Varför ätstörning?

Det finns flera identifierade faktorer som ökar risken för en idrottare att drabbas av en ätstörning. Inte sällan är det för att prestera bättre som tanken först på en modest viktminskning infinner sig och som sedan löper amok. Det finns många idrotter där det är fördelaktigt att vara lätt i kroppen, och där en viktminskning om något enstaka kilo kan göra stor skillnad för individens resultat. Löpning, cykling och klättring är tre sådana. Bättre individuella prestationer ger upphov till uppmuntran från såväl tränare som lagkamrater, och är således inte osannolikt en av de utlösande faktorerna till att en regelrätt ätstörning drabbar en idrottare.

Kroppsvikten i sig är som bekant av betydelse för att väga in i rätt viktklass – inom exempelvis brottning och diverse kampsporter är viktklassen många gånger avgörande för vinst eller förlust. Inom andra idrotter är kroppskonstitutionen grundläggande också av estetiska skäl (till exempel dans, kroppsbyggning och fitness). Prestationskrav, viktkontroll och estetik anges återkommande som utlösande faktorer för utvecklingen av en regelrätt ätstörning.

Att utveckla en ätstörning kan också vara sprunget ur en dålig självkänsla, där känslan av kontroll över sitt ätande ger en illusion av framgång som får kompensera för upplevelsen av misslyckande eller bristande kontroll i verkliga livet. (Därmed är inte sagt att den drabbade verkligen är misslyckad; i många fall handlar det om ”duktiga” framför allt tonåringar med höga prestationskrav från både sig själv och omgivningen.) Självspäkning för sakens egen skull förekommer också, och i det avseendet är ätstörningar långt ifrån ett modernt problem – vi har dokumentation om anorexi sedan flera hundra år tillbaka där människor av olika skäl valde att svälta sig själva.