Problemet med ätstörningar bland idrottare är stort. Orsaken bakom varje enskilt fall varierar, men målsättningen ökad prestation, förbättrad kroppskonstitution för idrotten ifråga och prestationskrav är några.
- Uppskattningsvis drabbas en kvinna av hundra av anorexi eller bulimi någon gång under sin uppväxt. Statistiken över män är något bristfällig, men inte osannolikt är det vanligare än man tidigare trott att också män utvecklar ätstörningar.
- De allmänt mest välkända ätstörningarna torde vara anorexi, där den drabbade radikalt minskar sitt energi- och näringsintag och av det skälet minskar drastiskt i vikt, och bulimi, där perioder av svält och abnormt ätande avlöser varandra. Bulimikern kompenserar inte sällan sitt stora energiintag genom olika åtgärder (t.ex. kräkning, laxermedel eller överdrivet tränande), men är ofta normalviktig eller till och med aningen överviktig. Man gör också skillnad mellan anorexi och idrottsanorexi, där idrottsanorektikerns primära syfte med sin stränga kosthållning inte är att gå ned i vikt, utan snarare verkar träna så hårt att hon eller han inte orkar äta tillräckligt med mat för att förhindra viktnedgång.
- Begreppen ortorexi och megarexi introducerades i litteraturen relativt nyligen. Ortorexi innebär ett mycket renlärigt förhållande till mat där individen kategoriskt undviker mat som han eller hon uppfattar som onyttig. Ortorektikerns val av livsmedel behöver dock inte grunda sig på fakta utan är inte sällan ett hopplock av olika dieter som framställts som hälsosamma i media. Megarexi är ett begrepp som brukar tillskrivas individer som anser att de inte är tillräckligt muskulösa trots en betydande muskelmassa, och av det skälet är osunt besatta av att äta för att gå upp i (muskel)vikt.
- Det finns flera undergrupper av ätstörningar, som till dags dato inte är ”erkända”. Det ska dock påpekas att varje beteende som innebär ett osunt eller tvångsmässigt tänkande och agerande kring mat med rätta kan kallas ätstörning.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar