Örter och kryddor som läkemedel: En historisk tillbakablick. Del 1

Text: Anki Sundin, NGruppen
Detta är det första inlägget i en serie om örter och kryddor inom hälsa och medicin. Till att börja med en beskrivning av vad skillnaden mellan en ört och en krydda är, samt en historisk tillbakablick. I nästkommande inlägg får du en systematisk och övergripande genomgång av några av de kryddor och örter vi känner igen från det egna matbordet, vilka verksamma substanser de innehåller och hur de kan användas som läkemedel.

Övriga artiklar i denna serie:
Del 2: Kanel

Del 3: Rosenrot

Välsmakande läkemedel
Att kryddor och örter har används i matlagningen i många olika samhällen genom historien är knappast förunderligt, eftersom god mat troligtvis alltid varit något man eftersträvat. Vad som därtill är mycket fascinerande är att människan i tusentals år, kanske ännu längre tillbaka, har förstått att det finns många viktiga läkemedelssubstanser i växter, och att de använts med större eller mindre framgång mot allehanda krämpor. Fortfarande, och sannolikt även framgent, är substanser från växter en mycket viktig del av den moderna läkemedelsindustrin.

Nedanstående fakta är ett sammandrag av bilagan Health benefits of herbs and spices: the past, the present, the future, publicerad i The Medical Journal of Australia 2006. Se nedan för fullständig referens.

Skillnaden mellan örter och kryddor
En ört är oftast bladet från den växt som används inom matlagningen.

En krydda är övriga växtdelar som används, ofta torkade, till exempel knoppar (klöver), bark (kanel), rot (ingefära), bär (pepparkorn), frön (kummin) och märken (saffran).

Många växter kan kallas både ört och krydda, exempelvis koriander. Färska korianderblad kallas ofta för ört, medan de torkade fröna kallas krydda. Stam och rot av koriander, liksom lök, vitlök och fänkål, kallas ofta örter eftersom de vanligen används färska i matlagningen.

Örter inom kok- och läkekonsten
Människan har använt örter inom läkekonsten i tusentals år. Sumeriska fynd från 5000 f.Kr. avslöjar att man använde timjan för att främja sin hälsa, och i Mesopotamien (ett område som ligger i nuvarande Irak och Iran) odlade bönderna vitlök redan 3000 f.Kr. Fynd härifrån visar också att man så småningom utvecklade sin kunskap om hälsofrämjande effekter av saffran, en och timjan.

Egyptiskt papyrus daterat till 1555 f.Kr. visar att man använde koriander, fänkål, en, kummin, vitlök och timjan. Vitlök har man till och med hittat i Tutankamons grav, och man lade även myntablad i pyramider från 1000 f.Kr. Det sägs att egyptierna gav sina slavar stora mängder rädisor, lök och vitlök, möjligen för att hålla dem friska och starka.

Hippokrates (460-377 f. Kr) lär ha haft över 300 recept med örter, inklusive vitlök, kanel och rosmarin. Han uppgav att han till exempel använde vitlök mot livmoderscancer. Mynta ansågs vara bra för mag-tarmkanalen, och lakrits användes för sina anti-inflammatoriska egenskaper och mot astma. Rosmarin användes för att stärka minnet. En senare kollega till Hippocrates vid namn Dioscorides publicerade på 100-talet en sammanställning över fler än 600 örter; hur de skulle väljas ut, lagras och användas för olika hälsobefrämjande effekter. Denna sammanställning förblev den huvudsakliga referenslitteraturen i ämnet ända fram till 1600-talet.

Nästa inlägg i denna serie kommer att handla om kanel.

Referenser:
1: Tapsell L, Patch C, Fazio V. Health benefits of herbs and spices: the past, the present, the future. MJA. 2006;185(4):S1-S25.