LCHF och vitamin D-upptag

Text: Anki Sundin, NGruppen
Påverkar LCHF-kosten upptaget av näringsämnen? Finns det en risk för överdosering av vitaminer och mineraler vid lägre doser än annars när man står på LCHF? Dessa frågeställningar väckte läsaren Medeldist, som kommenterade min bloggartikel Om kolhydratbluffen - mina resonemang kring Coltings artikel.
Denna bloggartikel är därför ett svar på Medeldists resonemang och funderingar kring LCHF, vitamin D och tarmens funktion.
(Bilden lånad från storabh.wordpress.com)

Ketogen kost och upptag av vitamin D?
Medeldist: Du skriver att det finns ett samband mellan ketogen kost och möjligheten att tillgodogöra sig vitamin D. Jag har sökt på PubMed efter studier som undersökt detta utan att hitta något relevant. Kan du ge mig en referens att gå vidare på här? En studie som jag hittade var gjord av Bergqvist et al, 2008, där man givit barn med epilepsi ett tillskott av vitamin D samtidigt som de stått på ketogen kost (som är en vedertagen behandlingsform vid epilepsi). Resultatet blev förbättrade värden av vitamin D, men det säger inget om upptaget med eller utan ketogen kost. (Det var heller inte det som författarna undersökte, ska sägas.)

Läckande tarm
Angående tarmens funktion har jag skrivit en hel artikelserie kring detta med fokus på kostens betydelse för intestinal permeabilitet (”läckande tarm”) och inflammation. Artiklarna ingår i Så fungerar tarmen och börjar här på den länken. Läs gärna denna om du har tid och ge mig återkoppling.

LCHF eller "Svenssonmat"?
Du skriver att vissa svarar bra på LCHF och blir friskare. Jag håller med om att någon form av LCHF visst kan vara bra för många, och jag blir glad över din ödmjuka ton som jag själv också delar: ”Sambanden är inte klarlagda...”
Det skulle vara mycket intressant att undersöka hur en LCHF-kost står sig mot en kost med större andel kolhydrater, där livsmedlen i båda fallen är av de näringsrika och mer oraffinerade sorterna.

Att jämföra en kost med hög andel kolhydrater där källan är framför allt sötade och raffinerade produkter med en LCHF-kost (hur vi nu väljer att definiera en sådan) där livsmedlen är av den mer oraffinerade och självklart sockerfria sorten är inte ett bra sätt att utröna för- och nackdelar med respektive kost. Att människor mår bättre på en mer näringsrik kost än en näringsfattig dito håller vi ju alla med om, så att gå från en ”dålig svenssonkost” med snabbmat och socker till en LCHF-kost med näringsrika livsmedel säger inget om LCHF-regimen i sig - bara att det är bättre att äta näringsrika och så oraffierade livsmedel som möjligt.

Risk för överdosering av vitamin D med LCHF/paleokost?
Det övergripande fokus i hela diskussionen här är huruvida en person som äter en LCHF- eller paleolitisk kost riskerar att överdosera vitamin D vid lägre doser än andra på grund av bättre upptag eller biotilgänglighet. För att kunna resonera kring detta kan vi till att börja med titta på den övre intagsgränsen, UL, för vitamin D. Den är, enligt SNR 2004, satt till 50 mikrogram per dag. Det rekommenderade är 7.5 mikrogram per dag, så knappt 7 gånger mer vitamin D än rekommenderat anses vi kunna äta kontinuerligt utan sannolik risk för överdosering. Tillämpningen av SNR eller NNR på individnivå är som bekant inte helt enkel och ska göras med försiktighet, som det heter, men det kan väl just i vår dialog få vara något slags riktmärke. (Se UL-tabellen på livsmedelsverkets hemsida.)

Det skulle betyda att upptag eller biotillgänglighet skulle behöva vara minst 7 gånger bättre med LCHF- eller paleolitisk kost för att det skulle finnas en sådan risk. Jag har inte hittat några studier som har undersökt detta.

Som utgångsläge för de vidare resonemang som nu följer kring detta har jag av Medeldist fått länken till en bloggartikel skriven av en Don Matesz, och den går jag igenom stycke för stycke med egna reflektioner:

Tandsten inte samma sak som överdosering av vitamin D
Den första studien (Buduneli et al, 2008) som Matesz refererar till i artikeln du länkade till undersökte inte upptaget av vitamin D vid olika kostregimer, utan undersökte om ett läkemedel (alendronat, som hindrar osteoklasternas nedbrytning av skelettet) påverkade bildningen av tandsten med eller utan ett tillskott av kalcium och vitamin D hos en grupp kvinnor med benskörhet. Här är författarnas egen slutsats, som i korthet lyder att alendronat inte har någon inverkan på tandstensbildning vare sig man tar tillskott av kalcium och vitamin D eller inte. Dessutom påpekar man studiens småskalighet och efterlyser större undersökningar:

”No significant differences were found in clinical parameters or results of saliva analysis between the study groups (p > 0.05). CONCLUSION: Within the limits of this preliminary study, it is suggested that long-term calcium and vitamin D supplementation with or without alendronate does not appear to have a significant effect on supragingival calculus formation or saliva total calcium, potassium, magnesium and sodium concentrations. Larger-scale studies investigating the possible effects of various treatment modalities of osteoporosis on supragingival calculus formation are required to better clarify this issue.”

Ingen koppling till vitamin D och en viss kostregim här, alltså.

Fortfarande tandsten i fokus - inte vitamin D
I den andra studien som Matesz refererar till (Westhofen et al, 1984) undersökte man spottkörtlarna hos råttor med avseende på innehållet av kalcium och var i spottkörtlarnas celler detta kalcium befann sig när man gav försöksdjuren isoprenalin. Isopenalin är i Sverige avregistrerat sedan en tid tillbaka (om jag läser FASS rätt), men är i vilket fall en beta-agonist. Den ökar pulsen och kraften i varje kontraktion och använd(e)s vid olika blockeringar i hjärtat.

Därefter gav man försöksdjuren en syntetisk variant av vitamin D och observerade att cellmembran och cellorganeller i spottkörtlarna exponerades för en stor laddning kalcium (”a calcium overloading of the cell membrane and intracellular buffer organelles without calcification was observed”). Westhofens studie visade att en kombination mellan läkemedelssubstansen isopenalin och syntetiskt vitamin D hos råttor orsakar en kalciumfrisättning från spottkörtlarna och därmed bildning av tandsten.

Den slutsats som Matesz själv drar av denna studie, och som han lägger emfas vid i sin bloggartikel, är att ett överdrivet intag av vitamin D skulle kunna öka risken för tandsten (”salivary stone”), som i hans patientfall orsakade en inflammation i en spottkörtel på grund av att den täppte till utloppet för saliv.

Fortfarande handlar det alltså inte om vitamin D och någon viss kost.

Mer magnesium minskar behovet av vitamin D?
Vidare skriver han att eftersom magnesiumbrist kan orsaka ett försämrat upptag av vitamin D, så måste ett stort intag av magnesium (via den paleolitiska kost som hans patient i fråga åt) innebära att hon behöver mindre vitamin D än rekommenderat. Den enkla slutsatsen kan åtminstone inte jag ställa mig bakom utan att först se dels en näringsanalys av hennes kost, dels hennes uppmätta värden, samt hur just hennes värden för vitamin D skulle förändras med en kostomläggning.

Spannmål orsakar vitamin D-brist?
Sedan kommer Matesz in på kostfiber från spannmål och hänvisar till Batchelor och Compson, 1983. Författarnas egen slutsats från sin studie är att en högfiberkost skulle kunna förklara utvecklingen av vitamin D-brist hos asiatiska invandrare i Storbritannien med normal exponering för solljus:
”The reduced plasma half-life of 3H-labelled 25(OH)D3 associated with a high-fibre diet may explain the development of vitamin D deficiency in Asian immigrants with normal exposure to u.v. light.” (Bachelor och Compson, 1983)
(Bilden lånad från recept.nu)

I deras experiment undersökte de 13 kaukasier (ljushyade personer), varav 12 män och en kvinna. 6 av de 13 fick ett tillägg av 20 gram kostfiber per dag utöver sin normala kost och de övriga 7 fick utgöra kontrollgruppen och fick inget tillägg. Den enda restriktionen som kontrollgruppen fick var att de skulle undvika en fiberrik frukost. Ett dygn efter att experimentet påbörjats fick de en injektion av radiomärkt vitamin D. Hela experimentet varade i 30 dagar med regelbundna blodprov.

Det ska sägas, att redan här är den här studien värdelös att använda som argument för att en viss kost skulle påverka upptag av vitamin D, eftersom man administrerade vitamin D via injektion här. Det kringgår ju tarmens eget upptag av vitaminet. Här har forskarna velat undersöka eliminationen av vitamin D som redan finns i blodet, inte upptaget av vitamin D via kosten. Skillnaden är så tydlig som någon kan önska.

Plasmanivåerna hos alla försöksdeltagare uppgavs vara normala och spände mellan 34 och 142 nM (det vill säga en mycket stor spridning), och medelvärdet av vitamin D i plasma hos deltagarna skilde sig inte åt mellan grupperna. Hos den grupp som hade fått extra mycket kostfiber försvann det radiomärkta vitamin D från blodet snabbare än hos kontrollgruppen, men även här var spridningen mycket stor. Det var alltså stor skillnad från person till person. I praktiken överlappade eliminationshastigheten hos fyra av försöksdeltagarna den hos två personer i kontrollgruppen, men skillnaden var trots allt signifikant.

Tyvärr redovisas inte deltagarnas näringsintag i övrigt. Det hade inte bara varit intressant att veta, utan är även helt nödvändigt för att kunna koppla det extra intaget till någon reell skillnad - inte minst eftersom plasmanivåerna från början var så spridda (mellan 34 och 142 nM).

Att, som Matesz gör, gå från indikation om att en kost med begränsat innehåll av spannmål minskar eliminationstakten av vitamin D i blodet till att en person som står på en paleolitiskt kost löper en ökad risk för överdosering av vitamin D är ett alltför stort steg. Det är en hypotes som är värd att undersöka, men utan vetenskapligt underlag är och förblir det en tanke som är alltför svag för att utgöra plattformen för en rekommendation.

Glutenbesvär även hos friska?
Därefter tar han upp frågan om gluten och vitamin D-nivåer vid celiaki (glutenintolerans). Att en exponering av gluten vid celiaki skadar tarmslemhinnan och resulterar i ett försämrat näringsupptag i allmänhet, inte bara av vitamin D, är känt sedan länge. Att gluten eller glutenrika livsmedel skulle påverka upptaget av vitamin D även hos personer som inte har celiaki är inte helt omöjligt, eftersom vi idag börjar få kännedom om kostens effekt på tarmens funktion och läckage från tarmen ut till blodet. En av de referenser han hänvisar till här (Jorde et al, 2010) konstaterar dock att de inte kunde påvisa någon signifikant koppling mellan vitamin D-nivåer i serum och markörer för inflammation (inflammationsmarkörer är kopplade till tarmläckage):

”In conclusion, we were not able to demonstrate with certainty any significant relation between serum levels of 25(OH)D levels and a number of cytokines and markers of inflammation.” (Jorde et al, 2010)

Slutligen rekommenderar Matesz att den som äter en paleolitisk kost håller sitt intag av vitamin D-tillskott lägre än de som äter spannmålsprodukter. Jag menar att de undersökningar han refererar till här inte ger någon stabil grund att stå på vid en sådan rekommendation, men att det naturligtvis är nödvändigt att undersöka detta vidare. I första hand menar jag att ett tillskott av vitamin D ska basera sig på individens intag av vitamin D via kosten, inte på vilken kostregim han eller hon väljer.

Tre frågor att besvara
Tre frågor som har väckts i det här sammanhanget är alltså:

• påverkas upptaget av vitamin D (och andra näringsämnen) positivt av en kost med ett begränsat innehåll av spannmålsprodukter och deras kostfiber? Det vill säga - behöver en person som äter en sådan kost mindre av de olika näringsämnena än andra?
• om ja, i vilken grad påverkas upptaget av vitamin D och övriga näringsämnen? Finns det verkligen en risk för ett överintag av vitamin D med en spannmålsfri kost eller kost med ett mycket begränsat innehåll av kostfiber? Det övre gränsvärdet för vitamin D är 7 gånger högre än RDI, så för att det skulle finnas en sådan risk skulle upptaget eller biotillgängligheten av vitamin D bli 7 gånger högre med spannmålsfri kost.
• bör en person som äter en kost med så kallad paleolitisk profil vara försiktig med sitt intag av vitamin D-tillskott?

Relaterade artiklar på NGruppens blogg
Om kolhydratbluffen - mina resonemang kring Coltings artikel
Grenade fettsyror, cancer av kött och tankar kring LCHF
Ont i magen av kolhydrater? Om fruktosmalabsorption
Äta nyttigt - så svårt kan det vara
LCHF, tarmhälsa och bakterier
Så fungerar tarmen, del 1-8

Referenser:
Batchelor and Compston. Reduced plasma half-life of radiolabelled 25-hydroxyvitamin D, in subjects receiving a high-fibre diet. Br. J. Nutr. (1983). 49, 213. Artikeln i fullängd via http://journals.cambridge.org/action/displayFulltext?type=1&fid=846692&jid=&volumeId=&issueId=02&aid=846684&bodyId=&membershipNumber=&societyETOCSession=

Bergqvist AGC, Schall JI, Stallins VA, Zemel BS. Progressive bone mineral content loss in children with intractable epilepsy treated with the ketogenic diet. Am J Clin Nutr. 2008;88(6):1678-84. Artikeln i fullängd via http://www.ajcn.org/cgi/content/full/88/6/1678

Buduneli N, Saygan BH, Saraç F, Kraduman‌ M, Ayçelik‌ N. Calcium, vitamin D supplements with or without alendronate and supragingival calculus formation in osteoporotic women: a preliminary study. Expert Opin Pharmacother. 2008;9(12):2015-20 , DOI 10.1517/14656566.9.12.2015

Jorde R, Sneve M, Torjesen PA, Figenschau Y, Gøransson LG, Omdal R. No effect of supplementation with cholecalciferol on cytokines and markers of inflammation in overweight and obese subjects. Cytokine. 2010;50(2):175-80.

SNR 2004, UL-tabell: http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Svenska-narings-rekommendationer/Rekommenderat-intag-av-vitaminer-och-mineraler/

Westhofen M, Schäfer H, Seifer G. Calcium redistribution, calcification and stone formation in the parotid gland during experimental stimulation and hypercalcaemia. Virchows Archiv, 1984;402(4):425-38.