Text: Anki Sundin, NGruppen
Kosttillskott, bantning, viktnedgång, piller. Storsäljare varje år, varje sommar. Nu har Aftonbladet publicerat en förtjänstfull artikel i ämnet och återger med den äran hur onödigt det är att köpa sig en pillerburk och tro att det ska fungera. (Bilden lånad från kpwebben.se.) Samma artikel hittar vi också i Expressen, svt.se och i andra media.
Det finns en uppsjö av tillskott på marknaden som påstås "öka fettförbränningen", "öka ämnesomsättningen" och "få fram den platta magen". Men att falla för dessa trick är väl egentligen inget annat är att leka igelkott?
Det är hög tid att vi sluter oss till att det handlar om att hitta en kost- och livsstil som passar en själv. Det är väl inte alla gånger gjort i en handvändning, och inte alltid utan uppoffring och möda, men det finns inga övertygande bevis för att något annat skulle fungera. (Kalcium är förvisso en intressant mineral i sammanhanget, men bara för den som har ett lågt intag av kalcium från början.)
Det tar tid att gå upp i vikt, och därför tar det också tid att gå ned i vikt - om det nu är det man är ute efter. (Det ska nämnas att det sannolikt är en lika stor utmaning att gå upp i vikt om man har det som mål.)
Att allas kost- och träningsprogram inte måste eller ens kan se likadana ut känner vi till, så det gäller att prova olika koncept och hitta något man kan trivas med. Och att ge det nya en chans att få fäste i vardagen. Meningen är väl att vi ska hitta en modell som vi kan leva med hädanefter? För en quickfix är aldrig ett hållbart system. Vore det så, hade ingen haft problem med övervikt eller fetma idag.
Om bantningspreparat, fettförbränningskapslar eller andra närmast magiska tillskott hade fungerat, hade vi kunnat lägga ned obesitasforskningen på Astra Zeneca, Abbott och de andra. Men eftersom dessa företag årligen spenderar miljarder på att hitta lösningen, så är chansen att vi skulle hitta svaret på hälsokosthyllan för ett par hundralappar per förpackning nog tämligen liten.
Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Inlägg
Göte Larsson - jag har tagit bort din kommentar. Jag vänder mig nämligen emot att du eller någon annan använder min blogg för att göra reklam för produkter. Ge mig några vetenskapliga referenser för att underbygga dina påståenden, dels om att "läkarkåren i gamla östblocket" använder preparatet i fråga som bot mot allsköns åkommor, dels om att det fungerar som du säger, så kan vi diskutera frågan på samma sätt som jag gör med andra läsare. Att inulin är en intressant substans håller jag med om, men det var inte det din kommentar fokuserade på.
SvaraRaderaMed vänliga hälsningar
Anki Sundin
"Det tar tid att gå upp i vikt, och därför tar det också tid att gå ned i vikt"
SvaraRaderaOm folk bara kunde fatta detta! Och tidningarna hjälper inte, utan det brukar stå ca en månad före "badsäsongen": "Går ner 10 kilo på fyra veckor" och liknande.
Vill man vara smal (eller vad man nu vill vara) så måste man tänka på det hela året, det är som du säger en livsstil.
Jag hade varit pinnsmal i hela mitt liv och för några år sen blev jag lite mullig och försökte gå ner i vikt för första gången i mitt liv. Jag visste inte ens om det skulle funka men jag behövde inte svälta, bara göra några mindre anpassningar (det räckte för mig)
Jag gick dessutom ner mycket långsamt (ca 7 kilo på ett halvt år)och tycker jag har bevarat vikten mycket bra efteråt fast jag slarvar lite hit och dit...
Men när jag läser på nätet om andra som bantar man blir ju mörkrädd, de kan gå ner 2,5 kilo på en vecka och ändå inte är nöjda, jag tänker kroppen kan väl inte må så bra av detta eller? Hur är detta med att kroppen kan gå i "svältläge" som de säger? Finns det ens?
Och jag har en fråga till: Är det så att våra kroppar allra helst behåller vikten de har, dvs varken gå upp eller ner, eller är det väldigt individuellt? Jag trodde nämligen att eftersom jag en gång varit 67 kilo att min kropp alltid kommer att vilja lägga på så att det blir så mycket igen (jag vet inte varför jag har fått för mig det). Men nu är jag 61kg och har stannat där, kroppen verkar trivas och det gör jag med (jag är 167 lång kanske jag ska tillägga).
Det verkar vara så vanligt när man gått ner att man går upp lika mycket igen (plus lite till) och jag undrar om detta egentligen stämmer och vad det i så fall kan bero på?
Nu blev det en lång kommentar igen. Jag hade tänkt bara skriva "välskrivet" ifrån början... Jag hoppas det går bra att jag ställer en massa frågor =)
Ha det så gott i sommarvärmen =)
Artemis - tack för din kommentar och dina frågor.
SvaraRaderaGår man ned 2.5 kilo den första veckan under en viktminskningsperiod är merparten av den massan sannolikt vatten. Som du vet är viktminskningen de första dagarna upp till någon vecka enklare att åstadkomma än fortsatt viktminskning i samma takt. Det beror på att det är relativt lätt att förbruka glykogen, och i samma veva blir vi också av med det vatten som är bundet dit. Det är ju ingen reell viktminskning, men det ser bra ut på vågen... (Det gissar jag att du redan är mycket insatt i, så jag skriver det mest för att få en kronologisk ordning på det hela.)
Fortsätter vi att gå ned 2.5 kilo i veckan i flera veckor i sträck förutsätter det nästan att övervikten varit ganska stor från början. Med strikt kost och hård motion går det - om du har sett Biggest loser på tv (som råkar vara ett av mina favoritprogram i den kategorin) så vet vi att det är fullt möjligt och till och med hälsosamt för en människa som är obes att gå ned flera kilo i månaden i flera på varandra följande månader. Däremot är det svårt att hålla en sådan takt, och det kräver både egen drivkraft och omgivningens förståelse och stöd.
Svältläget existerar, åtminstone om man med svältläge menar när kroppen drar ned sin ämnesomsättning i samband med viktnedgång. Det är därför det är svårt att hålla en konstant viktnedgång, eftersom det kräver att intaget av energi hela tiden minskar och/eller motionen hela tiden ökar. Detta kan vara svårt att kombinera med de starka aptitregleringssignaler som vi har.
Skulle man därtill lägga ett matmissbruksbeteende blir det uppenbart hur problematisk en viktnedgång kan bli. Det är tydligen inte alls ovanligt att överviktiga människor uppvisar ett sådant beteende, vilket jag menar i så fall behöver vara i fokus för att lyckas med en sund och hållbar viktminskning. (Jag är övertygad om att KBT i kombination med bra mat och träning är mer effektivt än att ”bara” äta hälsosamt och träna för att gå ned i vikt, om det föreligger ett missbruksbeteende kring ätandet.)
När det gäller ”viktminnet” som kroppen sägs ha verkar det vara fullt möjligt att kroppen vet vilken vikt den ska ligga på. Det är så klart lite romantik i det uttrycket, och innefattar förutom näringslära och allmän fysiologi även specifikt aptitregleringssignaler och beteende. Det vi äter påverkar i sig aptiten och ämnesomsättningen, men vi påverkas ju också av hur vi tidigare har gjort och de vanor vi har haft, och strävar många gånger medvetet eller omedvetet tillbaka. Här har vi som exempel svårigheten med att sluta äta framför tv:n om man är van det sedan barnsben, eller att äta precis den maten som ger en kick eller tröst - och som ofta är sådan mat som vi helst bör äta mindre av om vi vill eller behöver gå ned i vikt av hälsomässiga skäl.
Att många beskriver hur de går upp lika mycket som de just gått ned plus lite till har sannolikt mycket med en förändrad kroppssammansättning att göra. Traditionell bantning med minimalt energiintag och otillräcklig motion gör kroppen procentuellt sett fetare än den var innan bantningen, eftersom muskelmassan förtvinar. Skulle man efter en bantningskur gå tillbaka till de tidigare vanorna finns mindre muskelmassa som kan hjälpa till med energiförbrukningen, och det gör att fettinlagringen kan öka och därmed den totala vikten också. Jojo-bantning kan försvåra för människor för varje gång de påbörjar en ny kur, och många upplever att det är hart när omöjligt att gå ned ett enda kilo längre med en 20-årig jojobantningskarriär i ryggsäcken.
Det går, så klart, men det kan kräva en helt annan insats än det gjorde i början.
Varma sommarhälsningar
Anki
”Ingen enskild finansiär står bakom hans metaanalys, men Onakpoyas tjänst är betald av Glaxo Smith Kline, läkemedelsjätten bakom fetmaläkemedlen Xenical och Alli. ”
SvaraRaderaStudien kan vara rätt gjord men det är lätt att manipulera en studie så att den inte visar något, det finns jäv, alli vill ha marknaden själv. Dom flesta av pillren eller alla är säkert helt värdelösa.
Xenical alli fungerar inte om du minskar intaget av energi så ökar kroppen aptiten, vikten bestäms främst av leptin. Alli är fel sätt att lösa problemet.
Ett piller som botar leptinresistensen vore ett framsteg.
Om aptiten endast reglerades av mättnadshormoner från magsäcken så skulle energitätheten på maten reglera vikten, och mat med låg energitäthet skulle je viktminskning till döden inträffar.
Leptin står över magsäckshormonerna på lång sikt.
Återkopplingen av leptin på feta fungerar inte, dom hamnar på den pungt där återkopplingen når jämviktsläget.
gj
gj - Det är riktigt att det finns en koppling till läkemedelsindustrin här. Det behöver inte innebära att studiens resultat är förkastlig, men det är alltid viktigt att hålla jävsförhållanden i åtanke. Som du mycket riktigt påpekar är inte ens alla läkemedel som används effektiva mot övervikt. (Ett nedslående faktum är att kirurgi är den mest framgångsrika modellen för att hjälpa en människa ur fetma.)
SvaraRaderaJag läser själv med stort intresse studier på "fettförbrännande" preparat, och kommer dock fram till samma slutsats som Onakpoya i det här fallet. Därför känner jag mig trygg i det som står i artikeln i fråga.
Som jag skrev till Artemis ovan tror jag att en stor möjlighet ligger i att arbeta med människors beteende kring mat och förhållandet till ätande. Därtill tror jag att läkemedel som påverkar belöningssystemet också skulle kunna ha en plats här när frågan gäller ohälsosam övervikt eller fetma. Genom att negera den stimulering av belöningssystemet som driver energiintaget hos en människa med ett missbruksbeteende kring mat, försvinner incitamentet att äta för "kickens" skull. I kombination med beteendeträning och kost- och livsstilsintervention kan det vara ett värdefullt inslag.
Med vänliga hälsningar
Anki
håller med i det du sa men hur ser du på leptinets roll?
SvaraRadera"fettförbrännande" preparat,hamnar underordnat leptin, det kan inte funka, lika meningslöst som alli
att öka bakteriernas energiförbrukning i tarmen, att låta maten bindas i tarmen,alli eller kalcium, att öka energiförbrukningen motion, alt är dömt att misslyckas, kroppen strävar till jämviktsläge i återkopplingen av leptin.
på smala fungerar återkoplingen dom blir inte feta av att äta sig mätta. på feta har det hormonella jämviktsläget flyttats upp.
intressant är att efter en bantningskur så återgår vikten snabbt till samma vikt men stannar ungefär där man var innan, varför fortsätter inte den snabba viktökningen? varför tar det stopp där man var förut?
om man hittade ett ämne som fick fett att försvinna spårlöst, så skulle det ändå inte fungera då minskade fettdepåer minskar leptinet och återkoplingen gör att hungern ökar.
den hormonella aptitregleringen säger att dom flesta pillren inte kan fungera.
magkirurgi kan inte fungera det är omöjligt, leptinets återkopplingspunkt har inte ändrats, dömt att misslyckas på lång sikt.
gj
gj -
SvaraRaderaLeptin är bara en del av en mycket komplex situation där både aptitreglering och beteende spelar in. Leptin är sannolikt inte svaret på fetmaproblematiken. Jfr leptinresistens.
Efter en bantningskur är det inte alls säkert att vikten hamnar på samma siffra som tidigare. En del människor blir som bekant tyngre och tyngre hela livet. För dem är det en framgång att till att börja med stagnera sin viktökning.
Du skriver:
”magkirurgi kan inte fungera det är omöjligt, leptinets återkopplingspunkt har inte ändrats, dömt att misslyckas på lång sikt”
Där har du fel i sak. Fetmakirurgi är en mycket framgångsrik metod för att bekämpa fetma. Det är ingalunda biverkningsfritt, men sett ur ett överviktsperspektiv är det hållbart. Det finns det gott om statistik som visar. Om du inte vill ta mig på mitt ord kan jag plocka fram siffror och rapporter åt dig.
Med vänliga hälsningar
Anki
”beteende spelar in” psykologiska problem är en sak för sig som kan orsaka överätning, jag är bara intresserad dom som är psykiskt friska, alla har inte psykiska problem.
SvaraRaderaMagkirurgi minskar vikten ja det ifrågasätter jag inte, men hur går det på riktigt lång tid 10-30 år? leptinresistensen botades inte.
Jag tror inte på påståendet att vi har en naturlig aptit som skulle göra oss extremt feta med fri tillgång på mat.
Bevisen för det finns ej vad jag vet.
Evolutionen slår ut extremt feta,
En liten övervikt säj 10 kg det skulle kunna vara en fördel men större övervikt skulle ge minskad överlevnadsförmåga. Mot extrem fetma finns det ett skydd leptin. men feta har fel i den regleringen.
Dom som är smala har inte en bra karaktär dom har en fungerande aptitreglering. Dom äter sig mätta utan att bry sig om hur mycket dom äter. Det finns personer med dålig karaktär som är smala.
Kan det vara så att feta har fått en skada i sin aptitreglering? Finns det något i vår civilisation som kan skada aptitregleringen?
Du kan bevisligen göra en smal person fet genom att blockera leptin.
Naturfolk med god tillgång på mat är inte feta.
gj
gj - hur kommer det sig att du är så fokuserad på just leptin här? Leptin är inte svaret på fetmaproblematiken. Det är mer komplext än så, och både över, under och på sidan om leptin i hormonhierarkin finns andra signalsubstanser som också påverkar allt från apritreglering till beteende och ämnesomsättning.
SvaraRaderaMed vänliga hälsningar
Anki
Nu kommer det här att hamna längst ner men jag ville bara tacka för mycket bra och utförligt svar till min kommentar =)
SvaraRaderaLeptin
SvaraRaderaFinns det något mer hormon som kan reglera fettmängden till en viss nivå på lång sikt?
Se intevjun
http://www.thelivinlowcarbshow.com/shownotes/2112/dr-robert-lustig-episode/
kalori in ut är en fysiklag, som inte kan användas på en biologisk funktion, kroppen styr vart fettet ska det har inte med en fysiklag att göra, kroppen kan lagra energin i fettcellen när vi har energibrist, det finns inte någon fysiklag som säger att kroppen ska ta av fettlagret vid energiunderskott. Det är en biologiskt styrd process, blir det fel i biokemin kan du svälta och ändå gå upp i vikt.
gj
Gj = Patrik R?? :)
SvaraRaderahttp://traningslara.se/blogg/stora-forpackningar-stora-portioner-och-okat-kaloriintag/#comment-4759
Samma fokus på en sak och samma förmåga att ignorera svar med användandet av frasen "det är bevisligen fel" trots att det inte finns några bevis alls :)
Artemis - ingen orsak!
SvaraRaderaMed vänliga hälsningar
Anki
Jacob Gudiol
SvaraRaderaDu försöker bara smutskasta mig, sådan borde raderas, Anki är seriös kan du inte lära dig lite folkvett.
Fram med vetenskaplig fakta inte referens till din blogg.
Jag sa ”Leptin
Finns det något mer hormon som kan reglera fettmängden till en viss nivå på lång sikt?”
Vilket annat hormon känner av hur fet du är?
Leptin är Proportionellt till fetman, beskriv vilket annat hormon som kan reglera vikten på lång sikt.
Utan en återkopplings reglering i aptiten, så skulle ingen kunna vara viktstabil år efter år, hur många kalorier folk äter har dom ingen koll på, för guts skull påstå inte att viktstabila har koll på kalorierna.
gj
Hej på er
SvaraRaderaJag har varit utan internet ett par dagar, därav mitt sena svar.
gj - fettmetabolismen är avhängig fler faktorer än enbart leptin. Att inte leptin är svaret på fetma var en stor besvikelse när den tiden begav sig. Man hade, och har, så fina studieresultat på möss att det måtte ha känts rent overkligt att det inte skulle gå att få samma resultat på människa.
Fettmetabolismen är inneboende i såväl hormoner som gener (förutom själva livsstilen). Inte nog med att vi ska kunna frisätta ett givet hormon - receptorerna ska kunna ta emot hormonet i fråga också. Och steget innan det är att generna som kodar för ett hormon måste fungera. Så till och med för leptin finns flera olika nivåer som gör det omöjligt att betrakta det som svaret med stort S.
Inte minst har vi de så kallade ekonomiska generna, thrifty genes, som styr mycket av vår fettmetabolism.
Jag blir inspirerad att skriva en djuplodande bloggartikel i ämnet och får nog göra det framgent.
För sakens skull vill jag också föra till protokollet att Jacob Gudiol är en av de mest seriösa personer jag känner till inom både kost och träning, och jag har mycket stort förtroende för hans kunskaper.
Med vänliga hälsningar
Anki
anki
SvaraRadera"Jag blir inspirerad att skriva en djuplodande bloggartikel i ämnet och får nog göra det framgent." det ser jag fram mot, inte många bloggar som tar upp leptin och våra aptithormoner.
det borde belysas mer.
(artiklarna om vår biota som du skrev förut var det bästa jag har läst om det i svenska bloggar)
aptithormonerna är så många och komplicerade att du borde skriva en hel serie artiklar om aptithormonerna.
sen tror jag att du underskattar leptin dom feta kan ha fått något fel i sin som du sa reseptor för leptin, så tror jag att det är också, leptinresistens frågan är varför drabbas vissa av det?
jag väntar med spänning på det du skriver.
gj
gj - vad kul, då ska jag se vad jag kan få till om det här ämnet framgent. Leptinresistens uppkommer av samma skäl som insulinresistens. Det kallas för endogenisering, dvs att receptorerna dras in från cellerna.
SvaraRaderaAnki
SvaraRadera"Leptinresistens uppkommer av samma skäl som insulinresistens."
orsaken till insulinresistens är inte känd, då kan du inte veta vad som orsakar leptinresistens.
”att receptorerna dras in från cellerna.” det är bara en möjlig beskrivning av vad som händer.
Vi måste veta vad som får receptorerna att dras in från cellen, inte att det händer
Sen kan receptorer blokeras av en molekyl som passar receptorn, jag förstod inte riktigt vad du menar med ”endogenisering”
Jag har läst Charlotta Albertssons bok
Har du mer att rekommendera som läsning jag blev också inspirerad att läsa på,
Jag har funderat en del på sistone hur min aptit regleras, (äter mig mätt och är viktstabil)
Hur många kalorier jag äter har jag inte haft den minsta koll på förut, men kroppen vet tydligen.
Om jag medvetet eller av andra orsaker äter lite en dag så verkar aptiten kompensera för det senare vid nästa måltid, om aptiten bara reglerades av magsäckstöjningen då skulle jag inte kompensera för den förra måltiden. Kroppen verkar kunna räkna kalorierna på kort sikt dag dagar. sistnämda är bara en anekdot inte vetenskap.
gj
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
SvaraRadera