Nyckelhålet och problemet med folk som inte gör som vi säger

Text: Anki Sundin, NGruppen

I dagarna meddelade Livsmedelsverket att de ytterligare skärper villkoren för nyckelhålet. De nya villkoren innebär bland annat att bröd som ska få nyckelhålsmärkas måste innehålla fullkorn och att reglerna blir striktare med avseende på sockerarter och salt. Detta är ett led i strävan efter de befolkningsmål som finns i Sverige. Men är nyckelhålet optimalt? Behöver det kompletteras med andra pedagogiska modeller? Och är budskapet korrekt?

Nyckelhålet
En majoritet av svenskarna känner till nyckelhålet. Det var 20 år sedan de första nyckelhålsmärkta produkterna såg dagens ljus, och sedan dess har reglerna successivt bearbetats och anpassats efter befolkningsmålen; vi ska äta mindre salt, mindre socker, mindre fett och mer kostfibrer.

I övrigt reglerar nyckelhålsmärkningen även transfettsyror (får inte finnas i produkten i mängder om mer än 2% av fettkällan) och sötningsmedel (artificiellt sötade produkter får inte nyckelhålsmärkas).

Bra livsmedelsguide en utmaning
Det är en utmaning att guida konsumenter till nyttiga livsmedel. Livsmedelsverkets uppgift är som bekant inte att ge kostråd på individnivå, utan att arbeta för att uppnå befolkningsmålen. Men för att kunna göra det behövs naturligtvis en guide till den enskilde konsumenten - om fler och fler människor börjar äta nyckelhålsmärkta livsmedel kommer det genomsnittliga intaget av socker, fett, salt och kostfibrer att närma sig befolkningsmålen, det vill säga näringsrekommendationerna; högst 10 E% renframställda sockerarter, max 30 E% fett, en halvering av det genomsnittliga saltintaget (från 12 till 6 g) och ett intag av 25-35 g kostfiber per dag (eller 3 g per MJ).

För gruppen, inte individen
Näringsrekommendationerna är alltså inte avsedda att tjäna som individuella riktlinjer utan som riktlinjer vid planering av måltider för grupper av friska människor. Det betyder att vi inte slaviskt kan gå efter näringsrekommendationerna när vi utvärderar enskilda kostregistreringar. Min personliga övertygelse är att det bland annat är en missuppfattning kring detta som har gjort att Livsmedelsverket många gånger har fått utstå kritik, eftersom människor som själva intresserar sig för sin kost och hälsa har uppfattat SNR (svenska näringsrekommendationerna) som kostråd på individnivå. Så ska de alltså inte användas.

Från näringsrekommendation till kostbudskap
Att översätta näringsrekommendationer till praktiska kostbudskap har dock visat sig vara en utmaning. I Sverige har vi numera fem kostbudskap. Du har säkert sett dem i livsmedelsbutiken och på andra ställen:

• Ät mycket frukt och grönt - gärna 500 g per dag
• Ät fisk - gärna tre gånger i veckan
• Ät bröd till varje måltid - gärna fullkorn
• Byt till flytande margarin eller olja när du lagar mat
• Välj gärna nyckelhålsmärkt

Det finns flera andra pedagogiska modeller för att hjälpa människor i valet av livsmedel och sammansättningen av måltider. Vi känner igen tallriksmodellen och matcirkeln, men även matpyramiden (även om Livsmedelsverket aldrig anammade den).

Vad vet vi idag?
Om vi ska drista oss till att utkristallisera tre kunskapsområden som kan få vara ledstjärnor i kostbudskap för hälsa i allmänhet, skulle det kunna vara att

vi vet att människor överlag äter mer energi än vad som är hälsosamt - den ökande överviktstrenden håller i sig.

vi vet att människor konsumerar för mycket renframställda sockerarter än vad som är hälsosamt - det ökar risken för diabetes typ 2 och dess komplikationer, vilket blir kostsamt för samhället och plågsamt för individen.

vi vet att konsumtionen av livsmedel som innehåller antioxidanter, inklusive antioxidativa vitaminer och mineraler såsom vitamin E och C respektive zink och selen, är hälsosamma och minskar risken för vissa sjukdomar. Däremot vet vi inte med samma säkerhet om det är antioxidanterna i sig som ger detta skydd, eller om det är någon eller några andra komponenter i dessa livsmedel.

Hur göra?
Trots nyckelhålsmärkningen och tydliga kostbudskap håller ändå ohälsotalen i sig och till och med ökar. Då är frågan om det är för att det är fel på kostbudskapen och/eller de pedagogiska modellerna som myndigheterna tillämpar, eller om misslyckandet med att hålla befolkningen frisk och kry beror på att människor ignorerar dem.

Om det är det senare, är ju frågan hur vi istället ska nå fram? Vad behövs för pedagogik? Vad ska budskapen innehålla?

Vad anser du?

Rekommenderad litteratur på området:
Kostrådens historia, C-uppsats av nutritionist Emma Andréasson. Tillgänglig på NGruppens hemsida, www.ngruppen.se, för gratis nedladdning. Rekommenderas!

Relaterade inlägg på NGruppens blogg:
Kostrådens historia