Varning för socker

Text: Anki Sundin, NGruppen
Vad är nyttig mat? Hur informerar vi om vad nyttig mat är? Och hur får vi människor att vilja äta nyttig mat?

Den som kan svara på dessa bedrägligt enkla frågor har svaret på folkhälsan i sin hand. (Och kommer förmodligen att bli mångmiljonär inom en överskådlig framtid.)

Nyttigt ur ett näringsfysiologiskt perspektiv

Idag aktualiserar DN frågan om socker igen i Forskare varnar för socker. Max 3 energiprocent (E%) socker menar några brittiska forskare borde vara den maximala rekommendationen, snarare än de 10 E% eller max 50 gram per dag som de nordiska näringsrekommendationerna gör gällande idag. DN:s artikel fokuserar på tandhälsa i första hand, ska nämnas. 

Då kan vi fråga oss vad "nyttig mat" egentligen är. Ur ett näringsfysiologiskt perspektiv är det inte helt enkelt att svara på. Det finns ingen definition på "nyttig" i det här sammanhanget. Ingen äger heller tolkningsföreträde här, vare sig man tillhör professionen, är idealist eller hobbytyckare.

Några minsta gemensamma nämnare kan vi dock identifiera utan att ta i från tårna; att minska på intaget av socker och andra snabba kolhydrater i stora mängder vågar jag påstå att vi är överens om över gränsern.

Marknadens perspektiv

Och det finns en annan aspekt på det hela, nämligen marknaden. Livsmedelsindustrin förser oss med de livsmedel som vi begär och som de vill att vi ska begära, och här kommer vår lokala livsmedelsbutik in som sista länk i kedjan innan vi står med matkorgen vid kassan och ska betala. Det är alltid lätt att ropa efter "nyttig" mat, men trots det konsumerar vi uppskattningsvis över 20 kilo socker per person och år i Sverige. Ingen i dagens samhälle tror väl att det är nyttigt (även om det bevisligen finns de som inte tror att det är onyttigt). Ändå lassar vi upp allt från glass, godis och läsk till sockrad färdigmat på rullbanden.

Vilket ansvar har marknaden för att vi ska få tillgång till nyttig mat (vad det nu är), och vilka medel kan den tillämpa för att vägleda oss konsumenter i rätt riktning? Vad händer då med den fria konkurrensen på marknaden? Och kan vi betrakta de stora livsmedelsjättarnas möjligheter att exponera sina produkter i ögonhöjd i butikerna som en del av den fria konkurrensen, när de mindre producenterna som vill sälja sina nyttiga, kravmärkta eller rättvisemärkta produkter ibland får låta sig nöjas med en plats längst ned, längst in i gång 19?

Så komplext är det

Det är inte bara socker som är problemet. Hur komplext det hela är har Solveig Wikström, Martin Hedbom och Ludvig Thuresson på Företagsekonomiska institutionen, Stockholms universitet, skrivit en rapport om.

Den värdefulla måltiden heter forskningsrapporten, som är en sammanfattning av forskningsprojektet "Måltidens intressenter’’. Den problematiserar "nyttig mat" ur såväl konsumenternas som leverantörernas och handelns perspektiv.

Precis som den undersökning som Livsmedelsverket lät göra 2010, och som jag skrev en bloggartikel om med rubriken 2 av 5 känner sig lurade i affären, framträder bland annat hur konsumenter upplever oro och misstro gentemot inte minst tillsatser, ekologisk märkning och prissättning.

Vad är din lösning - hur vägleder vi rätt?

Hur vi ska komma till rätta med detta och kunna vägleda konsumenter på ett enkelt sätt till livsmedel som vi gärna betecknar som hälsosamma är alltså en öppen fråga. Uppenbarligen är den information som finns idag inte tillräcklig för att intressera alla eller ens nå alla.

Hur ser du på problemet att långt fler människor behöver "äta nyttigt", och vad är din lösning?

Konstgjort kött snart i affären?

Text: Anki Sundin, NGruppen
Konstgjort kött – låter det gott? Snart blir det verklighet, skriver DN i sin artikel Konstgjort kött ska rädda världen.

Möjligheten att kunna äta kött som aldrig varit i närheten av ett levande djur är tekniskt åtkomlig och forskningen pågår för fullt. Vad detta kommer att innebära för konsumenter, producenter, miljö och djur vet vi inte till fullo, men att ”djurfritt” kött skulle innebära många fördelar jämfört med hur majoriteten av kött produceras idag råder det inga tvivel om.


”Sojakorv 2.0”
I andra sammanhang är det framställning av riktigt muskelprotein som forskningen i området har kretsat runt. Nu kommer biokemisten och vegetarianen Patrick Brown med en ny angreppsvinkel - att använda vegetariskt ursprungsmaterial för att göra produkter som liknar till exempel kött och ost, en modell ”sojakorv 2.0”. Undrar just om han nu har kvalificerat sig för den miljon som den amerikanska djurrättsorganisationen Peta har utlovat i belöning till den som först framställer konstgjort kycklingkött...

Djuretiskt och miljömässigt bättre
En fördel med alla sortens alternativ till kött är att de inte är förenade med den många gånger bristande djuretik som hägrar inom kött- och mejeriproduktionen idag. Vi minns bilderna av djur som transporteras halvdöda i stekheta lastbilar genom Europa, eller av kor som är så sönderavlade att de lider sig igenom sina korta levnadsår för att producera mjölk.

Många vill ta avstånd från denna och andra plågsamma behandlingar av djur som förekommer inom livsmedelsindustrin. Det är också miljömässigt bättre att människor äter all soja och majs istället för att föda upp djuren med det och sedan lägga själva djuret på tallriken.

Konstgjort kött snart i butiken
Många svårigheter skulle överkommas om Peter Browns forskning blev den ledande. Det skulle exempelvis inte behövas hittas celler som kan dela sig tillräckligt många gånger för att generera en acceptabel mängd muskelproteiner, det vill säga kött. Dessutom är näringslösningarna som cellerna måste odlas i mycket dyra, vilket gör att kilopriset för ”riktigt” odlat kött rusar i höjden. En uppskattning på vad en biff på 250 gram skulle kosta med dagens teknik är en miljon dollar, enligt professor Dennis vid University of North Carolina.

Med Browns sätt kan man helt hoppa över steget med djurceller och gå direkt på de vegetabiliska istället. Dessutom räknar han med att det inte kommer att dröja innan vi kan hitta de här produkterna i affären.


Skulle du äta konstgjort kött?
Det är näppeligen inte bara någon mutter och en skruv som fattas innan vi ser den här sortens produkter i affären, men när det väl blir så – kommer du att köpa kött och ost som är vegetariska om de smakar och ser ut precis som ursprunget?

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Provrörsbiff
Grenade fettsyror, cancer av kött och tankar kring LCHF
Kött inte bevisat cancerframkallande

Kött inte bevisat cancerframkallade

Text: Anki Sundin, NGruppen

"Kött orsakar cancer." Det budskapet framför DN i sin artikel För mycket kött bakom många fall av cancer idag. Sambanden mellan köttkonsumtion och cancer ligger dock på epidemiologisk nivå. Om kött orsakar cancer vet vi faktiskt inte, även om professor Wolk påstår det intervjun. (Bild lånad från sumsum.blogg.com)

Det finns mycket riktigt ämnen i kött som i stora mängder är cancerframkallande hos djur. Om de finns i tillräckligt stora mängder för att ge cancer i de mängder som en vanlig konsument exponeras för dem är dock oklart. Raden av vilseledande faktorer, så kallade confounding factors, är dessutom mycket lång. Att människor dokumenterar sin konsumtion av olika livsmedel fel är en. Att köttätande i sig kanske är en markör för att man exponeras för cancerframkallande livsstilsfaktorer såsom transfettsyror, rökning, låg fysisk aktivitet och så vidare en annan.

Jag har skrivit om kött ur ett cancerperspektiv i artikeln Grenade fettsyror, cancer av kött och tankar kring LCHF och förkastar inte att det må finnas ett orsakssamband. Det jag vänder mig emot är att epidemiologiska studier kan bringa klarhet i detta.

Så, vad ska vi dra för slutsats hemma vid köksbordet? Möjligen att det är bra att variera sin kost genom att äta av många olika sorters livsmedel istället för av bara några få. Igen.

Kärleksmat är problemet - inte fredagsmyset

Text: Anki Sundin, NGruppen
Det är bra att DN uppmärksammar fredagsmyset - men felet ligger nog snarare i måndagsmyset, tisdagsfikat, det söta onsdagsmelliset och torsdagsgodisbiten, allt i kombination med ett i allmänhet sämre livsmedelsval och lägre fysisk aktivitet. (Bilden lånad från Cookies2friends.blogspot.com)

Kostdoktorn Andreas Eenfeld påpekar mycket riktigt i DN:s artikel Fredagsmysets godis tär på hälsan att chips och läsk inte är särdeles hälsosamt att äta. Han väljer att fokusera på insulinfrisättningen som följer i kölvattnet av sådana livsmedel och menar att det är bättre med nötter, oliver och ostar. Jag vill sticka ut hakan ännu mer och fråga varför vi måste "mysa" med mat och godis överhuvudtaget. Varför ska barnen lära sig att umgås och ha mysigt genom att okynnesäta?

Kärleksmat är problemet - inte fredagsmyset

Att köpa hem något speciellt att äta någon gång då och då, till och med så ofta som en gång i veckan, är sannolikt inte ohälsosamt om resten av veckan är fylld av näringsrik mat i lagom stora mängder i kombination med fysisk aktivitet. I den bästa av världar är nog alltså fredagsmyset ingen större bov i folkhälsodramat. Det är när vi väljer skräpmat att mätta oss med i tid och otid, aldrig motionerar eller ens promenerar längre sträckor och ersätter eller förstärker socialt umgänge och glädjeämnen med "kärleksmat" som problemet uppstår. Vi skulle garanterat vinna mycket om vi minskade på det söta till fredagsmyset, men det vore nog snäppet bättre att äta ordentlig mat när vi väl ska äta och skilja mellan fredagsmys och kärleksmat.

Byta läsk mot broccoli?

Text: Anki Sundin, NGruppen
Läsvärd krönika om beskattning av läsk och annan utrymmesmat. Det finns anledning att ifrågasätta huruvida en skatteväxling med så små prisskillnader som exemplifieras här verkligen skulle få några dramatiska förändringar på befolkningens konsumtionsmönster, men jag tycker fortfarande att det är en intressant diskussion att föra.

Hur mycket är vi beredda att betala för läsken, och hur billig måste broccolin bli för att vi ska äta mer av den? Är priset den avgörande faktorn när vi väljer vad vi ska köpa och äta, eller är det något annat? Jag menar att det nog snarare är reptilhjärnan än plånboken som styr det valet många gånger. Godis kostar ofta mer per kilo än grönsaker, och ändå frossar medelsvensson hellre i sega råttor än i morötter.

Men om en ökad statsinkomst genom beskattning av utrymmesmat såsom läsk och godis går till insatser för att främja folkhälsan, till exempel genom byggandet av stimulerande skolgårdar, lekplatser, cykelbanor och motionsanläggningar, och detta kombineras med ett mer genomtänkt utbud av livsmedel överallt där mat finns att tillgå, kanske det inte är någon dum idé alls.

Vad tycker du?

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Skatt på onyttiga livsmedel
Socker- och fettskatt på tapeten igen
Sockerskatt en del av lösningen?
Söt skatteväxling under luppen igen
Förbättra livsmedelsutbudet på idrottsserveringarna

Svårt att få i sig D-vitamin

Text: Anki Sundin, NGruppen. Omarbetad efter originaltext av Anki Sundin, NGruppen och Petra Lundström, Sport&Nutrition.
Brist på D-vitamin är kopplad till diffusa smärtor i armar, ben och ryggslut, depression och benskörhet. Expressen aktualiserar frågan om kosttillskott i allmänhet och tillskott av D-vitamin i synnerhet i sin artikel Varning för kosttillskott.

De rekommendationer som finns idag i Sverige för D-vitamin är 7.5 ug* per dag (1). Den mängden skiljer sig väsentligt från de 15 ug som rekommenderas i USA och Kanada sedan en kortare tid tillbaka (5). Sverige och resten av Norden ser just nu över våra rekommendationer för att se om de behöver förändras.
*ug står för mikrogram, det vill säga 1/1000 000 gram.

Brist på vitamin D allvarligt
Brist på D-vitamin är allvarlig och är kopplad till bland annat "översjuklighet i tjocktarmen, diabetes typ 1 och 2, MS, benskörhet, hjärtsvikt, stroke och depression" (4). Det är värt att nämnas att även diffusa smärtor i armar, ben och ryggslut kan bero på D-vitaminbrist (6-8). Hos små barn kan D-vitaminbrist leda till rakitis, det vill säga skelettdeformation på grund av för mjukt skelett. Forskning visar även på samband mellan D-vitaminbrist och Parkinsons (9) samt cancer (10).

Svårt för många att möta behovet
Det är ett faktum att det för många är svårt att komma upp i rekommenderade mängder av D-vitamin med kosten på grund av deras livsmedelsval i allmänhet.

Väljer vi bra mat som bas går det att nå upp till dessa mängder, men om man har en dålig kostföring är det hart när omöjligt. På sommarhalvåret bildar vi själva en viss mängd D-vitamin när vi exponerar huden för solljus, men bara under soliga dagar. När det är mulet försämras våra förutsättningar för den egna produktionen, och under vinterhalvåret bildar vi i stort sett inget D-vitamin alls på våra breddgrader.

Därför är det viktigt att vi väljer bra råvaror och till och med D-vitaminberikade livsmedel för att få i oss tillräckligt. Berikade mjölk- och mejeriprodukter brukar uppges som en goda källor till D-vitamin, men även ägg, fet fisk och fett kött innehåller en del. Notera alltså att mjölk och smör ”naturligt sett” inte är några betydande källor till D-vitamin, utan att de måste berikas för att bli det.

Rekommendationer översatta till livsmedel
Låt oss översätta några näringsvärden till livsmedel, för att sätta rekommendationerna i relation till portionsstorlekar. (Bild lånad från gourmetodling.com)

En deciliter D-vitaminberikad mjölk innehåller 0.38 ug D-vitamin. Det betyder att den rekommenderade mängden om 7.5 ug motsvarar två liter berikad mjölk per dag. För gravida och ammande är rekommendationerna 10 ug per dag (1). Det motsvarar 2.6 liter per dag.

Det är mängder som överstiger vad som av de flesta i befolkningen torde uppfattas som en rimlig konsumtion. Därför ska vi komma ihåg att det finns andra livsmedel som också innehåller D-vitamin.

D-vitamininnehåll i ett antal utvalda livsmedel
Mängder anges per 100 g.
Källa: SLV:s livsmedelsdatabas (2)

• Lax, kokt: 16.55 ug
• Bregott, 80%, havssalt: 7.5 ug
• Kycklingdelar, kött m skinn, marinerade: 1.50 ug
• Ägg, ekologiskt, kokt: 1.47 ug
• Fläskkarré, gris, stekt i sky: 0.92 ug
• Högrev, kokt: 0.84 ug
• Sej: 0.80 ug
• Fläskfilé, gris, stekt i sky: 0.79 ug
• Alpro soya (värde från alprosoya.se): 0.75 ug
• Oatly Havredryck (värde från Oatly.se): 0.75 ug
• Biff, ryggbiff, nöt, stekt: 0.66 ug
• Kycklingbröstfilé: 0.63 ug
• Köttfärs, nötfärs, fett 10%, stekt: 0.50 ug
• Älgfärsbiffar, stekta: 0.16 ug

Det betyder att endera 7 ägg, 100 gram Bregott, en liter berikad havre- eller sojadryck eller 45 gram kokt lax ger de 7.5 ug som motsvarar nuvarande rekommendationerna för vitamin D.

Översatt till vad som skulle kunna ligga på tallriken hemma i stugorna blir det till exempel 3 mackor med smör, 2 kokta ägg, 3 dl berikad mjölk eller 1.5 dl berikad havre- eller sojadryck samt 200 gram fläskkarré under en dag. (Observera att dessa livsmedelsmängder enbart avser rekommenderade D-vitaminmängder - inte totalt energibehov eller allmänt näringsbehov för genomsnittspersonen.)

Eller så äter man sammanlagt 300 gram lax per vecka, så kommer man upp i rekommendationen för D-vitamin. D-vitamin är ju ett fettlösligt vitamin, så ett lågt intag ena dagen kan kompenseras genom ett högre intag en annan dag.

Standardmjölk ingen D-vitaminkälla: Om berikning med D-vitamin
I Sverige är det obligatoriskt att berika mjölk med fetthalt om högst 1,5%, margarin och matfettsblandningar med D-vitamin (3). Det betyder att mini-, lätt- och mellanmjölk är berikad med D-vitamin, men inte standardmjölk eller ”gammaldags” mjölk. (Motsvarande filsorter är berikade, men oftast inte de kravmärkta.) Detta ger ytterligare en aspekt åt ”standardivrarna” som menar att standardmjölk är nyttigare än de mindre feta varianterna. Särskilt viktig blir denna aspekt när man på håll diskuterar om barn och vilken slags mjölk som ska och inte ska serveras i skolor och förskolor.

Slutsats
Med rätt kost är det fullt möjligt att nå upp till rekommendationen för vitamin D, som den idag är satt. Källor till vitamin D såsom berikad mjölk, ägg, fisk och kött är mycket näringsrika i allmänhet och, som alla oraffinerade livsmedel, också fria från tillsatt socker och transfettsyror från industriellt härdat fett. Genom vettiga kostval kan vi således främja hälsan och öka förutsättningarna att nå upp till rekommendationerna för de olika näringsämnena. Det ska också bli intressant att se på vilken nivå som rekommendationerna för D-vitamin kommer att hamna på efter revideringen av näringsrekommendationerna under nästa år.

Omvandling IE-ug för vitamin D
1 ug = 40 IE
1 IE = 0.05 ug

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
13 liter lättmjölk inte nödvändigt för att täcka behovet
Certifiering för kosttillskott
LCHF och vitamin D-upptag
Tillskottens vara och icke vara inom idrotten
Tillskott och idrott

Källor:
1: NNR 2004 för vitaminer och mineraler. Tillgänglig från http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Svenska-narings-rekommendationer/Rekommenderat-intag-av-vitaminer-och-mineraler/
2: SLV:s livsmedelsdatabas. Tillgänglig från http://www7.slv.se/Naringssok/Naringsamnen.aspx
3: SLV om Berikning. Tillgänglig från http://www.slv.se/sv/grupp2/Livsmedelsforetag/Berikning/
4: Bejerot, Gardner, Humble. D-vitaminbrist - vems ansvar? Läkartidningen. 2011;14(108):812.
5: SLV: USA och Kanada höjer rekommendation för vitamin D. Tillgänglig från: http://www.slv.se/sv/grupp3/Pressrum/Nyheter/Kommentarer/USA-och-Kanada-hojer-rekommendation-for-vitamin-D/
6: Heidari B, Shirvani JS, Firouzjahi A, Heidari P, Hajian-Tilaki KO. Association between nonspecific skeletal pain and vitamin D deficiency. Int J Rheum Dis. 2010 Oct;13(4):340-6. doi: 10.1111/j.1756-185X.2010.01561.x. Epub 2010 Aug 16.
7: McBeth J, Pye SR, O'Neill TW, Macfarlane GJ, Tajar A, Bartfai G, Boonen S, Bouillon R, Casanueva F, Finn JD, Forti G, Giwercman A, Han TS, Huhtaniemi IT, Kula K, Lean ME, Pendleton N, Punab M, Silman AJ, Vanderschueren D, Wu FC; EMAS Group. Musculoskeletal pain is associated with very low levels of vitamin D in men: results from the European Male Ageing Study. Ann Rheum Dis. 2010 Aug;69(8):1448-52. Epub 2010 May 24.
Atherton K, Berry DJ, Parsons T, Macfarlane GJ, Power C, Hyppönen E. Vitamin D and chronic widespread pain in a white middle-aged British population: evidence from a cross-sectional population survey. Ann Rheum Dis. 2009 Jun;68(6):817-22. Epub 2008 Aug 12.
8. C. Anneweiler Vitamin D-related changes in physical performance: A systematic review. The Journal of Nutrition, Health & Aging©Volume 13, Number 10, 2009.
9. Kones R. Parkinson’s disease: mitochondrial molecular pathology, inflammation, statins, and therapeutic neuroprotective nutrition. Nutr Clin Pract. 2010 Aug;25(4):371-89.
10. R Zhang, D P Naughton. Vitamin D in health and disease: Current perspectives. Nutr J. 2010 Dec;9:65.

Salt ökar blodtrycket hos saltkänsliga

Av: Anki Sundin, NGruppen
Salt ökar bara blodtrycket hos saltkänsliga personer. Den allmänna rekommendationen är dock att alla svenskar bör dra ned på saltet, från nuvarande ca 12 g till 6 g. (Bild lånad från reallynatural.com)

Det har att göra med Livsmedelsverkets uppdrag - att formulera näringsrekommendationer på befolkningsnivå. (En del tror att näringsrekommendationerna är formulerade på individnivå, vilket alltså inte stämmer - Livsmedelsverket har varken intresse eller mandat att lägga sig i vad som ligger på tallriken hemma hos dig som person.)

Nu har saltfrågan aktualiserats igen i SvD, där Inger Atterstam efterfrågar klara besked huruvida ett minskat intag av salt påverkar risken för stroke och hjärtinfarkt eller inte.
Ett skäl till att resultaten varierar från studie till studie är i första hand studiedesignen. Skiljer man inte mellan saltkänsliga och icke saltkänsliga deltagare blir utkomsten av en given undersökning också mycket svårtolkad.

För den som vill dra ned på saltet av något skäl är följande livsmedel några av de största källorna till salt i kosten:

• hel- och halvfabrikat, t.ex. pizza, köttbullar och portionsförpackad mat
  
• charkuterivaror, t.ex. korv, skinka och leverpastej
• bordssalt

Det betyder att vi fortfarande har vårt på det torra om vi väljer bra råvaror som vi själva tillagar från grunden. Då kan vi själva välja hur mycket salt vi ska äta. Även grovt bröd, ost och mineralvatten kan betraktas som relativt stora saltkällor för den som konsumerar mycket, men i första hand är det vettigt att dra ned på hel- och halvfabrikaten ovan.

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Fem miljoner kilo salt bort på två år
Hjärta och kärl
Nyckelhålet och problemet med folk som inte gör som vi säger

Bättre märkning av livsmedel

Av: Anki Sundin, NGruppen
Ordentlig ursprungsmärkning av kött inklusive fågel, samt tydligare innehållsförteckning på livsmedel. Europaparlamentet har redan röstat ja, och fler förbättringar är under utredning. (Bild lånad från bukefalos.com)

Vi kommer således snart att få ännu bättre förutsättningar att välja näringsrika och säkra livsmedel. De har till och med fattat beslut om förteckning av nanomaterial i livsmedel. Det gick snabbare än jag själv trodde.

Mycket bra jobbat!

Saxat från Livsmedelsverkets pressmeddelande:

• Ingredienser som kan orsaka allergi ska lyftas fram i ingrediensförteckningen med till exempel fetstil eller kursiv stil.
• Det måste framgå i ingrediensförteckningen när nanomaterial ingår i livsmedlet.
• Infrysningsdag ska anges på kött och fisk.
• Vegetabiliska oljor och fetter ska anges i klartext.
• På några års sikt ska ursprung av kött av svin, får, get och fjäderfä anges. Detsamma gäller om huvudingrediensen inte kommer från det land där själva livsmedlet framställs, som när utländska blåbär ingår i sylt som görs i Sverige.

Fortsatta frågor som ska utredas är:

• eventuell obligatorisk ursprungsmärkning också för annat kött, mjölk, ingredienser som utgör mer än 50 procent av livsmedlet samt kött när det ingår som ingrediens i ett annat livsmedel, exempelvis köttet i falukorv
• märkning med ”kan innehålla spår av”
• märkning för vegetarianer och veganer
• transfetter i maten

Alkohol - så påverkar den hälsan

Av: Anki Sundin, NGruppen
Alkohol dricks lite till mans, och jag får ofta frågan på föreläsningar hur alkohol påverkar kroppen. En allmän och översiktlig genomgång kommer därför här. Så småningom kommer jag att komplettera den med en artikel om alkohol och dess påverkan vid träning. (Bild lånad från ejmis.blogg.se)

Upptag och elimination av alkohol
I sin mycket överskådliga artikel beskriver Manzo-Avalos och Saavedra-Molina (2010) hur alkohol, som här avser etanol både tas upp och omsätts i kroppen. Alkohol tas upp via passiv diffusion genom magsäcksväggen (ca 20%), och resterande genom tunntarmsväggen. Eliminationen sker genom framför allt enzymatisk omsättning (95-98%), medan resterande utsöndras oförändrat genom andedräkt (0.7%), svett (0.1%) och urin (0.3%). Hos vuxna, icke-alkoholiserade individer omsätts den största andelen alkohol i levern med hjälp av enzymerna alkoholdehydrogenas, aldehyddehydrogenas, cytokrom P450 2E1 och katalas.

I normala fall bryts alkohol först ned till acetaldehyd, och därefter till acetat. Systemet för alkoholnedbrytning mättas efter bara några glas, vilket betyder att en överdriven mängd alkohol resulterar i berusning - levern hinner helt enkelt inte med att bryta ned den. Som bekant har olika folkslag olika mycket alkoholdehydrogenas, vilket ligger bakom det faktum att nordbor generellt sett tål mer alkohol än asiater innan berusning uppstår.

Därför är alkohol giftigt
Acetaldehyd och acetat som produceras vid omsättningen av alkohol bidrar till cell- och vävnadsskada på olika sätt. Acetaldehyd kan binda till proteiner såsom enzymer, mikrosomala proteiner och mikrotubula. Bildningen av så kallade proteinaddukter i leverceller hämmar proteinfrisättningen, vilket har föreslagits spela en roll i leverförstoring. Det bildar också addukter med dopamin i hjärnan och resultatet av det blir ett ämne som kallas för salsolinol vilket skulle kunna bidra till utvecklingen av alkoholberoende. Alkohol reagerar också med DNA och bildar carcinogena DNA-addukter såsom N2-propanodeoxoguanosin.

Acetaldehyd står därför sannolikt för en stor del av de skador vi känner till uppkommer i samband med överdriven alkoholkonsumtion i form av cancer i olika vävnader, leverskador och möjligen även beroende.

Faktum är att alkohol anses vara ”carcinogent för människa”, enligt IARC* (Lachenmeier och Sohnius, 2001). Den mekanistiska kopplingen mellan cancer och acetaldehyd stärks också av att människor som har brist på acetaldehyddehydrogenas löper en upp till 12 gånger högre risk att utveckla cancer i matstrupen vid storkonsumtion av alkohol, att de har högre systemiska värden av acetaldehyd och att deras saliv innehåller betydligt mer acetaldehyd efter att ha druckit alkohol.
*IARC står för International Agency for Research on Cancer

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Reserveratrol hetaste antioxidanten just nu
Alkohol och träning

Referenser:
Lachenmeier DW, Sohnius EM: The role of acetaldehyde outside ethanol metabolism in the carcinogenicity of alcoholic beverages: evidence from a large chemical survey. Food Chem Toxicol 2008, 46:2903-2911. local acetaldehyde production. Addict Biol 2001, 6:309-323.

Manzo-Avalos S, Saavedra-Molina A. Cellular and Mitochondrial Effects of Alcohol Consumption. Int. J. Environ. Res. Public Health 2010;7:4281-4304; doi:10.3390/ijerph7124281.

Ge synpunkter på GMO-soja

När man talar om trollen...
Diskussionen om soja är ju het nu, inte minst ur ett GMO-perspektiv. Nu bjuder Livsmedelsverket in allmänheten att ge sina synpunkter på genmodifierad soja.
Passa på! /Anki

Soja - hälsosamt eller inte?

Text: Anki Sundin, NGruppen
Huruvida soja är hälsosamt eller inte råder det tydligen många uppfattningar om. Är soja giftigt? Påverkar fytoöstrogenerna oss negativt? Och kan man verkligen få autoimmuna sjukdomar av soja? (Bilden lånad från visansgoda.blogg.se)

Upptakten till denna bloggartikel är att jag i senaste numret av Blossom Magazine, nr 6 juni 2011, debatterar soja med Frank Nilsson. Vi har tydligen diametralt olika uppfattningar om soja. Mina baserar jag på vetenskapliga, publicerade studier. Frank hänvisar även till populärvetenskapliga böcker och hemsidor, vilket jag menar inte kan betraktas som lika vederhäftigt. Jag ser fram emot att få svar från Frank Nilsson, så att vi kan fortsätta debatten, gärna här på bloggen.

Några av nedanstående påståenden är alltså redan publicerade i Blossom Magazine och här utvecklar jag mina svar ännu mer än tidningsutrymmet just där och då kunde tillåta:

Påstående: Sojan innehåller växtgifter som ska skydda växten mot bland annan skadeinsekter och svampar. Exempelvis finns där fytinsyra, som hämmar upptaget av viktiga mineraler.

Mitt svar: Det stämmer att soja innehåller fytinsyra. Men det är inte bara soja som innehåller fytinsyra - det gör nästan alla växter. Detta ämne har en förmåga att binda mineraler såsom kalcium, järn, magnesium och zink till sig och på så sätt hämma upptaget av dem. Denna egenskap minskar dock genom diverse behandlingar som vi tillämpar på växtbaserade livsmedel: blötläggning, groddning och brödbakning är exempel på behandlingar som minskar fytinsyrans förmåga att binda upp mineraler. (Ur: Livsmedelsvetenskap, 2007). Det betyder att tillagad mat som innehåller fytinsyra har en begränsad effekt på vårt upptag av mineraler. Det finns, mig veterligen, inget fall av mineralbrist som beror på konsumtion av en kost där soja ingår. Dessutom ska vi komma ihåg att källor till fytinsyra samtidigt är källor till en stor mängd mineraler, och nettoupptaget av mineraler är sannolikt fortfarande positivt, trots innehållet av fytinsyra.


Påstående: Lektiner kan passera genom tarmväggen och orsaka en läckande tarm där proteinrester kan passera och orsaka allergier och autoimmuna sjukdomar. Det enklaste sättat att undvika dessa växtgifter är att inte äta dem!

Mitt svar: Vete, majs, tomater, jordnötter, kidneybönor, ärter, bananer, linser, svamp, ris och potatis är exempel på andra livsmedel förutom soja som innehåller lektiner i varierande mängder. Inte heller lektiner är alltså sojan förbehållen, utan förekommer lite varstans i vår kost. Att lektinerna i dessa livsmedel i sig skulle orsaka läckande tarm (så kallad intestinal hyperpermeabilitet) ifrågaställer jag dock starkt. När jag använder sökorden ”intestinal hypermermeability lectin” och ”leaky gut lectin” på PubMed*, får jag nämligen inte upp några studier alls som matchar. Att fenomenet läckande tarm existerar är naturligtvis sant, och ett sådant tillstånd är sannolikt kopplat till tarmsjukdomar såsom Crohns, men kanske även till allergi typ 3, som är IgG-medierad. Om vi ska undvika lektiner i allmänhet så får vi göra radikala ingrepp i en i övrigt näringsrik kost. Frågan är dock fortfarande vad vi skulle tjäna på det. Att lektininnehållande livsmedel i sig skulle kunna orsaka de allvarliga sjukdomar som påstås ovan finns det, så vitt jag kan bedöma utifrån den vetenskapliga litteraturen, inget stöd för.

Påstående: Soja som proteinkälla är undermålig jämfört med animaliskt protein, eftersom viktiga aminosyror som metionin och cystein saknas.

Mitt svar: Soja innehåller visst både metionin och cystein. Behovet av metionin och cystein är 13 mg/kg och dag för vuxna, enligt Shils et al, Nutritition i Health and Disease, 9th ed.
Det betyder att en vuxen person som väger 75 kg skulle behöva 975 mg per dag.
Den mängden finns i endera

• 415 g sojabönor
• 813 g bondbönor
• 547 g röda bönor
• 2 ägg á 70 gram
• 113 gram kyckling (dvs en halv stor kycklingfilé)

Det är dock orimligt att utgå från att man får hela sitt behov av två aminosyror från en enda källa. 3 skivor rågbröd, 3 dl mjölk, fil eller yoghurt och 100 gram sojabönor ger tillsammans den mängd som en vuxen person på 75 kg uppskattas behöva enligt Shils et al. (Sifforna är baserade på SLVs Specialtabeller för aminosyror.)

Påstående: Soja innehåller dessutom fytoöstrogener, hormoner som liknar kvinnans eget könshormon östrogen. Ibland ser man diskussioner om huruvida fytoöstrogenerna orsakar bröstcancer eller inte. Man brukar påstå att folk i Asien äter mycket soja utan förhöjd cancerutveckling, men påståendet är en myt. I Asien används soja mest som en krydda. Så anger t.ex. en förkämpe för soja, Mark Messina, att japanerna äter i snitt 8,6 gram per dag.

Mitt svar: Det finns hundratals studier på kopplingen mellan cancer och sojaintag. Följande slutsats kommer från Sang-Ah Lee et al, 2009:

”In summary, in a large prospective cohort study conducted among Chinese women, we found that high soy food intake was inversely associated with premenopausal breast cancer risk. These results are consistent with the cancer-inhibitory effects of soy isoflavones, which suggests that an increase in soy food intake can reduce the risk of breast cancer.”

Alltså: ett högt intag av sojabaserade livsmedel var kopplat till en lägre risk för bröstcancer. Det finns även andra cancerformer undersökta.

Angående mängden soja som konsumeras: I Korea var intaget i genomsnitt 76.4 gram per dag enligt en epidemiologisk studie av Cho et al, 2010. Det lägsta intaget bland stroke-patienter i Kina var 50 gram soja per dag, enligt Liang W et al, 2009

Att intaget skulle vara så lågt som 8.6 gram per dag ställer jag mig därmed tveksam till, och efterfrågar källan även här (dvs mer än att Messina skulle uppge detta.)

Påstående: Men fytoöstrogenerna är ännu lömskare än så. Bland barn som får sojabaserad modersmjölkersättning har man noterat östrogennivåer som motsvarar 3-5 p-piller varje dag! Flickornas pubertet tidigareläggs och pojkarnas senareläggs och hämmas. Flickor kan utveckla bröst och pubesbehåring före åtta års ålder och i en del fall vid tre års ålder! (Lierre Keith : Vegomyten Optimal Förlag s. 206)

Mitt svar: Vilken är originalkällan till detta påstående? Att hänvisa till en populärvetenskaplig bok är ofta tecken på att det inte finns någon substans bakom ett påstående, men jag ska gärna läsa originalkällan och kommentera den om jag får något svar på detta. Tills dess tar jag fullkomligt avstånd från att detta.


Slutsats
Än så länge blir min slutsats kring soja att det är ett näringsrikt livsmedel som kan ingå som en del av blandkost eller vegetarisk kost. Det finns många andra aspekter på soja än de rent näringsfysiologiska. Som bekant odlas soja på regnskogsmark, och GMO-grödor i allmänhet är sannerligen inte problemfria, men dessa aspekter överlåter jag till berörda professioner att diskutera.

Jag välkomnar synpunkter och kommentarer från såväl Frank Nilsson som andra intresserade på området för att få en konstruktiv debatt i detta ämne.

*PubMed är en sökmotor för vetenskapliga studier inom naturvetenskap.

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Lektiner: gift och bot i vår mat
Läckande tarm och övervikt
Rotationsdieter och allergi typ 3

Relaterade artiklar i annan media
DN: Högljudd opinion står i vägen för GM-grödorna

Referenser:
Cho et al. Effect of dietary soy intake on breast cancer risk according to menopause and hormone receptor status. Eur J Clin Nutr. 2010 Sep;64(9):924-32. Epub 2010 Jun 23.

Jonsson L, Marklinder I, Nydahl M, Nylander A. Livsmedelsvetenskap, Studentlitteratur 2007, s 86-7.

Liang W, Lee AH, Binns CW, Huang R, Hu D, Shao H. Soy consumption reduces risk of ischemic stroke: a case-control study in southern china. Neuroepidemiology. 2009;33(2):111-6. Epub 2009 May 30.

Sang-Ah Lee et al. Adolescent and adult soy food intake and breast cancer risk: results from the Shanghai Women's Health Study. Am J Clin Nutr. 2009 Jun;89(6):1920-6. Epub 2009 Apr 29.


13 liter lättmjölk inte nödvändigt för D-vitaminbehovet. Inlägg i debatten om D-vitamin.

Text: Anki Sundin, NGruppen och Petra Lundström, Sport&Nutrition
Vi behöver inte dricka 13 liter D-vitaminberikad lättmjölk dagligen för att höja bristnivåer av D-vitamin. Det påståendet gör dock överläkarna Bejerot, Gardner och Humble i sin replik (1) till Olsen och Carlsson (2), båda chefer vid Livsmedelsverket, i senaste numret av Läkartidningen.

Meningsutbytet gäller huruvida kosten är tillräcklig för att täcka behovet av D-vitamin, och huruvida det ligger i Livsmedelsverkets uppgift att göra mer för att förhindra D-vitaminbrist. Livsmedelsverkets representanter påpekar mycket riktigt att det ligger i deras uppdrag att ”informera och ge rekommendationer om mat och näring för att förebygga brister i den friska befolkningen”, men inte att ”rekommendera olika behandlingar vid sjukdom”. Det betyder att de rekommendationer som Livsmedelsverket ger inte är avsedda att bota eller behandla kliniska näringsbrister.

De 13 liter lättmjölk som Bejerot och medförfattare uppger vara nödvändigt för att ”höja bristnivåer av D-vitamin till adekvata nivåer (2000 IE per dag för gravida som tillhör riskgrupper)” (1), avser terapeutiska doser för att korrigera en brist och är således inte relevanta här. Sådana mängder måste snarare förskrivas eller rekommenderas av behandlande läkare i form av läkemedel eller tillskott. Att det enligt Humble (7) har visat sig vara en utmaning att kunna skriva ut enbart vitamin D som läkemedel är sedan en fråga för Läkemedelsverket, inte Livsmedelsverket eller nutritionsprofessionen.

Brist på vitamin D allvarligt
Brist på D-vitamin är allvarlig och är kopplad till bland annat "översjuklighet i tjocktarmen, diabetes typ 1 och 2, MS, benskörhet, hjärtsvikt, stroke och depression" (6). Det är värt att nämnas att även diffusa smärtor i armar, ben och ryggslut kan bero på D-vitaminbrist.

Svårt för många att möta behovet
Det är ett faktum att det för många är svårt att komma upp i rekommenderade mängder av D-vitamin med kosten på grund av deras livsmedelsval i allmänhet. (Vi ska alltså skilja mellan rekommenderat dagligt intag och behandling av redan konstaterad brist, där det rekommenderade intaget är avsett för den friska befolkningen som inte har brist.) Därför är det bra att frågan om D-vitamin kommer upp och att professionerna inom såväl nutrition som medicin engagerar sig.

Rekommendationer översatta till livsmedel
Låt oss översätta några näringsvärden till livsmedel, för att sätta rekommendationerna i relation till portionsstorlekar.
En deciliter D-vitaminberikad mjölk innehåller 0.38 ug* D-vitamin. För den friska befolkningen är rekommendationen 7.5 ug per dag (3). Omräknat till berikad mjölk motsvarar detta två liter per dag. För gravida och ammande är rekommendationerna 10 ug per dag (3). Det motsvarar 2.6 liter per dag.
*ug står för mikrogram, det vill säga 1/1000 000 gram.

Det är mängder som överstiger vad som av de flesta i befolkningen torde uppfattas som en rimlig konsumtion. Därför ska vi inte glömma bort att det finns andra livsmedel som också innehåller D-vitamin. Ägg, fisk och kött är bland de främsta källorna i kosten, förutom berikad mjölk.

D-vitamininnehåll i ett antal utvalda livsmedel
Mängder anges per 100 g.
Källa: SLV:s livsmedelsdatabas (4)

• Ägg, ekologiskt, kokt: 1.47 ug
• Lax, kokt: 16.55 ug
• Biff, ryggbiff, nöt, stekt: 0.66 ug
• Fläskfilé, gris, stekt i sky: 0.79 ug
• Fläskkarré, gris, stekt i sky: 0.92 ug
• Högrev, kokt: 0.84 ug
• Köttfärs, nötfärs, fett 10%, stekt: 0.50 ug
• Älgfärsbiffar, stekta: 0.16 ug
• Kycklingdelar, kött m skinn, marinerade: 1.50 ug
• Kycklingbröstfilé: 0.63 ug
• Sej: 0.80 ug
• Bregott, 80%, havssalt: 7.5 ug
• Havredryck (Oatly): 0.75 ug (värde från Oatly.se)
• Alpro soya (värde från alprosoya.se): 0.75 ug
  

Det betyder att endera 7 ägg, 100 gram Bregott, en liter berikad havre- eller sojadryck eller 45 gram kokt lax ger de 7.5 ug som motsvarar nuvarande rekommendationerna för vitamin D.

Översatt till vad som skulle kunna ligga på tallriken hemma i stugorna blir det till exempel 3 mackor med smör, 2 kokta ägg, 3 dl berikad mjölk eller 1.5 dl berikad havre- eller sojadryck samt 200 gram fläskkarré under en dag. (Observera att dessa livsmedelsmängder enbart avser rekommenderade D-vitaminmängder - inte totalt energibehov eller allmänt näringsbehov för genomsnittspersonen.)
Eller så äter man sammanlagt 300 gram lax per vecka, så har man D-vitaminbehovet täckt. D-vitamin är ju ett fettlösligt vitamin, så ett lågt intag ena dagen kan kompenseras genom ett högre intag en annan dag.

Om berikning med D-vitamin
I Sverige är det obligatoriskt att berika mjölk med fetthalt om högst 1,5%, margarin och matfettsblandningar med D-vitamin (5). Det betyder att mini-, lätt- och mellanmjölk är berikad med D-vitamin, men inte standardmjölk eller ”gammaldags” mjölk. Detta ger ytterligare en aspekt åt ”standardivrarna” som menar att standardmjölk är nyttigare än de mindre feta varianterna. Särskilt viktig blir denna aspekt när man på håll diskuterar om barn och vilken slags mjölk som ska och inte ska serveras i skolor och förskolor.

Sammanfattning
Med rätt kost är det fullt möjligt att möta behovet av vitamin D, som det idag är satt. Källor till vitamin D såsom berikad mjölk, ägg, fisk och kött är mycket näringsrika i allmänhet och, som alla oraffinerade livsmedel, också fria från tillsatt socker och transfettsyror från industriellt härdat fett. Genom vettiga kostval kan vi således främja hälsan och förhindra att brist uppstår. Om brist väl har uppstått är det självklart viktigt att vi tillämpar rätt behandling, vilket inte främst eller enbart måste vara näringsrik kost, utan också tillskott eller läkemedel när behandlande läkare bedömer att så är nödvändigt.

Omvandling IE-ug för vitamin D
1 ug = 40 IE
1 IE = 0.05 ug

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Certifiering för kosttillskott
LCHF och vitamin D-upptag


Källor:
1: Förändrade matvanor räcker inte. Bejerot, Gardner och Humble. Läkartidningen 2011;19(108):1065.
2: Matvaneundersökningar kan ge underlag för nya rekommendationer. Olsen och Carlsson. Läkartidningen 2011;19(108):1065.
3: NNR 2004 för vitaminer och mineraler. Tillgänglig från http://www.slv.se/sv/grupp1/Mat-och-naring/Svenska-narings-rekommendationer/Rekommenderat-intag-av-vitaminer-och-mineraler/
4: SLV:s livsmedelsdatabas. Tillgänglig från http://www7.slv.se/Naringssok/Naringsamnen.aspx
5: SLV om Berikning. Tillgänglig från http://www.slv.se/sv/grupp2/Livsmedelsforetag/Berikning/
6: Bejerot, Gardner, Humble. D-vitaminbrist - vems ansvar? Läkartidningen. 2011;14(108):812.
7: Humble. Behandling vid D-vitaminbrist. Läkartidningen. Tillgänglig från http://www.lakartidningen.se/07engine.php?articleId=7975

Frågor och svar om sötningsmedel

Text: Anki Sundin, NGruppen
Frågan om sötningsmedlens vara och icke vara är ständigt pågående. Är det farligt att dricka lightläsk? Går man upp i vikt av aspartam? Kan man få i sig för mycket sötningsmedel? Här följer några av de frågor jag ofta får, och jag har här valt att besvara dem i korta ordalag. (Bilden lånad från funlight.se)

Vad är ett sötningsmedel?
Begreppet sötningsmedel innefattar alla ämnen som tillsätts livsmedel för att ge sötma. Det betyder att vanligt socker betraktas som ett sötningsmedel.

Vilka olika sötningsmedel finns det?
Det finns två huvudgrupper av sötningsmedel. Dessa är de energigivande och icke-energigivande sötningsmedlen.

Till de energigivande sötningsmedlen räknas vanligt socker (sackaros), glukos och fruktos. Även sockeralkoholer såsom xylitol och sorbitol ingår bland de energigivande sötningsmedlen.

De icke-energigivande sötningsmedlen innefattar både icke-syntetiska (”naturliga”) och syntetiska eller artificiella sötningsmedel. Exempel på icke-syntetiska sötningsmedel är neohesperidin och stevia, som kommer från apelsin respektive växten Stevia rebaudiana (på bilden). Bland de syntetiska sötningsmedlen återfinner vi bland annat aspartam, sukralos och sackarin.

När jag skriver "sötningsmedel" i det här sammanhanget använder jag dock begreppet för att benämna de så kallade icke-energigivande sötningsmedlen, av vilka just aspartam kanske är ett av de mest allmänt kända.

Är aspartam farligt?
Nej, inte om man inte har PKU. PKU är en genetisk sjukdom som påverkar möjligheten att omsätta fenylalanin. Fenylalanin är en aminosyra tillika en av beståndsdelarna i aspartam. Det påstås i vissa ovetenskapliga sammanhang att aspartam skulle vara farligt för att det ombildas till metanol, det vill säga träsprit. Att så sker stämmer, men mängden är mindre än den som bildas av vanlig tomatjuice. Att påstå att aspartam kan leda till exempelvis blindhet bara för att metanolförgiftning kan göra det är alltså helt förryckt. Då skulle i så fall människor bli lika blinda av tomatjuice.

Kan aspartam orsaka hjärntumörer?
Nej. Fler frågor på det?

Går man upp i vikt av sötningsmedel?
Nej. Viktuppgång är enbart kopplad till energitillgänglighet. Om du äter mer energi än du gör av med går du upp i vikt. Icke-energigivande sötningsmedel ger dock ingen energi. (Bilden lånad av pinnypony.blogg.se)

Den förkrossande majoriteten av interventionsstudier visar att icke-energigivande sötningsmedel inte ger någon viktökning (Mattes et al, 2009). Nyligen publicerades artikeln Sötningsmedel leder till fetma på Nyheterna.se, där det uppges att sötningsmedel stimulerar andra receptorer än socker och att de därför inte kommunicerar med systemen för aptitreglering. Jag efterlyser de studier som visat detta och att det ger en effekt på praktisk nivå.

Resultaten från observationsstudier är däremot blandade. Exempelvis fann man en koppling mellan en lägre viktökning och konsumtion av sötningsmedel i the Nurses’ Health study (Schulze et al, 2004). Intressant nog visade en annan observationsstudie, Antonio Heart Study, raka motsatsen (Fowler et al, 2008).

Vi ska dock komma ihåg att observationsstudier inte kan klargöra orsakssamband, utan bara återspegla faktorer som råkar gå hand i hand med varandra. Exempel på en annan sådan koppling som saknar orsakssamband är att högutbildade människor i större omfattning är normalviktiga än lågutbildade människor. Det betyder inte att själva utbildningen i sig ger normalvikt.

Frisätter icke-energigivande sötningsmedel insulin?
Nej, åtminstone inte i någon utsträckning som är fysiologiskt betydelsefull. Inget icke-energigivande sötningsmedel som man hittills har undersökt har kunnat konstateras öka frisättningen av insulin.

Det finns en hypotes om att aspartam, på grund av en eventuell inverkan på GLP-1-receptorer i magtarmkanalen, skulle kunna påverka frisättningen av insulin. Stödet för det lyser dock hittills med sin frånvaro. Om aspartam hade frisatt betydande mängder insulin skulle vi rimligtvis ha drabbats av hypoglykemi (kliniskt lågt blodsocker) eller åtminstone ett något sänkt blodsocker vid konsumtion av till exempel lightläsk. Det finns emellertid inga undersökningar som visar att så skulle bli fallet. Dessutom är det rimligt att anta att personer med diabetes skulle påverkas av sötningsmedel och behöva justera sina läkemedel vid konsumtion av lightprodukter, men så är det inte heller.

Vidare har sötningsmedlet stevia felaktigt tillskrivits potential som kompletterande diabetesbehandling, men det har avfärdats efter många års forskning på området (Maki et al 2008).

Kan man få i sig för mycket sötningsmedel?
Ja. I synnerhet barn med diabetes, som konsumerar mycket lightprodukter, riskerar att få i sig för mycket. En vuxen person måste dock dricka runt 10 burkar lightläsk per dag för att nå gränsvärdet för aspartam - om lightläsken hade varit sötad med enbart aspartam, vilket den aldrig är. 10 burkar låter mycket, men faktum är att det förekommer att människor konsumerar sådana mängder och mer därtill. Det är alltså sannolikt inte hälsosamt.

Varför ökar BMI hos befolkningen trots att vi konsumerar så mycket sötningsmedel?
Den trenden orsakas inte av konsumtion av sötningsmedel, men det stämmer att ett högt BMI och konsumtion av sötningsmedel i många observationsstudier tycks följas åt. Det kan ligga många faktorer bakom, till exempel att många människor strävar efter att minska sitt energiintag och därför byter ut socker mot sötningsmedel i någon utsträckning när de väl blivit överviktiga. Det kan också spegla en livsstil som i allmänhet orsakar övervikt och fetma, inte minst ohälsosamma livsmedelsval och otillräcklig fysisk aktivitet. (Bilden lånad från roligabilder.org).

Tycker du att man ska dricka lightläsk?
Vad jag tycker är irrelevant. Mitt professionella budskap vill jag dock formulera så här: sötningsmedel är onödigt. De är bara tillsatta för att ge en god smak. Sötma i sig kan möjligtvis bidra till bekymmer, inte minst hos den som är drabbad av övervikt och fetma, genom att det stimulerar vår aptit efter mera sött. Att äta en sockersötad kaka då och då, eller dricka en läsk eller ett glas saft bortemellanåt, är däremot inte skadligt för de allra flesta. Vi får också komma ihåg att alla sötningsmedelssötade livsmedel inte är fria från energi. Vissa varianter av fruktyoghurt är ett sådant exempel. Det betyder att man inte kan vräka i sig mat bara för att det inte finns något socker i utan att det ger konsekvenser.

Kanske kan vi sluta oss till att det är bättre för kropp och aptitreglering att äta något sockersötat ibland än sötningsmedelssötat ofta. Om vi däremot inte upplever några bekymmer när vi konsumerar rimliga mängder lightprodukter finns det dock ingen anledning till oro. Devisen ”känns det bra, så är det bra” gäller således även här.

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Äta nyttigt - så svårt kan det vara

Referenser:
Fowler SP, Williams K, Resendez RG, Hunt KJ, Hazuda HP, Stern MP. Fueling the obesity epidemic? Artificially sweetened beverage use and long-term weight gain. Obesity (Silver Spring) 2008;16:1894–900.

Mattes RD, Popkin BM. Nonnutritive sweetener consumption in humans: effects on appetite and food intake and their putative mechanisms. Am J Clin Nutr. 2009;89:1–14.

Maki, K.C., Curry, L.L., Reeves, M.S., Toth, P.D., McKenney, J.M., Farmer, M.V., Schwartz, S.L., Lubin, B.C., Boileau, A.C., Dicklin, M.R., Carakostas, M.C., Tarka, S.M., 2008. Chronic consumption of rebaudioside A, a steviol glycoside, in men and women with type 2 diabetes mellitus. Food Chem. Toxicol. 46/7S, S47–S53.

Schulze MB, Manson JE, Ludwig DS, et al. Sugar-sweetened beverages, weight gain, and incidence of type 2 diabetes in young and middle-aged women. JAMA 2004;292:927–34.

Kolesterol ofarligt men kolesterolmediciner farliga?

Text: Anki Sundin, NGruppen
DN Debatt publicerar idag artikeln "Högt kolesterol är ofarligt för kvinnor och friska män" med Uffe Ravnskog i spetsen. Här skriver artikelförfattarna om kolesterol och riskerna med så kallade statiner, en sorts kolesterolsänkande läkemedel, som numera används av över en halv miljon svenskar. De menar att det inte finns några belägg för att statiner i preventivt syfte skyddar mot hjärt-kärlsjukdom, men däremot kvarstår risken för biverkningar av dessa läkemedel. Häribland nämns försvagade muskler och impotens. (Bilden lånad från viktigheterochoviktigheter.blogspot.com)

Att kolesterol bör betraktas utifrån ny forskning är något som vi tagit upp på bloggen ett flertal gånger (se Relaterade artiklar på NGruppens blogg nedan), och är något som jag tar upp i boken Diabetes och Hjärta och kärl.

Jag menar mot bakgrund av den vetenskap som finns idag att kolesterol kanske inte bör betraktas som orsaken till hjärt-kärlsjukdom, såsom varit den förhärskande uppfattningen så länge. Kolesterolmätning i sig är vidare ett alltför trubbigt verktyg. Det vore möjligen mer värdefullt att mäta bland annat så kallat VLDL och oxiderat LDL istället, eftersom totalkolesterol eller LDL i sig sannolikt snarare är pseudomarkörer för ohälsa snarare än orsakerna till den. Och det är inte heller så att höga kolesterolvärden måste vara kopplade till en ökad risk för ohälsa, liksom sänkta kolesterolvärden inte heller minskar risken.

Äta kolesterol inte farligt
Att det inte bör betraktas som farligt att äta kolesterolrika livsmedel är något som vi är många inom de nutritionsrelaterade professionerna som är överens om. Däremot får vi gärna begränsa intaget av vissa livsmedel som har gemensamt att de ökar vår egen produktion av kolesterol. Om det sedan är i just den ökade kolesterolproduktionen i sig som faran ligger, eller om denna bara råkar gå hand i hand med biokemiska processer som ökar risken för ohälsa, tål att diskuteras.

Till exempel ökar socker produktionen av insulin, som i sin tur är kopplad till produktionen av kolesterol. Att inte socker är hälsosamt känner vi till.
Fett ökar också kolesterolproduktionen. Skälet till det är att kolesterol är ett sätt att transportera fett i blodet och mellan olika vävnader. Därmed är dock inte sagt att fett är ohälsosamt av den anledningen. Det gäller att skilja mellan äpplen och päron här.

Hälsosamma livsmedel
Livsmedel som är hälsosamma för kroppen är de som är näringsrika i allmänhet. Här återfinner vi bland annat mjölk- och mejeriprodukter, kött, fisk och fågel, ägg, bönor och linser, "naturliga" fullkornsprodukter (dvs inte nödvändigtvis raffinerade livsmedel med kostfiber tillsatta som berikningsmedel), nötter, frön, frukt, grönsaker, rotfrukter och bär.

Valet av kostprofil är sedan en fråga om preferens och mål - en del vill äta en stor andel kolhydrater och en liten andel fett, andra väljer en stor andel fett och en liten andel kolhydrater. Så länge vi täcker behovet av de essentiella näringsämnena, menar jag med stöd från den forskning som finns idag att kostprofilen i sig inte spelar någon roll.

Relaterade artiklar på NGruppens blogg
Fetthypotesen - ska det vara mättat eller inte?
Ägg och kolesterol - ingen fara!
180 gram fett bra och kostfiber onyttigt?

Vi har ingen folkhälsominister publicerad i Läkartidningen

Text: Anki Sundin, NGruppen
Artikeln "Vi har ingen folkhälsominister" har nu dubbelpublicerats på Läkartidningens webbplats. Redaktören har misstagit oss fyra avsändare som "folkhälsovetare" allihop, vilket inte stämmer (jag och Petra Lundström är nutritionister), men budskapet har snabbt nått olika mottagare. Inte minst har generalsekreteraren på tobaksfakta.se redan hört av sig och tackat för en bra artikel.

Ett sådant gensvar känns förstås mycket uppskattat.

Felaktiga råd i Expressen igen om förbränning

Text: Anki Sundin, NGruppen; Petra Lundström, Sport&Nutrition (via Mediasektionen i Nutritionist Networking Group)
I Expressen Hälsas artikel Öka förbränningen redan på morgonen står att läsa en rad råd för att öka ”förbränningen redan under dagens första timmar”. Tyvärr är samtliga av dessa råd helt felaktiga. Vi tycker att det är synd att media fortsätter att bidra till den allmänna förvirring som hägrar kring kroppen, dess funktioner och hur vi kan påverka vår hälsa och prestation genom kost och träning.

Ett fjärdedels äpple eller tre hasselnötter
I artikeln står att ett stort glas vatten kl 6 på morgonen ökar ämnesomsättningen med 30 procent. Detta skulle motsvara 25 kalorier enligt ”tyska forskare” utan närmare källhänvisning.

Om vi för sakens skull accepterar 25 kaloriers skillnad, innebär det sannolikt att Expressen i det här fallet har tagit miste på enheten. I fysiologiska sammanhang använder professionen nämligen enheten kcal, det vill säga kalorier i 1000-tal. Som jämförelse kan nämnas att en normalförbrukande människa har ett energibehov om runt 1800 till 2000 kcal per dag, det vill säga 1 800 000 till 2 000 000 kalorier. Vare sig det handlar om 25 kalorier eller 25 kcal kan vi dock konstatera att den fysiologiska skillnaden på praktisk nivå är försumbar. 25 kcal finns i ett fjärdedels äpple eller knappt tre stycken hasselnötter. 25 kalorier finns i en tusendel av denna mängd. (Bilden lånad från familjeliv.se)

Dessutom hade det varit spännande att få veta på vilket sätt vatten skulle öka ämnesomsättningen. Det framgår nämligen inte av artikeln i Expressen. Vad vi med säkerhet kan säga är att ett glas vatten ökar blodvolymen temporärt, men det har inte någon större fysiologisk betydelse för någon som redan är normalhydrerad, det vill säga ligger i vätskebalans.

Högre puls inte samma sak som högre förbränning
Vidare påstås att högre puls under träning innebär högre förbränning. (Bilden lånad från stadium.se)
Många människor tror att det är just pulsen som är avgörande för hur ”fettförbrännande” en aktivitet blir, det vill säga "om man får upp pulsen så ökar fettförbränningen". Resultatet i form av fastare kropp och kanske lägre kroppsvikt kommer snarare genom att göra av med så mycket energi totalt sett under passet. Därför är det osannolikt att ett, säg, 10 min högintensivt pass kan ersätta ett "normallångt" pass för en motionär. Dock är detta en vanlig missuppfattning.

Det tål också att nämnas att "fettförbränningen", eller fettoxidationen som är ett bättre begrepp, också sjunker med stigande puls på grund av att kroppen blir hänvisad till att använda glukos och glykogen som bränsle i allt större utsträckning ju mer högintensiv en aktivitet är. All fysisk aktivitet ökar fettoxidationen, men inte nödvändigtvis just där och då i själva aktiviteten. Det är för en motionär oftast inte intressant exakt när i samband med träningen som fettoxidationen ökar, bara att den alls gör det på grund av träning, men för tydlighets skull vill vi påpeka detta.

Däremot motsätter vi oss inte att det är hälsosamt för människor att träna på endera sätt. Att enligt Expressens råd välja att dela upp sin träning på två kortare, högintensiva pass per dag istället för att träna hela passet på en och samma gång måste alltså inte vara fel. Frågan är dock vad vi är ute efter. Om det är specifikt fettförbränningen är det en tumregel att ett längre pass är effektivare än flera korta. Den så kallade efterförbränningen som hänvisas till i Expressen är försumbar i alla utom extrema träningssituationer.

Magra mejeriprodukter och grönt te påverkar inte ämnesomsättningen
Nästa råd är att äta magra mejeriprodukter med hänvisning till att kalciumet i dessa binder fett i tarmen. Visserligen stämmer det att kalcium har denna förmåga, men på praktisk nivå har det sannolikt ingen betydelse. Hade det haft det, vore det så enkelt att minska sin fettväv som att bara öka sin konsumtion av lättmjölk radikalt. Det som snarare har betydelse är hur mycket energi totalt vi konsumerar per dag.

Att enbart grönt te ökar förbränningen finns det heller inget övertygande stöd för i forskningen, trots att så står angivet i artikeln. (Bilden lånad från muscles.se)

Det finns många studier där man har tittat på bland annat ett ämne i grönt te som heter catechin, och hur det påverkar energiomsättningen. Resultaten från dessa undersökningar är blandade. Om man överhuvudtaget kan dra några slutsatser så är det att ett intag av catechin och koffein, hos individer som har ett lågt koffeintag, i samband med träning går ner lite mer i vikt jämfört med dem som bara får koffein eller bara catechin. Dessutom verkar det fungerar bättre på asiater, kanske för att de är mer känsliga för catechin. Det finns många intressanta fysiologiska effekter av catechin men idag är det för tidigt att säga exakt hur det påverkar människan. De flesta studier är nämligen gjorda på hamster, mus och råtta (1).

Mellanmålets vara eller icke vara
Slutligen får Expressens läsare rådet att äta ett mellanmål på förmiddagen med hänvisning till att flera måltider ger en högre förbränning än samma mängd energi på färre måltider. Detta är helt fel. Det finns ingen forskning som stöder detta. Det som också tål att tas upp som argument är att många människor snarare tycks föredra lite färre men större måltider framför fler och mindre vid en viktminskning för att ha möjlighet att äta sig mätt vid de måltider de äter, istället för att ha känslan av att ”småäta”. Expressen har också i sin tidigare artikel Här är åtta myter om nyttig mat påstått att flera små måltider är bättre än färre och lite större, då med hänvisning till en källa som motsade deras egen slutsats.

Viktigt med rätt budskap
Det är uppmuntrande att media är så intresserade av det professionsområde som är nutritionisternas. Det vi tycker är beklagligt är att det så ofta är så kallade nya metoder, enstaka forskningsstudier och i vissa fall rena påhitt som får utrymme i media utan att den verkliga expertisen är konsulterad. Detta försvårar folkbildningen. Vi vill gärna uppmuntra till förfrågan kring intervjuer och faktagranskning av material och på så sätt bidra till att öka kunskapsnivån hos allmänheten.

Referenser:
1: Tia M. Rainsa, Sanjiv Agarwalb, Kevin C. Maki. Antiobesity effects of green tea catechins: a mechanistic review. JNB. 2011;22(1):1-7.

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:
Få stora måltider eller flera små bäst?
Intermittent och periodisk fasta - om träning, hormoner och hälsa
Koffein och kaffe fettförbrännande?

Relaterade artiklar på andra bloggar:
Sport & Nutrition: Vad är en nutritionist?

/Anki Sundin och Petra Lundström, Mediasektionen i Nutritionist Networking Group