Tillskott och idrott

Är tillskotten ett problem inom idrotten idag? Svaret på den frågan är långt ifrån självklart och beror på vem man frågar. Detta inlägg är en del av den debatt som förts i media den senaste tiden, och publicerad i sin helhet i tidningen Idrott&Kunskap med Anki Sundin som författare.

Riksidrottsförbundet är emot dem, idrottarna själva vill många gånger ha dem, och paradoxalt nog har båda parter idrottarnas bästa för ögonen. Debatten kring kosttillskottens vara eller icke vara rasar och mitt i allt står såväl tränare som idrottare av alla kalibrar med ett enda mål i sikte; att åstadkomma maximala resultat. När skillnaden mellan en plats i landslaget och att få stå kvar på stationen och vinka av de andra är så hårfin som den många gånger är, är det inte konstigt att argumenten mot kosttillskott allt för ofta får skalla för döva öron.

Tillskott en lukrativ bransch
En avskräckande stor andel tillskott utlovar fysiologiskt helt orimliga effekter, men för att kunna genomskåda trick och överdrifter räcker inte alla gånger det sunda förnuftet; en ansenlig mängd akademiska poäng i såväl biokemi som nutrition är nästan helt nödvändigt för att kunna värja sig från listiga slagord och snygga förpackningar.

Tillskottsbranschen torde vara en av de mest lukrativa att befinna sig i. År 2001 omsatte denna industri hela 46 miljarder dollar, och om den siffran har förändrats sedan dess har den sannolikt vuxit ännu mer.

Ungefär hälften av alla idrottare använder tillskott, och inom särskilt kraftsporterna är tillskott att betrakta som en norm. Vi kan ha åsikter kring tillskott som princip, men det är samtidigt viktigt att poängtera det faktum att det bland sorgligt överbruk och undermåliga varianter onekligen också finns sådana som bevisligen fungerar. Idrottarna vet om det och uppmuntras att använda dem av såväl egna som andras förbättrade resultat. Låt oss lämna förekommande fall av placeboeffekter och suboptimal kostföring därhän i detta sammanhang och istället gå direkt på pudelns kärna – det finns kosttillskott som gör dig till en framgångsrikare idrottare.

”If you can’t beat them, join them”?
Slaget mot tillskotten tycks luta åt motståndarlagets fördel. I Australien verkar man ha följt devisen ”If you can’t beat them, join them” och upprättat lista A till D, där A-listan utgörs av godkända tillskott med diverse olika indikationer.

Här har man om inte helt löst risken med misstagsdopning så åtminstone minskat den drastiskt på ett sätt som där säkert betraktas som elegant; man samarbetar med tillskottsindustrin och har en rad olika märken knutna till sig. I Norge var man inte sen med att adoptera detta system. I Sverige vägrar man att befatta sig med tillskott och hänvisar till att en god kostföring täcker såväl energi- som näringsbehov oavsett idrott och nivå.

Ska vi motarbeta tillskotten av princip?
Min kanske aningen kontroversiella fråga måste därför bli denna: ska vi av princip motarbeta användandet av tillskott bland idrottare? Bör vi i så fall beakta risken att idrottarna då på eget bevåg och under förmodad kraftig inverkan av romantisk marknadsföring fortsätter att gå och handla kosttillskott ohejdat? Eller kan vi erkänna att det finns (lagliga) tillskott som ökar prestationen och att detta är den drivkraft som ligger bakom användandet av desamma? För om vi kan komma dithän, så kanske en fortsättning på det resonemanget skulle kunna bli en diskussion kring en gyllne medelväg liknande den som Australien har arbetat fram. Skulle en sådan medelväg kunna tänkas minska risken för överdosering, resursslöseri och misstagsdopning, tre starka argument som Riksidrottsförbundet för fram mot användningen av tillskott?

Det handlar om förtroende och trovärdighet
Jag tror, att om vi vill behålla idrottarnas förtroende och samtidigt behålla vår trovärdighet, är det av yttersta betydelse att vi inte avvisar debatten om tillskott med hänvisning till att bra mat täcker energi- och näringsbehovet. Vi behöver följa den forskning som hela tiden utökar vår kunskap om såväl fysiologi som tillskottens effekter på densamma för att ha vetenskapligt underlag för våra argument, oavsett vad vi väljer att argumentera för.

Jag är också övertygad om att det är viktigt att vi i samma stund kan ha förståelse och även visa respekt för det prestationstryck som idrottare med höga ambitioner lever i, och objektivt kan erkänna den konkurrensfördel som vissa av tillskotten faktiskt bär med sig.

Hur vi ska komma till rätta med det uppenbara överbruket av tillskott som försiggår inom idrotten är långt ifrån färdigdiskuterat, men jag är övertygad om att vi behöver nyansera debatten ytterligare. Jag menar att det inte finns något självändamål med att stå principfast i denna fråga, utan att vi måste öppna upp debatten och betrakta tillskotten med objektivare ögon för att kunna komma vidare.

Relaterade artiklar på NGruppens blogg:

RF:s nya kostpolicy emot tillskott