Skillnad mellan idrottare och motionärer: Svar på Metroartikel 14 sept 2008

Text: Anki Sundin, © NGruppen

Jag hade förmånen att vara med i Metros artikel Låt maten göra dig starkare mån 14 september, som handlar om kost och träning. Artikeln handlar om mat för motionären och tar upp några fördelar med att äta smart och näringsriktigt i samband med sitt träningspass.

Jag känner att det kan vara på sin plats att ge svar på några av kommentarerna som kom med denna artikel.

Ned(gångaren) är trött på artiklar om bantning och viktnedgång och berättar om hur hon/han själv lyckats att gå ned i vikt genom promenader. Grattis till dig! Artikeln fokuserar förvisso inte på viktnedgång, men det är roligt att höra att du har lyckats med just dina mål.

Mikaelj påpekar att det är ”tveksamt” om man ”skall äta socker efter träningen” och skriver:

Huruvida man skall äta socker efter träningen är högst tveksamt […]
Det finns inga belägg för att musklerna skulle återställas bättre med påfyllda glukoslager, däremot är det viktigt att man (som påpekas) äter protein, samt fett, för att kroppen skall
må bra.
mikaelj (2008-09-16 14:22)

Mitt svar till mikaelj är:
För en motionär bör tillsatt sackaros inte ingå i kosten alls, vare sig det handlar om träningsammanhang eller annars. Och är det återhämtning i form av glykogen du menar är kolhydrater en nödvändig komponent för att återställa just denna energireservoar. Om det är muskelproteinsyntes som avses, så är kolhydrater som näringsämne viktiga på grund av insöndringen av insulin som följer med dessa. Insulin, inte minst i närvaro av protein i allmänhet och BCAA (grenade aminosyror) i synnerhet, är anabolt och gynnar således muskelproteinsyntesen.

BCAA finns i ganska bra mängder i just mjölk.

Däremot är det inte nödvändigt för en motionär som tränar för att må bra till vardags att tänka i termer om BCAA. De följer med en blandad kost. För en idrottare kan det däremot finnas många fördelar med att välja särskilt BCAA-rika livsmedel (eller tillskott) för att optimera muskeltillväxten.

David undrar vidare om vanlig mat verkligen är det bästa för optimala träningsresultat och formulerar sig så här:

Är vanlig mat "det bästa" för optimala träningsresultat. Ställer mig tveksam till detta. Mjölk tar för lång tid för att brytas ner kontra exempelvis Vassleproteinpulver. Innehållet av leucin för optimal stimulans av proteinsyntesen. Räcker det med ett glas mjölk?
Vad gäller mat innan träning kommer ny intressant forskning hela tiden. Tveksam om 1-2 timmar innan är det mest optimala för muskeltillväxt. Likaså intag efter träning. Det optimala är trots allt direkt efter avslutad träning.
David (2008-09-15 13:22)

Mitt svar till David är:
Motionärer, som är den grupp som artikeln i första hand vänder sig till, är inte ute efter optimala träningsresultat. För någon som tränar några styrke- och/eller konditionspass i veckan för att det känns bra och för att det är hälsosamt är det inte nödvändigt att sikta in sig på idrottsoptimal kostföring.

Om du däremot är idrottare behöver du gå några steg längre än som beskrivs i just denna artikel, och då blir det intressant att tala om leucin (som är en av de tre BCAA och som är den kanske mest anabola av alla aminosyror). BCAA i mängder om mellan 6 och 27 gram har undersökts med avseende på den anabola effekten, och det har visat sig att muskelproteinsyntesen är proportionell mot intaget av BCAA efter träning – till en viss gräns. Den mängden BCAA motsvarar mycket stora mängder livsmedel. Ett glas mjölk räcker inte för att nå upp dit, och här kan tillskott bli intressanta att diskutera igen.

Samma resonemang kring skillnaden mellan motionärer och idrottare gäller för tidpunkten för energi- och näringsintag i samband med träning.

Går det giriga troll i näringsrekommendationerna?

Text: Anki Sundin, © NGruppen

Slaget om socker fortsätter. Kostexperter anklagas för att förneka vetenskapen och roffa åt sig sponsorpengar från livsmedelsindustrin genom att se mellan fingrarna det som för många börjar bli uppenbart eller åtminstone misstänkt osunt – är kolhydratrekommendationerna för höga för att vara hälsosamma?

Rena slakten av rekommendationerna
Bland nutritionsforskare och andra experter på området har det på senare tid förekommit ett regelrätt krig. Gamla föreställningar har slaktats på löpande band och längs vägkanten står konventionen och grämer sig över en minst sagt krackelerad plattform.

Hela debatten har färgats av legosoldater, opportunister i form av starka tyckare som lierat sig med icke-vetenskaplig media och som iklädda hemmagjorda frälsarskrudar lyckats trampa iväg med fanan åt sitt eget håll. Med sig har de haft en icke föraktfull skara anhängare vars förebilder alltid blir de profiler som hörs och syns mest. Det vill säga inte de verkliga experterna, utan profitörer som sett en god chans att få rikedom och berömmelse – och tagit den. (Numera är ju som bekant vissa pseudoexperter från tv mer kända i folkhemmet än de verkliga giganterna på området, de som av vetenskaplig ödmjukhet, tradition och hävd hittills har hållit sig bakom forskarkorridorernas ogenomträngliga murar.)

Läkare ryter till
Intressant, och glädjande, är nu att debatten har polariserats ytterligare i och med att klarsynta läkare med näringsläran kopplad till sina respektive specialiseringar har gjort sitt inträde. Många har redan slutit upp i ledet bakom de välinformerade kolhydratskeptikerna, alltså de som är övertygade om att de nuvarande svenska (och nordiska) näringsrekommendationerna anger en för hög andel kolhydrater för folks bästa.

Anklagelserna haglar från alla håll och Läkartidningen har på ett mycket förtjänstfullt sätt givit utrymme åt båda sidor. Slutrepliken från just denna omgång kom idag från de aktörer som ståndaktigt står kvar vid Livsmedelsverkets sida och hävdar att en kost med mindre kolhydrater än seden och solidariteten bjuder är ”extrem”. Här hänvisar författarna till undersökningar med så lite som 10 energiprocent kolhydrater och så mycket som 70 energiprocent fett, något som väsentligen skiljer sig från de allmänna rekommendationer om 55-65 energiprocent kolhydrater och max 30 energiprocent fett.

Men vi behöver inte gå så långt i vår strävan att ge människor en bättre kostregim. Det är få människor som av mentala och sociala skäl ens skulle klara av en sådan så kallad ketogen kost. För de allra flesta räcker det med att kapa konditorivarorna, skippa brödet och äta mer ”ursprunglig mat”, som en del skulle kalla det, vilket i det här sammanhanget innebär huvudsakligen frukt, bär och grönsaker, nötter, kött, fisk, ägg och annat näringsrikt.

För saken skull vill jag tillägga mjölk och mejeriprodukter, även om vän av ordning knappast skulle kalla det ”ursprunglig mat”. Men låt oss inte haka upp oss på vare sig detaljer eller påhittade begrepp.

En sådan kost vore i vilket fall som helst inte extrem på något vis – bara allmänt nyttig för väldigt många människor. Inte minst överviktiga människor, som just nu täcker halva Sveriges befolkning.

Har allt varit ett enda stort missförstånd?
Från mitt perspektiv sett har många välutbildade och insatta personer ur professionen i flera avseenden givit sig ut i krig i onödan. Eftersom kolhydratanhängarna med professorer Stephan Rössner och Claude Marcus som de kanske mest kända i det svenska folkhemmet med bestämdhet slår ifrån sig alla anklagelser om korruption, återstår bara att tolka hela situationen som ett stort missförstånd. Deras lag verkar ha uppfattat motståndarna i just Läkartidningens hätska debatt som förespråkare av just extremkost, och då är det inte konstigt att de inte kommit varandra närmare än de nu har gjort.

Det vill säga inte alls nära, trots att inlägg och repliker fyllt sida efter sida i de senaste numren. För det är ingen extremkost som måste till för att minska övervikten, hjälpa diabetiker att återfå hela eller delar av sin insulinkänslighet, eller minska insulinresistensen hos människor som ännu inte klassas som diabetiker – det är bara sunt kostförnuft: ät för att mätta din fysiologiska hunger och välj så rena råvaror som absolut möjligt.

Hur vi sedan ska få människor på individnivå att göra som vi säger är sedan en fråga för dietister, beteendevetare och psykologer, inte nutritionister eller läkare.

Lektiner - gift och bot i vår mat

Text: Anki Sundin, ©NGruppen.
Lektiner förekommer i livsmedel såsom vete, majs, tomater, jordnötter, kidneybönor, ärter, bananer, linser, sojabönor, svamp, ris och potatis. Lektinerna ämnen tillhör gruppen antinutrienter, som på olika sätt påverkar vår hälsa. Bland andra antinutrienter finner vi exempelvis glykoalkaloider, calysteginalkaloider, proteasinhibitorer, fenolföreningar och klorofyll.

Vad är lektiner och ”varför” finns de?
Lektiner är en mycket viktig grupp av bioaktiva proteiner som återfinns hos nästan alla organismer, från bakterier och virus till växter och ryggradsdjur. Hos växter fungerar de ofta som försvar mot angripande parasiter, och genom evolutionen har djur som lever av sådana växter utvecklat olika försvarsmekanismer mot dem. Det har gjort att många djur klarar av att äta olika sorters lektiner. Människan har också genom selektiv odling lyckats ta fram grödor som innehåller mindre mängder av olika antinutrienter. Så är exempelvis fallet med potatis, vars vilda släktingar är rent av giftiga för oss.

Hur mycket lektiner finns i maten?
Innehållet av de olika lektinerna varierar från livsmedel till livsmedel. Bönor kan innehålla 5% lektiner (räknat på torrvikt), sojabönor 6,5%, och andra baljväxter så mycket som 20% av mjöl gjorda på desamma. Majs innehåller å andra sidan vara 0,8% lektiner. Intaget hos människa kan därvidlag vara betydande.

Hur påverkar lektiner oss?
Många lektiner undgår nedbrytning i magtarmkanalen och binder intakta in till tarmceller. På så vis kan de hämma upptaget av olika näringsämnen. De kan också ta sig över tarmbarriären ut i blodomloppet. Det har också visat sig i djurstudier att lektiner kan påverka biotan (”bakteriefloran”) i tarmen. Av dessa skäl har lektiner i allmänhet ansetts vara toxiska, men många lektiner är helt ofarliga.

Tomater, linser, ärter, kikärter, favabönor och andra vanliga livsmedel innehåller ofarliga lektiner. Vissa är till och med hälsobefrämjande. Just det faktum att lektiner kan hämma upptaget av näringsämnen, däribland kolhydrater, kan de påverka blodsockersvaret efter en måltid. I bönor finns exempelvis faseolamin, en lektin som tillhör gruppen amylashämmare och som blockerar nedbrytningen och därmed upptaget av stärkelse. På så vis skulle faseolamin kunna fungera vid behandling av övervikt och fetma om en säker och effektiv dos kan fastställas för människa.

Ytterligare några kan användas i kampen mot cancer, eftersom de har visat sig kunna låsa sig vid cancerceller och via en rad olika mekanismer hindra tumörer från att växa till och sprida sig.

Hur påverkas lektiner av tillagning?
Lektiner är i allmänhet värmekänsliga, men eftersom vi ofta tillagar vår mat försiktigt finns ändå en ansenlig mängd kvar intakt i maten vi äter. Blötläggning (där du kastar bort blötläggningsvattnet) och grillning är dock tillagningsmetoder som effektivt minskar mängden lektiner. Långa koktider gör också att mängden lektiner sjunker.

Källor:

Champ MMJ. Non-nutrient bioactive substances of pulses. Br J Nutr 2002;88;Suppl 3:S307-S319.
Friedman M. Potato glycoalkaloids and metabolites: Roles in the plant and in the diet. J Agric. Food Chem. 2006;54:8655-8681.
Mejia de EG, Prisecaru VI. Lectins as bioactive plant proteins: A potential in cancer treatment. Crit Rev Food Sci Nutr 2005;45:425-45.
Sathe SK. Dry bean protein functionality. Crit Rev Biotech 2002;22(2):175-223.

Diabetes, upplaga 2

Den andra upplagan av Diabetes - att förebygga och leva med en folksjukdom når snart bokhandeln och kan redan köpas via nätet, t.ex. på Bokia.

Författare: Anki Sundin, näringsfysiolog. (NGruppen)












Denna bok riktar sig till dig som har ett allmänt intresse för näringslära och sund kost, dig som är diabetiker eller dig som har nära släkt eller vänner som är diabetiker. I Sverige finns över 350 000 människor med diabetes och antalet ökar.

Boken är såväl språkligt lättsmält som faktamässigt djup och behandlar allt från glykemiskt index och glykemisk belastning, kolesterol och fett till metabola syndromet, blodsockerkontroll och träningsupplägg.

I denna utgåva finns också ett helt nytt avsnitt om de nya rönen kring kolhydratfattig kost som i vissa sammanhang rekommenderas diabetiker. Dessutom finns här en diskussion kring livsmedel som kan ha läkemedelsliknande effekter vid diabetes.

Boken är väl illustrerad och innehåller också en veckomeny med mattips för dig som vill ha inspiration kring mat lämpad för såväl diabetiker som vem som helst som vill lära sig att äta nyttigt.

"Diabetes - att förebygga och leva med en folksjukdom" är faktagranskad av Stefan Sjöberg, överläkare och docent i internmedicin.

Ur innehållet:

• Vad är diabetes?
• Mat som förebygger och hjälper.
• De nya kolhydratrönen
  
• Om blodsocker, glykemiskt index och fett.
• Viktminskning som vapen.
• Mat som medicin.
• Candida och magsår och koppling till diabetes.
• Motion och träningsprogram för diabetikern.
• Hälsosamma recept.
  

ISBN10: 9197744409
ISBN13: 9789197744409
Förlag: Hälsoförlaget, 2008
Inbunden.

Vitaminer – nödvändiga men livsfarliga

Svenskar gillar kosttillskott. Enligt Hälsokostrådet köpte vi kosttillskott för 740 miljoner kr under år 2007. De flesta som tar piller, kapslar och korkar av vitaminer och mineraler gör det för att optimera sin kostföring, men nya studier visar att det inte alltid är så klokt.

Höga doser ökar inte livslängden
I Forskning & Framsteg nr 6 2008, med samma artikelrubrik som detta inlägg, står att läsa hur 67 vetenskapliga artiklar omfattande drygt 230 000 människor inte har kunnat visa att kosttillskott av olika slag kan öka livslängden. Tvärtom är höga doser av exempelvis vitamin A, betakaroten och vitamin C i bästa fall är verkningslösa, i värsta fall rent av dödliga.

Vidare förklarar artikeln att en procent av allt syre vi andas in omvandlas till fria syreradikaler, ämnen som kan förstöra allt från proteiner till DNA i kroppen. För att skydda oss mot fria radikaler väljer många att ta ett tillskott av enstaka antioxidanter. Vissa vitaminer och mineraler har antioxidativa effekter, varibland vi hittar bland annat vitamin C och E, men även vitamin A och selen, som är de kanske mest populära. Även Q10 (ubiquinon) ingår i vissa märken. Dock kan antioxidativa ämnen bli pro-oxidativa, det vill säga själva bidra till belastningen av fria radikaler, om de intas som enstaka näringsämnen i höga doser.

Högre än rekommenderat i Sverige
De höga mängderna av de olika näringsämnena som har undersökts i många av de studier som refereras till överstiger de rekommendationer vi har i Sverige, säger Alicja Wolk, professor i epidemiologisk nutrition vid Karolinska Institutet.
Det skulle kunna vara ett skäl till att vi ser så negativa effekter av kosttillskott i utländska studier. Däremot är det inte farligt att äta kost som innehåller mycket vitaminer, mineraler och antioxidanter. Skälen till det är många, bland andra dessa tre:

• Vissa näringsämnen från kosten tas inte upp till 100 procent i kroppen, vilket en del från kosttillskott gör.
• Samverkan mellan naturligt blandade näringsämnen ger inte de giftighetseffekter som kan ses vid tillskott av enstaka vitaminer eller mineraler.
• Mag-tarmkanalens hantering av livsmedel är annorlunda än av kosttillskott. Exempelvis är närvaron av kostfibrer som finns i frukt och grönt viktigt för att antioxidanterna ska kunna stanna kvar i mag-tarmkanalen under en längre tid. Ett kosttillskott tas upp direkt eller följer med relativt snabbt ut igen, beroende på hur effektiv källan är.

Enbart bra och varierad kost bästa valet
En undermålig kost som kompletteras med kosttillskott är bättre än enbart en undermålig kost. Det låter till och med logiskt. Det vi däremot måste se upp med är mängderna av de olika vitaminerna och mineralerna så att vi inte överdoserar dem. Det är också viktigt att känna till att en vanlig multivitamintablett i kombination med bra kost kan ge dig för mycket än vad som är bra av vissa näringsämnen.
Var uppmärksam på inte minst exempelvis vitamin A och järn,
som blir giftiga om du äter för mycket av dem.

Kort sagt kan vi alltså, åter igen, konstatera att en bra och varierad kost räcker hos de allra flesta människor för att täcka behovet av vitaminer, mineraler och antioxidanter.

Juice, fruktdryck och diabetes

Frukt och fruktsocker, risk för diabetes och övervikt… Ät fett, dra ned på kolhydraterna… Nej, ät en kolhydratrik frukost så går du ned i vikt… Tomas DiLevas gamla slagdänga ”Vem ska man tro på?” kommer väl till pass nu när alla plötsligt blivit kostexperter och debatten har utvecklats till ett fullskaligt semantiskt krig. SvD:s artikel Fruktdryck ökar risken för diabetes har uppenbart retat upp en hel del läsare som strider på varsin sida om kolhydratfronten.

Bra för en, dåligt för en annan
Först och främst: Vanten passar inte alla. Jag har sagt det förut, och jag fortsätter att säga det. Ett kostupplägg kan vara idealt för en och fullkomligt förödande för en annan, av den komplicerat enkla anledningen att vi är begåvade med olika genetiska uppsättningar, har skaffat och förvärvat olika förutsättningar och har olika ambitioner och mål. Av det skälet kan vi aldrig ge en exakt rekommendation på individnivå när det gäller kost och näringslära, men vi kan efter lite specifikation ge riktlinjer. En uthållighetsidrottare på hög nivå inte bara ”kan”, utan rekommenderas att dricka juice, chokladmjölk, sportdryck och andra söta (kolhydratrika) drycker i samband med träning – men en person med stillsam livsstil behöver i allmänhet hålla sig borta från sådana livsmedel.

Känslighet för kolhydrater
Att övervikt ökar risken för diabetes typ 2 är allmänt vedertaget idag. Alla som är överviktiga drabbas dock inte av diabetes typ 2, och alla som har diabetes typ 2 är inte överviktiga. Det måste sägas i samma andetag. Men när vi nu känner till att många är metabolt känsliga för kolhydrater i stora mängder, finns skälig anledning att mana till försiktighet när det gäller just kolhydratrika livsmedel på regelbunden basis.

Feltolkade råd från Livsmedelsverket?
Livsmedelsverkets nutritionist Åsa Brugård Konde ger enligt denna artikel föräldrar rådet att låta barnen släcka törsten med vatten istället för med en fruktdryck, som alltså innehåller lika mycket socker som saft och läsk. Det är ett mycket sunt förhållningssätt. Jag dristar mig till att tolka min kollegas fortsatta råd såsom att det är bättre att ge barn juice då och då än att ge dem just fruktdryck eller saft. (Jag tror nämligen inte att hon blivit korrekt återgiven i artikeln, där det ser ut som om hon rekommenderar vatten eller juice att släcka törsten med. Åsa Brugård Konde – du får gärna återkoppla på denna min tolkning om du inte håller med.)

Däremot håller jag inte med om att juice är ett bättre val än saft eller fruktdryck för att juice innehåller just fruktsocker. Juice innehåller andra sockerarter också, ska noteras, men om vi nu fokuserar på fruktsocker är det en fettbildande sockerart. Det ökar inte blodsockret nämnvärt, men levern ombildar det gärna till lagringsbart fett – något som i sig innebär en risk för övervikt om vi överkonsumerar det. Men skilj mellan frukt (juice) och rent fruktsocker. Det är nämligen min andra invändning: juice innehåller antioxidanter och i förekommande fall en aning fibrer. Det gör inte saft eller läsk.

Frukt bättre än juice för de flesta
Ännu bättre för genomsnittssvensken är att äta frukten som den är istället för att dricka juicen. Det har med bland annat att göra med det förrädiska med att dricka energi – vi blir inte mätta av det på samma sätt som vi blir mätta av livsmedel som vi behöver tugga först. Dessutom är det lätt att dricka upp tre apelsiner på någon minut och få blodsockret att öka, men det skulle ta oss en kvart att äta så mycket frukt med resultatet att blodsockret reagerar mindre kraftfullt.

I allmänhet kan vi alltså ge rådet till medelsvensken: ät frukt och grönsaker, drick gärna juice men i måttliga mängder, släck törsten med vatten och undvik drycker med tillsatta sockerarter (inklusive fruktsocker).

Blåbär och choklad på hjärnan

Mörk choklad och blåbär är nyttigt inte minst för diabetiker. Det är egentligen ingen revolutionerande ny kunskap, men icke desto mindre värdefull. Bakom resultaten döljer sig begrepp såsom antioxidanter, fria radikaler, oxidativ stress och inte helt osannolikt AGE-produkter. I SvD:s artikel Choklad och bär är bra för hälsan återges intressanta svenska forskningsresultat som visar att det finns anledning att rekommendera mörk choklad och blåbär till människor med diabetes.

Antioxidanter en gemensam nämnare
Bland de intressanta näringsämnena i både mörk choklad och blåbär finns antioxidanter, ämnen som skyddar oss mot fria radikaler. Fria radikaler bidrar till oxidativ stress, något som yttrar sig i många olika patologiska resultat, däribland rynkig hud, försämrat immunförsvar och, i allvarliga fall, cancer. Många forskare menar att de symtom vi vanligen förknippar med ålderdom, till exempel nedbrytning av hudens elasticitet, glömska och dålig syn, egentligen är den oxidativa stressens förskyllan. Och att vi därmed kan bekämpa åldrandet med antioxidanter.

Fria radikaler, AGE-produkter och diabetes
Belastningen av just fria radikaler är mycket hög vid diabetes, något som delvis hänger ihop med den onormala omsättningen av blodsocker. Det finns forskning som också förknippar oxidativ stress med uppkomsten av så kallade AGE-produkter (advanced glycosylated end products). Här har socker reagerat med proteiner i kroppen och försämrar deras respektive funktioner, vilket är ytterligare ett problem vid inte minst diabetes.

Goda tips året om
Vegetabilier som blåbär, broccoli, grönkål och apelsin är mycket rika källor till antioxidanter. Plocka dina egna eller köp andras, och se gärna till att du har åtminstone blåbär i frysen året om. Det är bra för hjärnan, synen och faktiskt hela kroppen, vare sig du har diabetes eller inte.

Vidare lästips:
Du som vill läsa mer om socker, AGE-produkter och antioxidanter kan läsa boken
Sockerberoende - söt fantasti eller bitter verklighet.
Vill du läsa mer om diabetes kan du läsa boken
Diabetes - att förebygga och leva med en folksjukdom.
Båda är skrivna av Anki Sundin, näringsfysiolog (fil mag nutrition), och du kan beställa dem genom att skicka ett mail till info@ngruppen.se.

Maten kan göra barnen sjuka: fettsnål barnmat osund

Välmenande föräldrar ger tydligen sina barn lättprodukter, lightprodukter och viktväktarmat… Men fettsnål barnmat kan vara ohälsosam för ditt barn. Människors rädsla för fett återspeglas i den barnmat på burk som finns att köpa idag. Många oroliga föräldrar undrar vad de ska ge sina barn, och mitt svar blir alltid: Barn ska ha ”riktig”, hemlagad mat. Barn behöver inte, och ska heller inte ha, lättprodukter, lightprodukter eller fettsnåla luncher och middagar. De ska heller inte dricka saft eller äta godis var och varannan dag. Standardmjölk och vatten är bra måltidsdrycker, och vatten är det vi ska lära barnen att dricka för att släcka törsten mellan måltiderna.

I dagens artikel Larm: Maten kan göra barnen sjuka, publicerad i Allt om Barn, står att läsa hur fettsnål barnmat kan vara ohälsosam för barn. All barnmat är inte dålig, är dock viktigt att påpeka, och du ska inte behöva ha dåligt samvete om du då och då ger dina småbarn burkmat. Men ett bra tips är att du helt enkelt lagar ordentlig mat och kör den i en mixer. Då vet du precis vad ditt barn får i sig.

Bra fett gör ditt barn smart
Barn behöver energin i fett för att kunna växa ordentligt. Lika viktigt är det att de får i sig rätt typ av fettsyror. Hjärnan och centrala nervsystemet är uppbyggt av fett, och genom att titta på färgen kan man se att det finns vit hjärnmassa och grå hjärnmassa.

Den grå hjärnmassan utgörs av nerver som omges av speciella fettsyror, bland annat DHA. Denna fettsyra finns endast i animaliska produkter och framför allt i fet fisk. Om nerverna inte omges av tillräckligt mycket "rätt" fett, saktar nervsignalerna ned. Det har man kunnat visa i undersökningar som gjorts på barn till mödrar som ätit vegankost under graviditeten. Dessa barn föds med en sämre kognitiv förmåga, det vill säga långsammare hjärnaktivitet för att uttrycka det krasst, än barn till mödrar som ätit blandkost under graviditeten. Barn som får för lite av rätt fettsyror presterar inte lika bra i intelligens- och reaktionstester som barn som äter vad de behöver för sin tillväxt och utveckling.

Rätt fett, men inte nödvändigtvis kosttillskott
Hjärnans och centrala nervsystemets omsättning av fettsyror är mycket viktig för både utveckling och beteende. Däremot är nitiska hälsokostförsäljares försök att sälja fiskolja till föräldrar för att ”barnen inte ska få ADHD” mycket tragiskt och sprunget ur övertolkade studieresultat som visar att rätt fettsyror i rätt mängd är nödvändiga för koncentration, inlärning och beteende.

Så hittar du rätt fett
Barn behöver fett. Ät själv bra fett när du ammar, och fortsätt att ge ditt barn bra fettsyror genom att laga bra mat. Osockrade standardprodukter, kött, ägg, mjölk och fisk, grönsaker, frukt och andra vegetabilier är en generell plattform av bra livsmedel som människan behöver äta, stor som liten.

Tips om mat till barn

• Undvik barnmat som innehåller härdat fett och socker.
• Laga gärna barnmat själv, som du sedan mixar till rätt konsistens.
• Servera standardprodukter till de små barnen.
• Vänta så länge som möjligt med att introducera godis, läsk och saft, och var restriktiv med att låta ditt barn äta sådant. Matvanorna från tidig ålder håller ofta i sig upp i vuxen ålder.

Transfett, snabbmat och folkhälsa - och ett ödmjukt recept på framgång

Förbud mot transfett. Etableringsförbud mot snabbmatsrestauranger. Transfett, snabbmatsrestauranger och folkhälsa är hett nu, och USA (åtminstone en del av det) tycks nu vilja gå i bräschen för hälsotrenden på folkhälsonivå. Övervikt och fetma har blivit för stora folkhälsoproblem med diabetes, hjärt-kärlsjukdomar och mänskligt lidande som resultat.

25 juli meddelades vi via bland annat Aftonbladet att guvernör Arnold Schwarzenegger har godkänt ett förbud mot transfettsyror på restauranger i Kalifornien. Idag, 30 juli, får vi veta av inte minst DN att Los Angeles har infört ett ettårs nyetableringsförbud mot snabbmatsrestauranger.

Initiativ med självklara frågor
Båda initiativen är intressanta så till vida att de signalerar att myndigheter kan involvera sig i människors matvanor och näringsintag. Att transfettsyror i delvis härdat fett har hälsoskadliga effekter har vi starka belägg för att hävda idag, och att snabbmat (tolkningsvis pizza, hamburgare, varmkorv och liknande livsmedel med tillbehör) knappast är det nyttigaste vi kan livnära oss på behöver vi inte ens diskutera.

Frågorna är:
1) vilka resultat får de nya förbuden för människorna i USA?
2) kan samma förbud antas i Sverige?
3) vilka åtgärder bör följa i kölvattnet av sådana insatser?

Här på hemmaplan har vi av tradition en mer platonisk relation till livsmedelsindustrin. Livsmedelsverket i Sverige uppmuntrar gärna till diskussion med livsmedelsföretagen snarare än yrkar på förbud. När det gäller förekomsten av transfettsyror i mat uppger också samma myndighet att denna metod är lika framgångsrik som den tvåprocentslag i Danmark som har samma mål – att minska människors exponering för transfettsyror.

Medvetna svenskar
På bara några år har medelsvensken gått från att vara helt ovetande om begrepp såsom härdat fett och transfettsyror, till att ha uppmuntrande bra medvetenhet om att sådant kan finnas i maten och att vi i förekommande fall bör välja bort det.

Fortfarande är kunskapen polariserad, liksom så mycket annan kunskap i samhället - från grupper av människor som inte vill eller kan ta till sig hälsobudskap till extremt insatta och nitiska personer som aldrig äter något utan att först läsa och godkänna innehållsförteckningen. Men hela kurvan har förskjutits åt höger på kunskapsaxeln med resultatet att media nu ganska lättvindigt kan slänga sig med tidigare helt okända begrepp utan att behöva oroa sig för att deras konsumenter ska ha svårt att hänga med i svängarna.

Det är positivt.
Det betyder att konsumentmakten blir en betydande kraft att räkna med för livsmedelsindustrin, som får rätta sig i leden och i allt större utsträckning börja erbjuda produkter som vi faktiskt vill ha.










...och två utmaningar att bita i
Utmaningarna är kanske framför allt två det här sammanhanget:

1) att höja den lägsta nivån.
Alla – oavsett ålder, kön, bakgrund och ambitioner – ska kunna göra medvetna val direkt i den lokala butiken. Låt det ske redan via föräldrar på BB och MVC, genom dagis och förskola och hela utbildningssystemet, informera på plats där människor befinner sig och efter varje persons förutsättningar. Alla ska ha kunskap nog att kunna plocka ihop en hälsosam matkasse utan att tveka.

2) att höja kraven på livsmedelsindustrin.
Vi vill ha säkra och etiska livsmedel. Vi vill inte behöva oroa oss för att färgämnena gör barnen hyperaktiva, att fettet ökar risken för cancer eller att köttet vi handlar kommer från djur som transporterats halvdöda genom hela Europa av byråkratiska och ekonomiska skäl.


Ett ödmjukt recept på framgång
Vi kan ha många åsikter om och invändningar mot att myndigheter begränsar den fria marknaden, men incitamentet som ligger bakom de två amerikanska interventionerna är det faktum att situationen har blivit ohållbar. Jag är övertygad om att receptet på framgång är att ge människor verktyg att ta ansvar för sin egen hälsa och att underlätta främjandet av goda matvanor genom lagstiftning. Då torde vi vara på rätt väg mot ett samhälle där övervikt och andra kostrelaterade hälsoproblem kan bekämpas innan människor drabbas.

Kryphål i dopningstest

En del idrottare kan dopa sig utan att det märks. Dopning (eng doping) är ett stort bekymmer inom både amatör- och elitidrotten, och lagom till OS i Peking har svenska forskare upptäckt att en betydande andel av befolkningen helt saknar en gen som är en förutsättning för att den klassiska T/E-kvoten* ska kunna användas som analysmetod för testosterondopning.

1 av 10 kan dopa sig med testosteron utan att det märks
I artikeln Genetiskt kryphål i dopingtest hittat av svenska forskare, publicerad i Läkartidningen nr 30-31, 2008, återges att Anders Rane, professor i klinisk farmakologi, och hans forskargrupp vid Karolinska Institutet, givit ett antal försökspersoner en engångsdos av testosteron och tagit urinprov på dem under 15 dagar. Fyra av 10 i denna grupp av testpersoner klarade urinprovet utan att hamna över det gränsvärde som är satt för testosterondopning. 9 procent av den svenska befolkningen saknar helt den gen som kodar för enzymet UGT** och skulle därmed teoretiskt kunna dopa sig med testosteron utan att det märks i analysen. Hos asiater saknas denna gen hos så många som 65-70 procent.

Kompletterande tester
Det finns andra, kompletterande, tester man kan göra för att säkerställa ett dopningsfall med testosteron. IRMS (isotopkvotsmasspektrometri) kan identifiera testosteron som inte är kroppseget. Har man dopat sig med testosteron under en längre tid så påverkas också andra steroider i kroppen som kan mätas, enligt Arne Ljungqvist, professor och ordförande i IOKs medicinska kommitté.

*) T/E-kvoten mäter kvoten mellan testosteronglukuronid och epitestosteron. En kvot högre än fyra anses vara positivt och leder vidare till vidare testning. Det kan också påpekas att T/E-kvoten har kritiserats tidigare på grund av att värdet fyra är generöst satt, och är detsamma för kvinnor som för män. (Egen anm.)

**) UGT står för UGT2B17, eller uridindifosfoglukuronosyltransferas. UGT gör testosteron vattenlösligt och därmed möjligt att utsöndra genom urinen.

Källa: Läkartidningen 2008;105:30-31:2078-9.