Chili för fettförbränningen - skulle inte tro det...

Text: Anki Sundin, NGruppen

Sant och falskt om förbränning. Aftonbladet gör det igen - publicerar en trovärdig och faktamässigt korrekt artikel om fettförbränning, denna gång efter intervju med dr Yvonne Linné. (Bilden lånad från epicurean.com)

Kort och gott redovisar man detta: Äppelcidervinäger ökar inte fettförbränningen, och det gör inte bastubadande heller. Och de marginella skillnader som starka kryddor kan ge är av akademisk betydelse, inte praktisk.

Jag uppfattar det som om den här tidningen börjar bli mer och mer intresserad av att återge korrekt information inom kost- och näringsläraområdet. Det är inte lika ofta längre som jag ser sensationsjournalistiska texter om mirakelmetoder här som i några av deras konkurrerande media. Det är verkligen något att vara tacksam för.

Det finns också glädjande nog andra användningsområden för kryddor än fettförbränning. Jag har tidigare skrivit om bland annat kanel och rosenrot.

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:

Örter och kryddor som läkemedel, del 1 - En historisk tillbakablick

Örter och kryddor som läkemedel, del 2 - Kanel

Örter och kryddor som läkemedel, del 3 - Rosenrot

Citrusfrukter - ät skalen och släng frukten

Text: Anki Sundin, NGruppen
Ät skalen och släng frukten. En provocerande uppmaning med glimten i ögat för att belysa det höga näringsvärdet i fruktskal. Att det är nyttigt med apelsin och citron känner vi till. Men hur ofta äter du skalen? Faktum är att vi slänger mängder av näringsämnen med skalen, något som kanske både livsmedelsindustrin och vi som enskilda konsumenter skulle kunna fundera över. Ibland påstås det också att just citrusskal skulle vara fettförbrännande och underlätta viktnedgång återstår att bevisa, även om vissa ämnen i citrus har gjort livet lättare för möss med diabetes typ 2.

Detta är den fjärde delen i serien Örter och kryddor som läkemedel.

Hittills i serien Örter och kryddor som läkemedel
Del 1: En historisk tillbakablick
Del 2: Kanel
Del 3: Rosenrot
Del 4: Citrusfrukter (med fokus på skalen)

Varningar
Innan vi går vidare i den här artikeln är det på sin plats att utdela vissa varningar:

1. Välj gärna de kravmärkta vegetabilierna för att minska intaget av bekämpningsmedel om du vill äta skalen. Kravmärkta vegetabilier är inte alltid fria från gifter de heller, men de är sannolikt nyttigare än de konventionella ur detta perspektiv.

2. Som alltid gäller också ”konsultera din läkare” om du står på någon behandling och vill prova att äta lite skal. En del skal innehåller ämnen som kan interagera med vanliga läkemedel.

Torkade citrusskal i kinesisk medicin
Vi kommer kanske framför allt i kontakt med citrusskal som en smaksättare på bakverk. Rivet citronskal står med i recepten på citronkaka och annat gott. Men torkade citrusskal har ett medicinskt värde, enligt den traditionella kinesiska medicinen. Här har det använts på bred front mot allehanda sjukliga tillstånd för att bland annat öka energin och cirkulationen.

Vilka näringsämnen finns i citrusskal?
I avkok på citrusskal finns en rad olika mineraler och flavonoider (1).
Xu och medarbetare (1) undersökte skal från mandarin och apelsin och fann kalium, kalcium, magnesium, järn, mangan och zink, med högst mängd av kalium, kalcium och magnesium.

Många av flavonoiderna som återfinns i naturen har antioxidativa effekter, vilket är ett av skälen till att inte minst skal är nyttiga (om vi väljer giftfritt odlade varianter). Av de citrusflavonoider som finns i skalen kunde man identifiera och extrahera fyra i studien utförd av Xu och medarbetare (1). Dessa var narirutin, hesperidin, nobiletin och tangeretin.

Sammansättningen mellan olika flavonoider skiljer sig från citrusfrukt till citrusfrukt, och på grund av deras olika vattenlöslighet återfinns olika proportioner av dem i vattenextrakt, det vill säga te eller avkok, precis som temperaturen på vattnet och tiden för extraktion påverkar innehållet.

Även ferulinsyra, koffein och kumarin uppges återfinnas i citrusskal. (I USDA:s databas (2) återfinns dock inte koffein i vare sig citron- eller apelsinskal, och de andra har man inte mätt alls.)

Känner du igen några av ämnena i citrusskal?
Du som har läst E-nummernyckeln från början till slut kanske känner igen hesperidin. Ämnet neohesperidin DC går under E-nummer E 959 och är ett icke-syntetiskt (det vill säga ”naturligt” sötningsmedel). Det extraheras från citrusskal och är imponerande 1900 gånger så sött som sackaros (vanligt socker) (3).

Koffein har vi tidigare skrivit om på NGruppens blogg ur ett prestations- och fettförbränningsperspektiv.
Kumarin är blodförtunnande och går under namnet warfarin i läkemedelsindustrin. Vi har tidigare skrivit kort om detta ämne som en av substanserna i kanel.

Vilka hälsoeffekter har citrusskal?
I första hand är citrusskal att betrakta som en källa till ytterligare näringsämnen - vi får i oss mer antioxidanter och andra näringsämnen om vi också äter skalet än om vi nöjer oss med själva frukten.

På marknaden hävdas ofta att citrus innehåller fettförbrännande ämnen och att tillskott som innehåller extrakt av diverse citrusfrukter kan göra en viktminskning mer effektiv. Koncentrat av en del ämnen som finns i citrusskal har sannerligen visat sig kunna minska fettinlagringen hos möss på högfettkost (4), men det är mer tveksamt om det fungerar på människa.

En studie på människa (5) undersökte den samlade effekten av extrakt från citrus och sibiriskt korkträd och författarna hävdade att tillskottet resulterade i viktnedgång hos överviktiga patienter med osteoartrit. Även om de överviktiga patienterna fick förbättrade resultat jämfört med kontrollgruppen, var undersökningen undermålig i och med att man inte mätt upplevd smärta, inflammationsmarkörer eller kunde verifiera kostintag eller fysisk aktivitetsnivå. Det kan lika gärna ha varit en minskad inflammation och därmed minskad smärta som, via spontant ökad rörelse, lett till viktnedgång och förbättrade värden.

Därför är citrusskal nog (än så länge) att betrakta endast som en källa till antioxidanter och i viss mån mineraler.

Sötningsmedel som ökar fettförbränningen
En provokativ styckerubrik för att fånga ditt intresse... Men faktum är att det är sant - åtminstone om man råkar vara en mus. Här kommer en biokemisk förklaring till detta:

Hesperidin (som alltså är stommen i sötningsmedlet neohesperidin) och naringin, samt deras så kallade aglykoner hesperetin och naringenin minskar kolesterol- och triglyceridnivåerna i plasma och lever genom att hämma nyckelenzym i den egna kolesterolproduktionen, HMG-CoA-reduktas och acyl-CoA-kolesterolacyltransferas, hos försöksdjur.

Hesperidin och naringin har visat sig vara positiva för att förbättra höga blodfetter och högt blodsocker hos försöksdjur med diabetes typ 2. Detta kommer till stånd delvis genom att reglera fettsyra- och kolesterolmetabolismen och påverka genuttrycket av glukos- och fettsyrareglerande enzymer (4).

Allt detta innebär dock inte att citrusskal har en fettförbrännande effekt, vare sig på mus eller människa. Men det är ofta den här typen av undersökningar som får ligga till grund för aningen vidlyftiga argument i marknadsföringen av vissa tillskott som innehåller just citrusskal.

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Näringsrika skal
Koffein och kaffe fettförbrännande?
Kaffe - en rik källa till antioxidanter

Rönnbär rika på antioxidanter

Referenser:
1. Xu G.H et al. Minerals, Phenolic Compounds, and Antioxidant Capacity of Citrus Peel Extract by Hot Water. J Food Sci. 2008;73(1), doi: 10.1111/j.1750-3841.2007.00546.x
2. USDA:s databas, tillgänglig från http://www.nal.usda.gov/fnic/foodcomp/search/
3. Sötningsmedel tillåtna i Europeiska Unionen. Säkerhetsaspekter. Dokument från SNF, tillgängligt från http://www.snf.ideon.se/snf/socker_sotningsmedel/Sotningsmedel.pdf
4. Fukuchi Y et al. Lemon Polyphenols Suppress Diet-induced Obesity by Up-Regulation of mRNA Levels of the Enzymes Involved in β-Oxidation in Mouse White Adipose Tissue. J Clin Biochem Nutr. 2008;43,201–9.
5. Oben et al. Phellodendron and Citrus extracts benefit cardiovascular health in osteoarthritis patients: a double-blind, placebo-controlled pilot study. Nutr J. 2008;7:16, doi:10.1186/1475-2891-7-16, tillgänglig från: http://www.nutritionj.com/content/7/1/16)

Örter och kryddor som läkemedel: Rosenrot (Del 3)

Text: Anki Sundin, NGruppen
Rosenrot (Rhodiola rosea) kallas på engelska för arctic root. Det är en ört som uppges äga adaptogena (ökar anpassningen) och ergogena (prestationsökande) egenskaper och har nyligen blivit föremål för ett ökat intresse, inte minst bland idrottare. (Bilden lånad från Naturmedel.org)

Övriga artiklar i denna serie:

Del 1: Örter och kryddor som läkemedel: En historisk tillbakablick

Del 2: Kanel

De undersökningar som har gjorts hittills har givit något inkonsekventa resultat, där några har visat positiva effekter såsom förbättrad kognitiv funktion och minskad mental trötthet, medan andra inte kunnat påvisa några effekter alls.

Det är intressant att några studier också har visat ökad uthållighet hos både människor och råttor (1,2). Mekanismen är långt ifrån klarlagd, men i en råttstudie (2) visade det sig att rosenrot bland annat aktiverade syntes eller resyntes av ATP i mitokondrierna.

Full av antioxidanter

Rosenrot är, precis som andra rötter, full av antioxidanter. Det kan uppmätas i blodet efter en kortare periods tillskott. Hur detta påverkar oss ur ett prestationsperspektiv är dock fortfarande oklart. Man maxtestade exempelvis det polska roddlandslaget under 2000 m, men kunde inte påvisa någon prestationsökning hos gruppen som fått tillskott av rosenrot (3). Det svåra med att mäta prestation är dock att det alltid beror på hur vi definierar prestation. Maxtest kanske inte är det optimala testet för just denna ört att använda som utslagsgivare. Det hade möjligen varit mer värdefullt att undersöka tid till utmattning på submaximal belastning.

Att rosenrot är en intressant rot ur ett hälsoperspektiv råder det dock inga tvivel om. Vi får ge oss till tåls och invänta fler vetenskapliga undersökningar för att avgörande kunna säga om rosenrot är värdefullt för idrottare - och i så fall vilken sorts idrottare - eller inte.

Referenser:
1: Walker TB, Robergs RA. Does Rhodiola rosea possess ergogenic properties? Int J Sport Nytr Exerc Metab. 2009;16(3):305-15.

2: Abidov M, Crendal F, Grachev S, Seifula R, Ziegenfuss T. Effect of extracts från Thodiola rosea and Rhodiola crenulata (Crassulaceae) roots on ATP content in mitochondria of skeletal muscles. Bull Exp Biol Med. 2003;126(6):585-7.

3: Skapanska-Stejnborn A, Pilaczynska-Szczesniak L, Basta P, Deskur-Smielecka E. The influence of supplementation with Rhodiola rosea L. extract on selected redox parameters in professional rowers. Int J Sport Nutr Exerc Metab. 1009;19(2):18-99.

Örter och kryddor som läkemedel: Kanel (Del 2)

Text: Anki Sundin, NGruppen
Vi har stött på kanel i en hel del sammanhang på sistone. Det ska vara bra för blodsockret, bra vid diabetes och till och med kunna fungera för viktminskning. Att kanel innehåller antioxidanter kan vi däremot vara säkra på. Att kanel också har visat sig intressant ur en del andra hälsoperspektiv ska vi se i den här artikeln. (Bilden lånad från Cafeeko.blog.se)
Övriga artiklar i denna serie:
Del 1: Örter och kryddor som läkemedel: En historisk tillbakablick

Del 3: Rosenrot

Materialet i den här artikeln kommer huvudsakligen från Dugoa JJ et al. Se nedan för fullständig referens.

Kanel säkert i normala mängder
Den kanel som vi hittar i den vanliga kanelburken hemma är sannolikt en sort som heter Cinnamomum burmani (enligt Santa Maria är det just den sorten som de själva säljer).
En av de sorter som refereras till i review-artikeln, som ligger till grund för detta blogginlägg, kallas vanlig kanel (Cinnamomum verum / zeylanicum). Trots namnet är den inte vanlig - den är sällsynt på marknaden i Europa. (Denna uppgift kommer också från telefonkontakt med Santa Maria.)

Kanel som krydda i allmänhet betraktas som säkert och har många farmakologiska egenskaper. Inte minst har kanel ett högt innehåll av antioxidanter och har även vissa antimikrobiella egenskaper. Enligt Dugoa et al är det främst cassiakanel (Cinnamomum aromaticum) man har använt och som ibland har visat sig ha effekt på blodsocker och blodfettnivåer, kolesterol och andra markörer för hjärt-kärlhälsa. (Kolesterol har som bekant börjat ifrågasättas som sann markör, men den diskussionen går bortom denna artikels horisont och tas upp i andra artiklar här på bloggen.)

Det är mängder om mellan 1 och 6 gram cassiakanel per dag som undersökts och visat sig ha effekt.

I en undersökning på postmenopausala kvinnor visade sig dock inte cassiakanel alls ha någon positiv effekt i mängder om 1,5 g per dag i sex veckor. Frågan inställer sig därmed om det postmenopausala tillståndet kan påverka effekten av cassiakanel.

Kanel kan irritera
Det har rapporterats att kanel, framför allt kanelolja, i stora mängder kan ha irriterande effekter på hud och slemhinnor.

Aktiva ämnen i barken
Både bark och blomma av kanel kan användas medicinskt, men det är barken som är vanligast förekommande. Man har identifierat 72 olika kemiska föreningar i kanel i olika proportioner beroende på vilken del av växten man analyserat. Vanlig kanel och cassiakanel innehåller flyktiga oljor i mängder om 1-4 procent såsom kanelaldehyd, eugenol och trans-kanelsyra. Bland fenolerna hittar vi tanniner, catechiner (som även finns i choklad) och proantocyanidiner, samt terpener av olika slag. I kanel finns även det blodförtunnande ämnet kumarin.

Kuriosa om kumarin
Kumarin går under namnet warfarin i läkemedelssammanhang och byter raskt namn och skepnad till råttgift i stora mängder, där mekanismen som orsakar råttans död är (inre) blödningar. Husdjur och barn hålles därmed borta från råttgift. Om olyckan ändå skulle vara framme är antidoten stora mängder K-vitamin.

Insulinhärmande ämnen i kanel
Metylhydroxychalconpolymer (MHCP) i vanlig kanel och cassiakanel har visat sig kunna härma insulin (de har i en del undersökningar visat sig vara så kallade "insulin mimetics") och därmed fungera som insulin. Du kan för tydlighets skull inte ersätta insulin med kanel, men kanel verkar alltså kunna härma insulinets effekter, vilket har gjort att vi kan stöta på råd om kanel till diabetiker på en del hemsidor.

Kanel inte rosenröd
Även om kanel behöver undersökas vidare, har det redan visat sig att dessa växter innehåller ämnen som är mycket intressanta ur ett hälsoperspektiv. Lite kanel i gröten och någon kopp kanelte då och då kanske inte gör någon större skillnad på det hela taget, men är åtminstone inte ohälsosamt.

Om du däremot funderar på att ta teskedsmängder av kanel eller kanske kanel som tillskott, bör du vara medveten om att Livsmedelsverket avråder från stora intag av kanel på grund av innehållet av kumarin. För en tid sedan skrev man också en del i tidningarna om att kanel kunde orsaka leverskador just på grund av dess innehåll av kumarin.

Att ”normalkonsumera” kanel är dock inte skadligt.

Om du är diabetiker bör du konsultera din läkare innan du påbörjar en eventuell självmedicinering med kanel, eftersom det också teoretiskt skulle kunna påverka din insulinomsättning.

Det ska noteras att denna studie gjordes med stöd från en tillverkare av hälsoprodukter, och att en av forskarna fått stöd av Sick Kids Foundation Complementary and Alternative Health Care Training Program. Det gör att vi inte kan utgå från att forskarna varit helt objektiva. Dock finns mycket som borgar för att kanel har många goda effekter på hälsan i allmänhet, precis som många andra örter och kryddor.

Referens:
Dugoa JJ, Seely D, Perri D, Cooley K, Forelli T, Mills E, Koren G. From type 2 diabetes to antioxidant activity: a systematic review of the safety and afficasy of common and cassia cinnemon bark. Can J Physiol Pharmacol. 2007;85:837-47.

Örter och kryddor som läkemedel: En historisk tillbakablick. Del 1

Text: Anki Sundin, NGruppen
Detta är det första inlägget i en serie om örter och kryddor inom hälsa och medicin. Till att börja med en beskrivning av vad skillnaden mellan en ört och en krydda är, samt en historisk tillbakablick. I nästkommande inlägg får du en systematisk och övergripande genomgång av några av de kryddor och örter vi känner igen från det egna matbordet, vilka verksamma substanser de innehåller och hur de kan användas som läkemedel.

Övriga artiklar i denna serie:
Del 2: Kanel

Del 3: Rosenrot

Välsmakande läkemedel
Att kryddor och örter har används i matlagningen i många olika samhällen genom historien är knappast förunderligt, eftersom god mat troligtvis alltid varit något man eftersträvat. Vad som därtill är mycket fascinerande är att människan i tusentals år, kanske ännu längre tillbaka, har förstått att det finns många viktiga läkemedelssubstanser i växter, och att de använts med större eller mindre framgång mot allehanda krämpor. Fortfarande, och sannolikt även framgent, är substanser från växter en mycket viktig del av den moderna läkemedelsindustrin.

Nedanstående fakta är ett sammandrag av bilagan Health benefits of herbs and spices: the past, the present, the future, publicerad i The Medical Journal of Australia 2006. Se nedan för fullständig referens.

Skillnaden mellan örter och kryddor
En ört är oftast bladet från den växt som används inom matlagningen.

En krydda är övriga växtdelar som används, ofta torkade, till exempel knoppar (klöver), bark (kanel), rot (ingefära), bär (pepparkorn), frön (kummin) och märken (saffran).

Många växter kan kallas både ört och krydda, exempelvis koriander. Färska korianderblad kallas ofta för ört, medan de torkade fröna kallas krydda. Stam och rot av koriander, liksom lök, vitlök och fänkål, kallas ofta örter eftersom de vanligen används färska i matlagningen.

Örter inom kok- och läkekonsten
Människan har använt örter inom läkekonsten i tusentals år. Sumeriska fynd från 5000 f.Kr. avslöjar att man använde timjan för att främja sin hälsa, och i Mesopotamien (ett område som ligger i nuvarande Irak och Iran) odlade bönderna vitlök redan 3000 f.Kr. Fynd härifrån visar också att man så småningom utvecklade sin kunskap om hälsofrämjande effekter av saffran, en och timjan.

Egyptiskt papyrus daterat till 1555 f.Kr. visar att man använde koriander, fänkål, en, kummin, vitlök och timjan. Vitlök har man till och med hittat i Tutankamons grav, och man lade även myntablad i pyramider från 1000 f.Kr. Det sägs att egyptierna gav sina slavar stora mängder rädisor, lök och vitlök, möjligen för att hålla dem friska och starka.

Hippokrates (460-377 f. Kr) lär ha haft över 300 recept med örter, inklusive vitlök, kanel och rosmarin. Han uppgav att han till exempel använde vitlök mot livmoderscancer. Mynta ansågs vara bra för mag-tarmkanalen, och lakrits användes för sina anti-inflammatoriska egenskaper och mot astma. Rosmarin användes för att stärka minnet. En senare kollega till Hippocrates vid namn Dioscorides publicerade på 100-talet en sammanställning över fler än 600 örter; hur de skulle väljas ut, lagras och användas för olika hälsobefrämjande effekter. Denna sammanställning förblev den huvudsakliga referenslitteraturen i ämnet ända fram till 1600-talet.

Nästa inlägg i denna serie kommer att handla om kanel.

Referenser:
1: Tapsell L, Patch C, Fazio V. Health benefits of herbs and spices: the past, the present, the future. MJA. 2006;185(4):S1-S25.