sammanhang på sistone. Det ska vara bra för blodsockret, bra vid diabetes och till och med kunna fungera för viktminskning. Att kanel innehåller antioxidanter kan vi däremot vara säkra på. Att kanel också har visat sig intressant ur en del andra hälsoperspektiv ska vi se i den här artikeln. (Bilden lånad från Cafeeko.blog.se)
Övriga artiklar i denna serie:
Del 1: Örter och kryddor som läkemedel: En historisk tillbakablick

Del 3: Rosenrot

Materialet i den här artikeln kommer huvudsakligen från Dugoa JJ et al. Se nedan för fullständig referens.

Kanel säkert i normala mängder
Den kanel som vi hittar i den vanliga kanelburken hemma är sannolikt en sort som heter Cinnamomum burmani (enligt Santa Maria är det just den sorten som de själva säljer).
En av de sorter som refereras till i review-artikeln, som ligger till grund för detta blogginlägg, kallas vanlig kanel (Cinnamomum verum / zeylanicum). Trots namnet är den inte vanlig - den är sällsynt på marknaden i Europa. (Denna uppgift kommer också från telefonkontakt med Santa Maria.)

Kanel som krydda i allmänhet betraktas som säkert och har många farmakologiska egenskaper. Inte minst har kanel ett högt innehåll av antioxidanter och har även vissa antimikrobiella egenskaper. Enligt Dugoa et al är det främst cassiakanel (Cinnamomum aromaticum) man har använt och som ibland har visat sig ha effekt på blodsocker och blodfettnivåer, kolesterol och andra markörer för hjärt-kärlhälsa. (Kolesterol har som bekant börjat ifrågasättas som sann markör, men den diskussionen går bortom denna artikels horisont och tas upp i andra artiklar här på bloggen.)

Det är mängder om mellan 1 och 6 gram cassiakanel per dag som undersökts och visat sig ha effekt.

I en undersökning på postmenopausala kvinnor visade sig dock inte cassiakanel alls ha någon positiv effekt i mängder om 1,5 g per dag i sex veckor. Frågan inställer sig därmed om det postmenopausala tillståndet kan påverka effekten av cassiakanel.

Kanel kan irritera
Det har rapporterats att kanel, framför allt kanelolja, i stora mängder kan ha irriterande effekter på hud och slemhinnor.

Aktiva ämnen i barken
Både bark och blomma av kanel kan användas medicinskt, men det är barken som är vanligast förekommande. Man har identifierat 72 olika kemiska föreningar i kanel i olika proportioner beroende på vilken del av växten man analyserat. Vanlig kanel och cassiakanel innehåller flyktiga oljor i mängder om 1-4 procent såsom kanelaldehyd, eugenol och trans-kanelsyra. Bland fenolerna hittar vi tanniner, catechiner (som även finns i choklad) och proantocyanidiner, samt terpener av olika slag. I kanel finns även det blodförtunnande ämnet kumarin.

Kuriosa om kumarin
Kumarin går under namnet warfarin i läkemedelssammanhang och byter raskt namn och skepnad till råttgift i stora mängder, där mekanismen som orsakar råttans död är (inre) blödningar. Husdjur och barn hålles därmed borta från råttgift. Om olyckan ändå skulle vara framme är antidoten stora mängder K-vitamin.

Insulinhärmande ämnen i kanel
Metylhydroxychalconpolymer (MHCP) i vanlig kanel och cassiakanel har visat sig kunna härma insulin (de har i en del undersökningar visat sig vara så kallade "insulin mimetics") och därmed fungera som insulin. Du kan för tydlighets skull inte ersätta insulin med kanel, men kanel verkar alltså kunna härma insulinets effekter, vilket har gjort att vi kan stöta på råd om kanel till diabetiker på en del hemsidor.

Kanel inte rosenröd
Även om kanel behöver undersökas vidare, har det redan visat sig att dessa växter innehåller ämnen som är mycket intressanta ur ett hälsoperspektiv. Lite kanel i gröten och någon kopp kanelte då och då kanske inte gör någon större skillnad på det hela taget, men är åtminstone inte ohälsosamt.

Om du däremot funderar på att ta teskedsmängder av kanel eller kanske kanel som tillskott, bör du vara medveten om att Livsmedelsverket avråder från stora intag av kanel på grund av innehållet av kumarin. För en tid sedan skrev man också en del i tidningarna om att kanel kunde orsaka leverskador just på grund av dess innehåll av kumarin.

Att ”normalkonsumera” kanel är dock inte skadligt.

Om du är diabetiker bör du konsultera din läkare innan du påbörjar en eventuell självmedicinering med kanel, eftersom det också teoretiskt skulle kunna påverka din insulinomsättning.

Det ska noteras att denna studie gjordes med stöd från en tillverkare av hälsoprodukter, och att en av forskarna fått stöd av Sick Kids Foundation Complementary and Alternative Health Care Training Program. Det gör att vi inte kan utgå från att forskarna varit helt objektiva. Dock finns mycket som borgar för att kanel har många goda effekter på hälsan i allmänhet, precis som många andra örter och kryddor.

Referens:
Dugoa JJ, Seely D, Perri D, Cooley K, Forelli T, Mills E, Koren G. From type 2 diabetes to antioxidant activity: a systematic review of the safety and afficasy of common and cassia cinnemon bark. Can J Physiol Pharmacol. 2007;85:837-47.

Lagförslag om avgift på mättat fett

Text: Anki Sundin, NGruppen
Vad skulle du säga om ett lagförslag om avgift på mättat fett? Det diskuteras nu i Danmark med motiveringen att det skulle främja folkhälsan. Det uppges att det är livsmedel som ost, smör, margarin och olja som skulle beröras av en sådan beskattning, samt importerade livsmedel framställda av sådana ingredienser.

Frågan om beskattning av "onyttig mat" och "utrymmesmat" har diskuterats även i Sverige.

Min första tanke är att det, om vi alls ska beskatta vissa livsmedel mer än andra, borde vara mer värdefullt ur ett folkhälsoperspektiv att beskatta livsmedel med raffinerade kolhydrater snarare än mättat fett.

Tyvärr faller nog en sådan insats platt ändå, eftersom erfarenheten har visat att beskattning av så kallade lyxprodukter inte har någon större effekt på konsumtionen. Jämför med de höjda priserna på tobak, bensin och bilåkande i Stockholm - initialt sjönk konsumtionen och bilåkandet, men är (om jag inte misstar mig) uppe på i stort sett samma nivå som tidigare.

Det skulle säkert gå att få ned konsumtionen av vissa livsmedel med hjälp av skatter om det verkligen var det som var målet. Hur många av oss skulle köpa smör i samma mängd som vanligt om det kostade 500 kr per kilo? Gissningsvis är det väl en ökad inkomst för staten som är det verkliga målet, förtäckt i en folkhälsodräkt.

Vad tror du?