Om kolhydratbluffen - mina resonemang kring Coltings artikel

Text: Anki Sundin, NGruppen
I en uppmärksammad artikel i Runners World ger Jonas Colting sin syn på kolhydrater, träning, hälsa och prestation. Artikeln Jonas Colting om ”kolhydratsbluffen” är dubbelpublicerad hos Kostdoktorn.se för över ett år sedan, men diskussionen är som bekant fortfarande aktuell och därför skriver jag några rader kring hans olika resonemang. Jag välkomnar synpunkter, kritik och fler frågeställningar kring detta.

Mjölmaffian
Idrottare bör basera sin kost på så oraffinerade livsmedel som möjligt. Det påstår Colting i sin artikel, och jag håller med. Det jag opponerar mig emot är det kategoriska motståndet mot att någon kan må bra och prestera bra även med en relativt hög andel kolhydrater i sin kost. (Märk väl att man kan ha en relativ hög andel kolhydrater i kosten även med de mer oraffinerade produkterna såsom potatis och andra rotfrukter, men även råris och liknande). Han insinuerar att ”mjölmaffians” Uppladdningen* som han flitigt läste och lydde som knattesimmare är orsaken till att han under 10 års tid drabbades av ”ständiga infektioner, frekventa blodsockerfall och långt ifrån optimal uthållighet”.
*) Uppladdningen ges ut av bland annat Axa och Kungsörnen, som i sin tur är knutna till koncernen Lantmännen.

Uppladdningen har koppling till livsmedelsindustrin
Också här håller jag med om att Uppladdningen inte är världens bästa material att ge ut som studielitteratur, och att kopplingen till livsmedelsindustrin ska vara fullständigt klar för alla som vill läsa dessa sidor. Pasta och bröd måste inte ingå i kosten ens för en idrottare, men det är lättillgängliga källor till energi. Att däremot hänvisa till intaget av kolhydratrika livsmedel som förklaring till hans vacklande hälsa och prestation som yngre idrottare kan nog inte utan vidare anses vara rimligt utan att samtidigt hänvisa till övrigt näringsintag och andra parametrar som har med hälsa och prestation att göra. Dessutom misstänker jag att många som läser hans artikel får uppfattningen att kolhydratrika livsmedel skulle kunna orsaka dessa tillstånd för människor i allmänhet, vilket det inte finns stöd för ens i oberoende forskning. Det kanske inte är det han avser att förmedla, men jag tror att det kan tolkas så.

Många mår bra och presterar med kolhydrater
Låt oss även komma ihåg att det finns många idrottare som inte äter som Jonas Colting säger sig göra och som presterar på samma nivå som han gör i sina respektive idrotter. Det betyder att en del presterar bra på en mindre andel kolhydrater än andra. Mysteriet bakom det löser sig om man börjar räkna på antalet gram kolhydrater per kilo kroppsvikt - eller ännu hellre per kilo muskelvikt - och även ställer detta i relation till vad vi från gång till annan menar med prestation. Är det snabbhet, maximal kraftutveckling, precision eller uthållighet vi är ute efter? Det är också avgörande för behovet av näring och kroppens substratval i varje givet ögonblick.

Stor pastaportion två timmar innan träning - säger vem?
I sin artikel tar Colting avstånd från att man bör äta en stor pastaportion två timmar innan start. Men vem har rekommenderat honom det? SOK:s Kostrekommendationer för elitidrottare
föreslår en måltid runt fyra timmar innan start och ett mellanmål (”mindre måltid”) två timmar innan start. Låt oss också komma ihåg att kostrekommendationerna för elitidrottare från SOK i första hand är avsedda för konditionsidrottare och i viss mån precisionsidrottare, inte ultraidrottare eller kraftidrottare i samma utsträckning. Jag vågar påstå att antalet lyftare som äter så mycket som den lägre rekommendationen om fem gram kolhydrater per kilo och dag är ganska få. (Men jag lyssnar gärna till kritik här.)

Hönan och ägget
Jonas skriver också i den dubbelpublicerade artikeln: ”Varför inte istället äta och träna så att vi maximerar fettförbränning i våra fettdepåer?” Då vill jag hänvisa till Jonas inledande fras: ”Hälsa och fysisk förmåga är två helt olika saker”. Menar han att motionären ska äta och träna för maximal fettförbränning för optimal hälsa, eller menar han att idrottare ska äta och träna på det viset för att prestera optimalt? Samtidigt vill jag också fritt citera en av mina duktiga nutritionistkollegor: ”Har vi en hög fettförbränning för att vi tränar hårt, eller kan vi träna hårt för att vi har en hög fettförbränning - vad är hönan och vad är ägget?” Alltså: är en hög fettförbränning något som vi bör sträva efter per se, eller är det något som ändå kommer automatiskt när vi tränar? Själva fettförbränningen i sig är ju inte prestationshöjande.

Hedenhösarna inte hälsan själva
Vidare funderar Colting över hur ”våra förfäder som bevisligen var nomader, vandrare, jägare, samlare och löpare klarade... uthållighet och kamp när inte dagens livsmedelsindustri fanns där med sina sockrade flingor”. Utan överdrift tror jag dock att vilken modern löpare som helst på elitnivå eller strax under skulle göra bättre ifrån sig i en löpartävling än den genomsnittlige nomad som Colting kanske hänvisar till här - med eller utan sockrade flingor.

Det där är bara ett semantiskt trick som är alltför lätt att genomskåda. Livet för, säg 10 000 år sedan eller längre tillbaka, kan inte ur något perspektiv jämföras med det liv som vi lever idag, vare sig vi väljer att äta kolhydratrika livsmedel eller inte. Det är en romantisk men sannolikt felaktig föreställning att tidigare människoarter levde och hade hälsan i ett sekel, var starka som troll och snabba som vinthundar. Jag är ingen expert på paleoantropologi, men om jag får tillåta mig att hänvisa till mina grundskolekunskaper i ämnet levde hedenhösarna tills de var runt de 30 och dog av en salig blandning av hårt liv, sjukdomar, misslyckad jakt (läs: dräpt av en björn) och inte helt osannolikt svält när tiderna var dåliga.

För övrigt var nog inte förtidsmänniskans kost fri från kolhydrater. Rotfrukter lär ha stått på menyn, men även honung när sådan stod till buds, frukt och annat kolhydratrikt. Dock inte i samma mängder som vi idag har tillgång till, och inte heller i raffinerad form, men min poäng är att förtidsmänniskan säkert inte följde någon extrem LCHF-regim.

Konspirationer överallt?
Colting fortsätter: ”I samma konspiratoriska linje har kolhydratmaffian en mängd dietister och kostrådgivare som helt ogenerat förmedlar denna köpta information...”

Många som arbetar inom området kost- och näringslära med fokus på idrott och prestation behöver uppdatera sig inom den senaste forskningen - det känner jag till. För egen del vinnlägger jag mig efter bästa förmåga om att kontinuerligt vara inläst på det nyaste inom idrottsnutritionen. Men att alla som förespråkar kolhydrater i samband med träning, prestation och återhämtning skulle vara sammansvurna i en konspiration med livsmedelsindustrin i täten tar jag bestämt avstånd från. Jag kan bara prata för mig själv som nutritionist (inte någon av de tidigare omnämnda grupperingarna), men när jag själv hänvisar till kolhydratrika livsmedel som en enkel och effektiv källa till energi kan jag försäkra mina läsare och åhörare om att jag gör det i egenskap av oberoende iakttagare av forskningen inom idrottsnutrition. Jag påstår inte alla idrottare ska äta ”kladdig pasta” eller ”sockrade flingor” och därmed utesluta näringsrika livsmedel. Däremot säger jag att kolhydratkällor såsom bröd, pasta, ris och potatis visst kan ha en given plats i både idrottares och motionärers kostregim, dock inte på bekostnad av protein, fett eller andra näringsämnen.

Expert på sig själv - inte på andra
Jag ifrågasätter inte Jonas Coltings egen kostregim eller hans åsikter för sin egen del. Jag har mycket stor respekt för hans kunskaper om hur hans egen kropp fungerar och de framgångar han har och har haft inom sin egen idrott. Han är expert på sig själv. Jag håller också med om att ett intag av stora mängder livsmedel med stora raffinerade kolhydrater inte är hälsosamma eller nödvändigtvis prestationshöjande.

Däremot ifrågasätter jag det kategoriska budskapet som jag upplever förmedlas i hans artikel och vill återigen, som så många gånger tidigare, hänvisa till individuella skillnader mellan människor i allmänhet och idrottare i synnerhet. Det som fungerar för en är nödvändigtvis inte den enda fungerande regimen för alla andra. Dessutom vill jag påminna om att ”kolhydrater” är ett näringsämne och att ”livsmedel” är den produkt, raffinerad eller oraffinerad, som vi äter. Att dra alla kolhydratrika livsmedel över en kam utan hänsyn till övrigt näringsvärde är således inte rimligt.

Skillnad mellan hälsa och prestation
Jag vill även slå fast att vi måste skilja mellan allmän hälsa och optimal idrottsprestation. En idrottare utan kända sjukdomar kan rimligtvis äta annorlunda och större mängder än en överviktig person med livsstilsorsakad diabetes typ 2 utan att drabbas av negativa konsekvenser.

Min uppfattning är att Jonas Colting, medvetet eller omedvetet, blandar ihop hälsa för allmänheten med prestation för idrottare i sina resonemang. Att en diabetiker eller till och med den vanliga motionären bör undvika stora mängder ”kladdig pasta” och ”sockrade flingor” finns det nog inte många som följer forskning och utveckling som opponerar sig emot idag.

Att en individuell idrottare på hög nivå får plats med både pasta och flingor i sin kost är jag däremot övertygad om, om han eller hon själv känner att det ger välmående, uthållighet och behaglig mättnad. Till och med kakor, bullar, läsk och godis i begränsad mängd kan idrottare som grupp betraktat äta utan att för den skull behöva oroa sig för dålig hälsa eller försämrad prestation. Förutsättningen är att det övriga näringsintaget är anpassat efter behovet hos den individuella idrottaren och att de raffinerade produkterna inte stjäl plats i aptiten från de mer näringsrika livsmedlen.

Jag efterfrågar tydlighet och en öppnare syn
För att kunna diskutera de här frågorna på ett allmängiltigt plan behöver vi justera några förutsättningar. Vi behöver:

• en tydligare distinktion mellan hälsa och prestation - är det kost för allmän hälsa som står i fokus, eller är det optimal idrottsprestation? Det ena måste inte utesluta det andra, men kan göra det.
• en tydligare distinktion mellan kolhydrater och de livsmedel vi återfinner dem i. Ett livsmedel som innehåller kolhydrater behöver inte betraktas som onyttigt i sig. Det har med vilken mängd av livsmedlet i fråga vi äter och vilket näringsintag och energibehov vi har i övrigt.
• en öppnare syn på att människor är individer med en individuell biokemi. Vissa av oss mår bra av att äta kolhydratrika livsmedel, medan andra mår bättre av att minska eller till och med utesluta intaget av sådana.
• en ökad tydlighet mellan ”andel kolhydrater” och intaget av den absoluta mängden kolhydrater räknat per kilo kroppsmassa. Om en idrottare äter, låt säga, 5000 kcal per dag och kolhydratintaget motsvarar 20 energiprocent, är det lika mycket kolhydrater som livsmedelsverket rekommenderar i gram räknat (250 g) för en genomsnittlig person med ett energiintag på runt 2000 kcal. 250 g kolhydrater för en person som väger 80 kilo motsvarar sedan drygt 3 gram per kilo, en mängd som vi återfinner ganska ofta hos utpräglade kraftidrottare utan tecken på prestationsnedsättning. Däremot ifrågasätter jag om en fotbollsspelare eller ishockeyspelare skulle prestera lika bra på den mängden kolhydrater. Det finns det studier som talar emot.

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Potatis eller pasta för idrottare?
På återbesök hos Train low compete high
Återhämtning - mer än bara vatten och vila

Relaterade artiklar i andra media:
Aftonbladet: Stenålderskosten - en myt?