Vetenskapliga kostråd, eller?

Text: Johan Hurtigh, © NGruppen

Livsmedelsverket (SLV) är den högsta ”instans” inom näringslära i Sverige, både för allmänheten och för oss nutritionister. Vi kräver av dem att ha ordentligt med vetenskap på fötterna om de ska få åtnjuta vårt förtroende att förklara för oss vad vi ska äta och, kanske framför allt, vad vi inte ska äta för att hålla oss friska och må bra. Och SLV medger också att de är mycket vetenskapliga i allt de tar sig för. Exakt vad den här ”vetenskapen” består av verkar dock lite oklart. Det är nämligen betydligt mer prat om vetenskap än ”pratet är vetenskapligt”.

Jag tänker då närmast på den glödheta debatten om huruvida mättat fett verkligen är farligt, en fråga som väckts av lågkolhydratkostens tillskyndare. LCHF:arna (som de kallar sig, efter ”low-carb high-fat) menar att riskerna med mättat fett med avseende på hjärtkärlsjukdom saknar vetenskaplig grund, och vissa menar istället att mättat fett är rena hälsokuren. LCHF-rörelsen har på sista tiden fått mycket medial uppmärksamhet vilket lett till att bl a SLV nyligen gått ut och varnat för faran med att äta så mycket fett och framför allt mättat fett.

Visst erkänner SLV att en lågkolhydratkost kan ha positiva effekter på viktnedgång på kort sikt men eftersom det saknas långtidsstudier av att äta en kost bestående av lite kolhydrater och mycket fett är det verkligen inte att rekommendera (1), inte minst eftersom mättat fett konventionellt sett anses orsaka hjärtkärlsjukdomar. Men istället för att då peka på vetenskapliga belägg som stödjer detta hänvisar man bara till sin egen ”vetenskaplighet”. Man talar om att ”9 av 10 studier” visar på att mättat fett är farligt, och att ”tusentals studier ligger till grund för dagens kostrekommendationer” (2). Men inte en enda vetenskaplig referens så långt ögat kan nå.

Om det nu var så bortom allt tvivel bevisat att mättat fett ger hjärt- och kärlsjukdom borde det väl inte vara så svårt att skaka fram några tunga vetenskapliga studier som faktiskt talar för detta, och en gång för alla tysta ner det mättade fettets språkrör. Och inte bara tala om alla dessa studier man sitter på. Är det enbart för att göra frågan begriplig för ”vanligt folk” som man underlåter sig en mer vetenskaplig approach, eller vill man inte riktigt bli synad i kanterna? För vem orkar sätta sig och gå igenom ”tusentals studier”…

Och när man så till sist nämner någon vetenskaplig studie så är det alltid samma gamla uttjatade ”7 Countries” av Ancel Keys, en studie så behäftad med vetenskapliga svagheter att den idag troligen aldrig skulle publiceras i någon ansedd vetenskaplig tidskrift (3). Så var är då all denna ”vetenskap” någonstans? De studier som inte visat något som helst samband mellan mättat fett och hjärt- och kärlsjukdom berörs ju överhuvudtaget inte, vilket exempelvis innefattar den stora Nurses’ Health Study, en amerikansk studie på mer än 90 000 kvinnor med lång uppföljning (4). Och en betydligt mer välgjord studie än ”7 Countries”, med betydligt större studiepopulation, borde ju vara minst lika intressant för debatten om det mättade fettets farlighet, även om den inte visar på något samband, eller kanske just för att den inte gör det.

Men SLV verkar ha missuppfattat begreppet vetenskaplighet. Vetenskaplighet handlar inte om att hitta bevis för att stödja sin hypotes – utan om att försöka motbevisa den! Man borde på SLV ägna lite tid åt att studera det som inte stämmer överens med det man redan ”vet”. Vetenskap är ingen demokrati; vetenskap är inte ”9 av 10”!

Och på tal om den påstådda faran med lågkolhydratkost på lång sikt kan jag inte låta bli att undra – på vilket sätt är det bevisat att det är säkert att äta enligt SLVs rekommendationer på lång sikt? Om det saknas långtidsstudier på inte bara LCHF utan på i stort sett alla avvikelser från ”6-8 brödskivor om dagen” – var finns då den kontrollgrupp mot vilken man slagit fast att dagens kostrekommendationer är ”säkra” på lång sikt?

Vi har blivit fetare de senaste 25-30 åren, samtidigt som vi minskat vårt intag av fett (trots att SLV anser att fett gör oss feta eftersom det innehåller 9 kcal/g mot kolhydraters och proteiners 4 kcal/g och alltså får oss att överäta omedvetet). Blir vi trots det feta för att vi inte följer SLVs rekommendationer – eller just för att vi gör det? Vi har ju minskat på vårt fettintag samtidigt som vi blivit mer överviktiga, något som bekant ökar risken för att drabbas av ett helt batteri av sjukdomar. Vad är det i så fall man anser vara det gynnsamma utfallet med dagens kostrekommendationer? För vem är det gynnsamt?

1. Aftonbladets nätbilaga 12 dec 2008: http://www.aftonbladet.se/debatt/article3979345.ab
2. Expressens nätbilaga 19 dec 2008: http://www.expressen.se/debatt/1.1408410/ovetenskapliga-rad-om-fet-kost-hotar-folkhalsan
3. University of Minnesota om Ancel Keys Seven Countries-studie: http://www.epi.umn.edu/research/7countries/overview.shtm

4. Oh K, Hu FB, Manson JE, Stampfer MJ, Willett WC. Dietary fat intake and risk of coronary heart disease in women: 20 years of follow-up of the Nurses´ Health Study. Am J Epidemiol. 2005;161(7):672-9.

Hyperaktivitet hos barn orsakas av socker?

Text: Anki Sundin, © NGruppen

Föräldrar hävdar ibland att deras barn blir ”hyperaktiva” av att äta socker. I DN:s och Allt om barns artikel "Barn blir hyperaktiva av julgodiset" samt Aftonbladets "Barnen blir inte galna av julgodis" menar dietisten respektive de två läkarna i fråga att det inte finns några studier som stödjer detta påstående.

Och mycket riktigt - tittar man i den vetenskapliga litteraturen med sökorden ”sugar hypersensitivity children”, hittar man inte mycket som stödjer detta. Den så kallade Feingold-teorin, som säger att barn får beteendestörningar av socker, är inte särskilt högt ansedd bland forskare utan har förkastats gång efter gång.

Jag tror dock att vi här har ytterligare ett semantiskt problem – när föräldrar i det här sammanhanget beskriver sina barn som hyperaktiva hör professionen många gånger ADHD. Hyperaktivitet för en förälder betyder nog snarare ”sprallig”, ”extra livlig” och kanske ”momentant oregerlig”. Men det uppges att det beteendet går över när ”sockret har gått ur kroppen”.

Varje gång jag läser en artikel där det sannolikt föreligger ett semantiskt problem blir jag påmind om hur viktigt det är att vi kommunicerar så att vi förstår varandra. Ett begrepp behöver inte betyda samma sak för alla i en diskussion, och där startar ett missförstånd som måste redas ut innan diskussionen kan komma fram till en konklusion.

Vi måste alltså vara öppna för att alla människor i en diskussion kanske inte har samma referensramar eller använder ett givet begrepp på ett sätt som en medlem ur den berörda professionen skulle göra. Hyperaktivitet i det här fallet skulle således inte alltid behöva betyda hyperaktivitet per definition, utan kanske snarare betecknar ett barn som föräldrarna upplever som osedvanligt energiskt just i den stunden.

Exempel på studie kring Feingoldteorin:
Krummel DA, Seligson FH, Guthrie HA. Hyperactivity: is candy causal? Crit Rev Food Sci Nutr. 1996 Jan;36(1-2):31-47.

Tillsatser ett måste?

Text: Anki Sundin, © NGruppen
Tillsatser i livsmedel har diskuterats livligt på senare tid. E-nummer och aromer har börjat ifrågasättas av allt fler konsumenter. Som svar på motståndarnas uppror publicerade DN en motartikel om hur viktiga vissa tillsatser är för vår hälsa – utan konserveringsmedel skulle mögel och bakterier frodas i många av de livsmedel som vi är vana att se på hyllorna, och skulle på så vis bli direkt livshotande. Journalisten dristar sig till att avsluta sin artikel med ett citat från Carl Hammarén: "Vi bör nog inte gå för långt i vår strävan efter äkthet. Vill vi egentligen att det ska finnas sjömän i sjömansbiff?"

Ur ett näringsfysiologiskt perspektiv må detta vara en underhållande, dock helt irrelevant, vinkling. Frågan borde istället vara: ”Bör vi äta mat som vi måste ha en rad tillsatser i för att inte riskera förgiftning?”

Förenklingen måtte ha nått sin kulmen
Att förenkla matlagningen för folk är ett lukrativt affärsområde. Det klassiska potatismospulvret och brunsåspulvret ska nu få sällskap av de hetaste nyheterna i produktionsledet, nämligen Ekströms arbetsfria smulpaj och Kronäggs färdiga omelettsmet. En av SvD:s krönikörer förfasar sig i Min Helg nr 51 över idén att göra den enklaste av maträtter ännu enklare – även om innehållsförteckningen på produkterna i fråga avslöjar en ingenjörskonst som går bortom den vane kockens för att få fram ovan nämnda pulver och smeter. Ett antal tillsatser måste till för att få ned dessa maträtter i torrpåsar, redo att lagas på nytt med hjälp av lite vatten och några vevtag av den hjälplöse.

Tillbaka till grunden
Jag tror att ett av svaren på frågeställningen kring onödiga och potentiellt skadliga tillsatser i livsmedel är att lära människor att laga mat från grunden. Då behöver vi inte arbetsfria smulpajer, omelettsmet eller ens det klassiska potatismospulvret.

Ämnet är mångfacetterat – sista ordet i debatten är långt ifrån sagt. De praktiska fördelar som hel- och halvfabrikat av olika slag bär med sig i form av tidseffektivitet är så stora att det är svårt att föreställa sig att alla kommer att börja baka sitt eget bröd eller kärna sitt eget smör bara för att debatten om tillsatser rasar. Och det är inte i begreppen hel- och halvfabrikaten som felet ligger. Snarare ligger det i det påstådda behovet av tillsatser för att ge lång hållbarhet, önskad konsistens och smak och andra egenskaper som vi konsumenter har vant oss vid eller mer eller mindre medvetet kommit att acceptera.

Valfrihet i all ära – ät köpebröd och färdiga köttbullar om du vill. Men som konsumenter måste vi kunna lita på att de ingredienser och tillsatser som livsmedelsproducenterna stoppar i maten vi äter inte är skadliga.

Konspirationsteorier och allmän skepticism

Text: Anki Sundin, © NGruppen

Konspirationsteorier och allmän skepticism kan vara sunda i rimliga mått. Däremot måste vi alltid vara på vår vakt så att vi inte hamnar i samma fälla, fast på andra sidan spelplanen – om vi kräver av till exempel Livsmedelsverket att de ska basera sina kostråd på andra studier än de gör i dagsläget, så måste också motståndarsidan kunna visa upp en minst lika tung samling vetenskap för att motivera sin sak.

Min högst personliga åsikt är att atmosfären som råder idag är mycket tillåtande för tyckare och diverse åsiktsmaskiner där grundkunskap i många stycken verkar saknas, och då ligger fokus framför allt på debatten kring kolhydrater och fett. Jag menar inte att inte vem som helst ska få yttra sig eller vädra sina åsikter, men det kan göras med finess. Om nu rekommendationerna för kolhydrater ligger för högt (vilket de kanske också gör), så måste motståndarna kunna prestera det de anser att myndigheterna inte kan, nämligen att referera till välgjorda, evidensbaserade, vetenskapligt korrekt genomförda och tolkade studier.

Det finns många sådana.

Men det tycks som om kraven ibland, i publika diskussioner, bara tycks gälla myndigheter och inte tvärt om. Anklagande retorik och rena förolämpningar hör inte hemma i en konstruktiv debatt. Låt oss höja nivån och arbeta för ett gemensamt mål. Det måste inte vara ”oss mot dem”, även om de olika lagen närmar sig frågeställningen från olika håll.

Vitaminer – ska det vara naturliga eller syntetiska?

Text: Anki Sundin, © NGruppen

Jag får ofta frågan om naturliga kosttillskott är bättre än syntetiska eller konstgjorda. Frågeställarna avser med begreppet ”naturlig” vitaminer, mineraler och andra näringsämnen som framställts ur en naturlig källa såsom olika växtdelar. Vice versa betyder i det här sammanhanget konstgjort något som framställts på lab med olika kemikalier.

Allt är kemikalier
För att kunna närma oss frågeställningen är det först och främst viktigt att klargöra att allt är uppbyggt av kemiska ämnen. Ett schampo utan kemiska ämnen kan inte vara något schampo, ens om det påstås vara ett naturligt schampo. Vanligt vatten är som bekant uppbyggt av de kemiska ämnena väte och syre, och varje dag äter du ett helt spektrum av kemiska ämnen, även om du är en av dem som bara äter kravmärkta livsmedel utan tillsatser.

Så ”kemiska ämnen” betyder inte per definition något som är dåligt eller syntetiskt eller på annat sätt främmande för kroppen.

Om vi med kemikalier menar ämnen som är framställda på ett laboratorium av kemister, börjar vi närma oss kärnan i diskussionen. Sådana ämnen kan vi kalla för konstgjorda eller syntetiska. Dock måste inte sådana vara sämre för kroppen i alla avseenden än dem vi gärna kallar för naturliga.

Vitaminer och mineraler är bundna - lite kemi för den vardagsintresserade
Problemet vi har med vanliga, syntetiska kosttillskott är att många vitaminer och mineraler är bundna till salter eller andra molekyler som är svåra för kroppen att bryta ned. Saltdelen från ett näringsämne måste ofta spjälkas bort så att näringsämnet frigörs och kan tas upp genom tarmen. Så är fallet med det klassiska exemplet magnesium, som i de allra flesta tillskott är bundet till oxid. Kroppens förmåga att lösa upp magnesiumoxid är mycket begränsat, och därför är inte magnesiumoxid en bra källa till magnesium.

Karbonater är något bättre, men överlägsna är de så kallade organiska salterna, till exempel citrat och fumarat. (Ett organiskt salt innehåller kolföreningar, till skillnad från oorganiska salter som inte gör det – det är den enda skillnaden ur ett kemiskt perspektiv.)

Varför är inte alla tillskott organiskt bundna?
Dessvärre är de organiska salterna både stora och dyra för industrin, och användningsområdet är därmed begränsat. (Kunder vill ju sällan ta fyra tabletter om det räcker med en, och vill ogärna betala den extra kostnaden det innebär att använda en organiskt bunden mineral som källa trots det överlägsna upptaget.) Det är heller inte alltid nödvändigt att ett näringsämne binds till ett organiskt salt - många gånger räcker det med ett billigare, oorganiskt för att ge önskad effekt.

Fördelar med organiskt bundna näringsämnen
Fördelen med organiskt bundna näringsämnen är alltså att upptaget generellt blir bättre. Kalciumcitrat är mer lättlösligt än kalciumkarbonat, och skulle således vara en bättre källa till kalcium för en person som har en försämrad produktion av magsyra eller som står på syrahämmande läkemedel. Så är många gånger fallet med äldre människor, men så länge du är frisk och ung är det inga problem att tillgodogöra sig ett karbonatbundet näringsämne.

Är det någon skillnad mellan syntetiska och naturliga vitaminer?
Så länge den molekylära strukturen på ett näringsämne är exakt densamma, blir effekten också exakt densamma. Här är det på upptagsnivån som det skiljer sig. Och här avgörs frågan av hur lätt näringsämnet i fråga kan lösa upp sig, vare sig det är syntetiskt eller naturligt.

Problem med tillskott
Ett bekymmer med tillskott i ren form är att kroppens förmåga att selektera sitt upptag sätts ur spel. Om vi leker med tanken att du skulle äta flera kilo blodpudding om dagen i flera veckor, skulle kroppen kunna begränsa sitt upptag och lagring av järn om den inte behöver mer. Överskottet skulle hamna i toaletten, för att uttrycka det krasst.

Om du däremot skulle äta motsvarande mängder av järn i tillskottsform, är den selekterande förmågan inte lika självklar. Därför kan du hamna i en situation där överdosering uppkommer om du dels äter alla näringsämnen i den mängd vi behöver via livsmedel, dels tar ett tillskott. Vi kan sällan överdosera ett näringsämne om vi äter stora mängder via vanliga livsmedel, men risken för överdosering ökar drastiskt om vi tar ett rent tillskott med ett eller ett fåtal näringsämnen i stora mängder.

Några exempel ur verkligheten
Det har exempelvis förekommit att människor tagit tillskott av zink och fått brist på koppar samtidigt och tvärt om, eftersom båda dessa ämnen tävlar om samma upptagsmekanism. Då spelar det ingen roll om tillskottet av zink är syntetiskt framställt eller om det är framställt och renat från en växt.

För att ta ett annat exempel: Blutsaft är ju ett ”naturligt” tillskott av järn, men innehåller samtidigt en rad olika upptagshämmande faktorer som finns i de växter som det är framställt av. Därmed är inget negativt sagt om just detta tillskott – på många sätt är det bättre än ett tillskott av oorganiskt järn, eftersom det exempelvis inte tenderar att ge samma magbesvärligt som många tabletter med järn. Dessutom har generellt sett flytande tillskott en bättre upptagsgrad än tillskott i tablettform. Dock är det alltså inte sagt att ett naturligt preparat alla gånger måste vara överlägset ett som vi betraktar som syntetiskt.

Tillskott aldrig en enkel historia
Så det här med tillskott är ingen enkel historia. Från fall till fall måste vi titta på vilken form av näringsämnet i fråga som tillskottet innehåller. Om tillskottet sedan är ett extrakt av växter och innehåller även andra ämnen, blir bedömningen genast ännu svårare, eftersom interaktionen mellan både kända och okända ämnen i de koncentrationer det kan bli fråga om kan ge högst oönskade bieffekter. Så var ju fallet med Cuur, extraktet av grönt te som marknadsfördes som ett viktminskningspreparat men som i de koncentrationer som var aktuella gav orsakade leverskador hos flera personer.

Grönt te är nyttigt att dricka, men i mycket koncentrerad form kan det bli skadligt, trots att grönt te är ”naturligt”. Det gäller även kanel, som i råttförsök också har visat sig kunna ge leverskador. Därmed är inte sagt att kanelbullar eller kanel på gröten är skadligt för oss, även om det var det som media spann vidare på när den tiden begav sig…

Naturliga tillskott kan vara farliga i stora mängder
Så, slutsatsen är alltså att även naturliga tillskott kan bli skadliga vid överdosering, precis som syntetiska. Tumregeln är att du behöver veta vilka näringsämnen du eventuellt har ett för lågt intag av innan du börjar leta i tillskottshyllorna efter vitaminer och mineraler. Om du tar ett tillskott av något du redan äter tillräckligt av, kan överskottet ge oönskade effekter, vare sig det är naturligt eller syntetiskt framställt.

Till sist - se upp för luddiga påståenden
Luddiga påståenden såsom ”Innehåller inga kemikalier”, eller ”Innehåller bara naturliga ämnen” har ingen förankring i lagstiftningen. De behöver inte betyda det vi vill eller med sunt förnuft föreställer oss att det skulle betyda. Läs alltid innehållsförteckningen på produkter om du vill veta vad de faktiskt innehåller.

Mer om dioxiner

Text: Mela Pettersson, © NGruppen
Nyligen rapporterades att gris- och nötkött från Irland innehåller höga halter dioxiner på grund av förorenat foder. Dioxiner är mycket giftiga ämnen som kan orsaka hälsoproblem. Allt kött från grisar slaktade på Irland efter 1 september i år har kallats tillbaka. Nötköttet har dock inte återkallats, eftersom det här rör sig om mycket lägre halter i detta.

Vad är dioxiner?
Dioxiner är ett samlingsnamn som i dagligt tal används för ett stort antal miljöföroreningar. Gemensamt för dioxinerna är att de har en likartad kemisk struktur och innehåller klor. Dioxiner är svårnedbrytbara och fettlösliga, och kan därför lagras i fettvävnaden hos människor och djur.

Avsiktlig användning av dioxiner
Dioxinerna blev väldigt kända i samband med Vietnamkriget – och bekämpningsmedlet Agent Orange. Medlet användes för avlövning, så att det skulle bli svårare att gömma sig i djungeln. Flera miljoner vietnameser exponerades för Agent Orange under militärens spridning av medlet.
Efter kriget insjuknade många amerikanska krigsveteraner, och studier kom snart att visa en relation mellan sjukdomsfallen och bekämpningsmedlet. Vidare tester visade att Agent Orange innehöll den farligaste formen av dioxin, TCDD (2,3,7,8-tetraklordibenso-p-dioxin). Många insjuknade i leukemi, och många barn föddes med grava missbildningar.

Är dioxinerna i maten farligt för svenska konsumenter?
Gränsvärdet, det tolerabla dagliga intaget (TDI) för dioxiner i kött är 1,0 pikogram*/gram fett. I det irländska nötköttet var nivåerna 2-3 gånger TDI och i griskött 80 gånger TDI.

TDI-nivån är satt så att man skall kunna få i sig så mycket dioxiner varje dag under hela livet. Om TDI överskrids under kortare perioder, som i det här fallet om man under några dagar får i sig kontaminerat nötkött, så innebär det troligen ingen förhöjd hälsorisk, vare sig för foster, barn eller vuxna. En metastudie från 2003 (1) så visar en ökad dödlighet i cancer med ökad dioxinnexponering – men kommer till slutsatsen att nivåer upp till 6 pikogram per dag är ett säkert intag.

Men… hur har de hamnat i köttet?
Dioxiner och furaner är biprodukter vid tung industri, klorblekning i pappers- och pappersmasseindustrin samt vid sopförbränning. PCB:er (polyklorerade bifenoler), användes som flamskyddsmedel i elektronisk apparatur, fordon och textilier före 1977, och även i transformatorolja. Dessa ämnen, som liknar varandra och alla är giftiga, når den yttre miljön via avloppsvattnet från industrier, vid läckage från återvinning eller när vi använder pesticider.

Mjölk, kött och andra livsmedel från djur som exponeras innehåller sedan dessa gifter, som gör att vi konsumenter får dem i oss. I Belgien tillsatte man oljor förorenade med dioxiner och PCB till fodret, och på så sätt kom ämnena in i livsmedlen. Nu, på Irland, så har djuren också fått i sig dioxinerna via fodret.

Vilka produkter skall man akta sig för?
De företag som har tagit in irländskt griskött till Sverige är:
Alf Johanssons charkuteri AB
Björk & Magnusson
FDC Fiskgrossist AB
Gelita
MP Food Trading HB
Nordströms Lax och Räkor AB
Skånestyckarna
Atria Lätta Måltider
Dafgårds
Findus
North Trade Stockholm AB
Servera (2)
Subway.

Företagen får dessa instruktioner från Livsmedelsverket:
”Griskött från Irland producerat den 1 september till och med 6 december 2008 ska tas bort från marknaden och kasseras på ett säkert sätt. Sammansatta produkter (till exempel pizza, köttfärssås) och köttprodukter (till exempel korv) som innehåller upp till 20 procent irländskt griskött och fett behöver inte tas bort från marknaden. Både sammansatta produkter och köttprodukter som innehåller mer än 20 procent irländskt griskött ska återkallas från marknaden och kvarhållas. Om köttet efter provtagning visat sig ligga under gränsvärdet för dioxin får produkterna säljas på marknaden. I annat fall ska köttet kasseras. Enligt uppgift från EU-kommissionen ingår inte gelatin i någon av ovanstående grupper. Gelatinet innehåller mycket små mängder fett och omfattas därmed inte av några restriktioner.”

Graviditet, spädbarn och dioxiner
När det gäller vuxna så finns det troligen ingenting att oroa sig för. Spädbarns huvudsakliga föda är ju bröstmjölk, och bröstmjölken innehåller mycket fett (och dioxinerna lagras i fett). Dock så måste mamman ha fått i sig mycket dioxin under flera år för att det skall vara farligt för barnet. Detsamma gäller foster. (3)

*Pikogram = en tusendel av en miljarddels gram, det vill säga 10 E-12 gram eller 1/1000 000 000 000 gram. Det må låta som en försvinnande liten mängd, men likväl kan kroppen påverkas negativt vid daglig exponering när vi överstiger dessa gränsvärden.

Källor:
1: Environ Health Perspect. 2003 May;111(5):681-7. Meta-analysis of dioxin cancer dose response for three occupational cohorts.
2: Norran, 081209.
3: Babycenter, uppdaterad 2007

Dioxiner i kött

Text: Anki Sundin, © NGruppen

Livsmedelsverket agerar snabbt när det gäller dioxin i griskött och varnar för konsumtion av irländskt griskött, precis som de irländska myndigheterna själva gör. Även nötkött från Irland innehåller dioxin, men inte lika mycket som grisköttet. Dioxiner är en grupp miljögifter med en rad negativa effekter på hälsan, från skador på nervsystemet och immunförsvaret till diabetes, fetma och cancer.

Var finns dioxinerna?
På Livsmedelsverkets hemsida finns en bra sammanfattning om dioxiner och andra föroreningar i vår mat.

Liksom många andra gifter finns det gränsvärden även för dioxiner. Vi kommer inte ifrån exponeringen för dessa, men vi kan välja att äta mat som innehåller relativt lite dioxin. Dioxinerna som vi får i oss via maten kommer framför allt från kött och fisk. Här finns en lista på olämpliga fiskarter, framtagna med hänsyn framför allt till gravida och ammande, men som vem som helst av oss gärna kan följa om vi vill undvika erkänt stora källor till miljögifter.

Varför är dioxiner farliga?
Dioxiner skadar nervsystemet, inte minst hos foster och spädbarn. De kan också orsaka cancer, och relativt nyligen har man börjat undersöka kopplingen mellan dioxiner och utvecklingen av diabetes (1-3) och fetma (4).

Källor:

1. Uemura H, Arisawa K, Hiyoshi M, Satoh H, Sumiyoshi Y et al. Associations of environmental exposure to dioxins with prevalent diabetes among general inhabitants in Japan. Environ Res. 2008 Sep;108(1):63-8. Epub 2008 Jul 22.

2. Carpenter DO. Environmental contaminants as risk factors for developing diabetes. Rev Environ Health. 2008 Jan-Mar;23(1):59-74.

3. Wang SL, Tsai PC, Yang CY, Leon Guo Y. Increased risk of diabetes and polychlorinated biphenyls and dioxins: a 24-year follow-up study of the Yucheng cohort. Diabetes Care. 2008 Aug;31(8):1574-9. Epub 2008 May 16.

4. Arsenescu V, Arsenescu RI, King V, Swanson H, Cassis LA. Polychlorinated biphenyl-77 induces adipocyte differentiation and proinflammatory adipokines and promotes obesity and atherosclerosis. Environ Health Perspect. 2008 Jun;116(6):761-8.

Alkohol ur ett näringsfysiologiskt perspektiv

Text: Mela Pettersson, © NGruppen

Häromdagen rapporterades om en skånsk studie där man visat att kvinnor med måttligt intag av alkohol löper hälften så stor risk att drabbas av blodpropp som kvinnor som inte dricker alls. Samma undersökning återgavs i Expressen 4 dec 2008. Då ska vi börja dricka alkohol varje dag nu då. Eller?

Alkohol, p-piller och graviditet farligt...
Denna studie visar också, föga överraskande, att träning också halverar risken för blodproppar, och att rökning ökar den. Vidare visar denna studie att graviditet och p-pilleranvändning utgör stora riskfaktorer för en ung kvinna att utveckla blodproppar. Detta är kunskap som är känd sedan tidigare, men innebär givetvis inte att kvinnor ska undvika att bli gravida. P-pilleranvändande, däremot, kan absolut diskuteras.

Svårt med befolkningsstudier
Studien är en så kallad befolkningsstudie, d.v.s. en studie där man följer ett stort antal människor och försöker ta reda på så mycket som möjligt om dem. Dessa studier har – som påpekats tidigare – vissa problem.

Det är väldigt svårt att kontrollera vad 40 000 skånska kvinnor stoppar i sig, och det finns också risk för att människor som deltar i sådana studier, när man väl skall rapportera, förskönar verkligenheten lite. Den främsta kritiken mot studier som visar att absolutister uppvisar en ökad dödlighet är att det kan finnas systematiska fel i dessa studier. Människor minskar ofta sin alkoholkonsumtion när de blir äldre, sjuka, eller äter mycket mediciner. Om man inte kontrollerar särskilt för detta i studierna så ger det upphov till att alkohol verkar ge en skyddseffekt som egentligen inte finns där (1).

Sedan tidigare har det visat sig att alkohol ökar risken för bland annat:

• Bröstcancer hos kvinnor (2)
• Lungcancer (öl och sprit, inte vin) (3)
• Cancer i tarmarna (4).

Alkohol i mängder om ett halvt till ett glas vin per dag skyddar däremot mot:

• Höftfrakturer (5)
• Blodpropp hos kvinnor, enligt ovan.

Observera att ”bingedrinking”, d.v.s. att festa loss ordentligt – aldrig är nyttigt

Alkohol är negativt från ”vanlig” konsumtionsmängd och uppåt
Alkoholen tillför kroppen 7 kcal per gram, att jämföra med våra andra energigivande närningsämnen: fett (9 kcal/g), kolhydrater (4 kcal/g) och protein (4 kcal/g). Ett glas vin innehåller ungefär 150 kcal. Fyra glas vin blir således lika mycket energi som en hel middag.

Alkoholen har också en rad andra effekter på vår ämnesomsättning. Alkohol förbränns i levern – vilket innebär att både blodsocker- och blodfettsomsättningen påverkas när du dricker alkohol.

Många studier visar också att alkoholen skadar skelettmuskulaturen (främst genom förändringar i cellmembranens hållfasthet och funktion, minskning av kontraktionsförmågan och proteinsyntes). Uppbyggnaden blir sämre, plus att alkoholen i sig är nedbrytande för muskelmassan. Dock krävs minst en promille för att detta skall ske i någon större utsträckning.

Alkohol är enkelt uttryckt ett gift och kan som bekant också ge upphov till en av våra största folksjukdomar: alkoholism. Men brukar räkna med att den alkoholrelaterade dödligheten i Sverige är cirka 5000 personer per år.

Sjukdomar och dödsfall med alkoholdiagnos som underliggande eller bidragande dödsorsak registreras enligt ICD-klassifikationssystemet ICD-10 (International Classification of Diseases) och omfattar diagnoser som alkoholpsykos, alkoholberoende, alkoholbetingad levercirrhos, alkoholförgiftning och olycksfall.

Råd om alkohol svårt att ge
Som med nästan allt så är det svårt att komma med några råd. Forskningen är ofta sådan – den visar att något ger ökad risk för en sak, och minskad risk för en annan. De som utarbetar kostråden har därför en svår uppgift – och ibland hör man åsikten att man kanske bara borde ge råd om de saker där det finns evidens. Det handlar ju också väldigt mycket om dina egna riskfaktorer – vad du har för sjukdomar i släkten, om du röker och hur mycket du rör på dig.

Bilden lånad från www.farbrortorsten.com

Källor:

1. Ann Epidemiol. 2007 May;17(5 Suppl):S16-23. Moderate alcohol use and reduced mortality risk: systematic error in prospective studies and new hypotheses
2. Alcohol intake and risk of breast cancer defined by estrogen and progesterone receptor status--a meta-analysis of epidemiological studies. Int J Cancer. 2008 Apr 15;122(8):1832-41.
3. Cancer Epidemiol Biomarkers Prev. 2007 Nov;16(11):2436-47. Associations between beer, wine, and liquor consumption and lung cancer risk: a meta-analysis.
4. Am J Epidemiol. 2008 Jun 15;167(12):1397-406. Epub 2008 Apr 11. Alcohol drinking and colorectal cancer in Japanese: a pooled analysis of results from five cohort studies.
5. Am J Med. 2008 May;121(5):406-18. Association between alcohol consumption and both osteoporotic fracture and bone density.

Från alfa till omega - om fettsyror

Text: Johan Hurtigh, © NGruppen

De mest välkända fleromättade fettsyrorna är omega 3-fettsyrorna, framför allt EPA och DHA från fisk, som kopplats till en rad positiva hälsoeffekter. Utöver att spela en viktig roll i hjärnans utveckling och funktion har EPA och DHA visat sig minska risken för hjärt- kärlsjukdomar (inkl. arytmier och plötslig hjärtdöd), stroke, förbättra tillståndet vid flertalet autoimmuna sjukdomar (1, 2, 3), samt potentiellt kunna användas vid behandling av ADHD eller dyslexi (4, 5).(Jag vågar påstå att försök med omega 3-fettsyror gjorts inom nästintill alla forskningsområden som berör kost, hälsa och sjukdom.) I Läkartidningen har omega 3- och omega 6 nyligen berörts.

Omega 6 inflammatoriska
Omega 6, däremot, hör vi inte alls så mycket om. Märkligt egentligen eftersom våra vanligaste hushållsoljor innehåller betydligt mer omega 6 än omega 3.

Både omega 6- och 3-fettsyror från maten vi äter kan byggas in i våra cellväggar och gör dessa mer lättflytande och smidiga (1). Men utöver en ren strukturell funktion är dessa ämnen också byggstenar för signalmolekyler, både inuti och utanför cellen.

Både omega 6 och 3-fettsyror i våra cellväggar kan nämligen, med hjälp av en rad enzymer, omvandlas till så kallade eikosanoider, ett samlingsnamn för en grupp ämnen som är involverade i inflammationssignalering.

Eikosanoider som bildats ur omega 3-fettsyror är dock betydligt mindre potenta än de som bildats ur omega 6-festtsyror. Därför har omega 6-fettsyror kommit att betraktas som inflammatoriska och omega 3-fettsyror som anti-inflammatoriska (7). Detta är också en av anledningarna till att omega 3 används vid behandling av autoimmuna sjukdomar som till exempel psoriasis eller reumatoid artrit (8).

Kosten påverkar inflammationsgraden i kroppen
Eftersom omega 3- och 6-fettsyrorna tävlar om samma enzymer för omvandling till eikosanoider finns det alltså anledning att tro att vi, genom fördelningen mellan dessa fettsyror i vår kost, kan påverka inflammationsgraden i kroppen.

Linfröolja inte lika effektivt som "fiskfett"
Många människor använder linfröolja som ett substitut för fiskkonsumtion eller tillskott av fiskolja eller krillolja. Linfröoljan innehåller mer än 50 procent omega 3 (6). Omega 3 från vegetabiliska källor består dock främst av alfa-linolensyra (ALA) och inte de nyttiga EPA och DHA från fisk. Spelar detta någon roll?

Ja och nej. Människor kan inte göra egna fettsyror av typen omega 3 eller omega 6 i kroppen (och inte heller konvertera mellan omega 6 och omega 3 som växterna kan) (1).

(Faktum är att inte heller fiskar kan det - den EPA och DHA vi får i oss när vi äter fisk kommer ursprungligen ifrån alger.)

Däremot så kan vi förlänga omega 3-fettsyran ALA till EPA, och sedan EPA till DHA. Detta sker dock i tämligen liten utsträckning; max 5 procent av det ALA du äter beräknas omvandlas till EPA (och än mindre för DHA som först måste omvandlas till EPA)(1). Detta har inneburit att linfröolja mycket riktigt kommit att ifrågasättas som ersättning för fiskkonsumtion eller tillskott av fiskolja. Men det är inte hela historien om omega-3.

Vilken kvot bäst?
En lämplig kvot mellan omega 6- och 3-fettsyror i kosten har länge diskuterats men det har varit svårt att nå någon konsensus i frågan. Föreslagna kvoter omega 6:3 har varit i storleksordningen 4-10:1 (9), även om positiva effekter på coloncancer, bröstcancer och reumatoid artrit rapporteras ha blivit synliga vid en kvot närmare ner mot 2:1 (10).

Människan uppskattas att under största delen av sin utveckling legat närmare 1:1 men idag räknar man med att vi i västvärlden ligger någonstans 15-17:1 (10), även om vi i Sverige generellt verkar ligga bättre till, faktiskt ner emot 5:1 enligt undersökningen Riksmaten 1997-98 (12).

Livsmedelsverket menar att kvoten egentligen inte är intressant och hänvisar till slutsatser från en workshop anordnad av det brittiska livsmedelsverket Food Standards Agency (FSA). Man förklarar svårigheten med att jämföra olika studieupplägg där man dessutom ofta tittat på olika omega 3-fettsyror och menar att intresset istället ligger i att studera de absoluta intagen av de respektive omega-familjerna (11). Någon mer vetenskaplig grund till detta beslut redovisas dessvärre inte.

Oavsett relevansen i att mäta kvoten omega 6:3 kan det knappast råda någon tvivel om att de flesta av oss idag får i oss betydligt mer omega 6 än omega 3, och uppskattningar talar för att det inte alltid varit så under större delen av människans utveckling. För den som lider av inflammatoriska sjukdomar eller äter för lite fisk (eller fiskolja) kan detta var något att fundera över.

Praktiska tips och korta fakta om oljor

Gå nu inte och stek i linfröolja; den höga halten fleromättade omega 3-fettsyror gör den mycket värmekänslig och bör därför förvaras och brukas kall.
Rapsolja innehåller ungefär 10 procent omega 3 och 20 procent omega 6, dvs har kvoten 2:1

Olivolja har kvot på ca 15:1 men också lägre totalhalt fleromättat fett till förmån för enkelomättat fett (har även något mer mättat fett) varför den anses mer värmetålig än rapsolja.

Solrosolja innehåller 64 procent fleromättat fett varav endast en halv procent utgörs av ALA. Inte att rekommendera, framför allt inte till matlagning.

Referenser

1. Shils M, Olson J, Shike M, Ross AC: Modern Nutrition in Health and Disease, 10th ed. Lippincott Williams & Wilkins, Baltimore, 2005, pp 92-122.

2. Wang et al. n_3 Fatty acids from fish or fish-oil supplements, but not alpha-linolenic acid, benefit cardiovascular disease outcomes in primary- and secondary-prevention studies: a systematic review. Am J Clin Nutr 2006;84:5–17

3. Livsmedelsverket: Fleromättat fett, omega-3 och omega-6

4. Johnsson et al. Omega-3/Omega-6 Fatty Acids for Attention Deficit Hyperactivity Disorder: A Randomized Placebo-Controlled Trial in Children and Adolescents.J Atten Disord 2008 Apr 30

5. Lindmark L, Clough P. A 5-month open study with long-chain polyunsaturated fatty acids in dyslexia. J Med Food. 2007 Dec;10(4):662-6.

6. Livsmedel som innehåller omega 3

7. Dubnov et al. Omega-6 Fatty Acids and Coronary Artery Disease: The Pros and Cons. Current Atherosclerosis Reports 2004, 6:441–446

8. Trevor A. Mori, Lawrence J Beilin. Omega-3 Fatty Acids and Inflammation. Current Atherosclerosis Reports 2004, 6:461–467.

9. Canada Health and Welfare, Health Protection Branch, Bureau of Nutritional Sciences. 1990 Nutrition Recommendations. Ottawa: Canada Health and Welfare 1990.

10. Simopoulos. The importance of the omega-6/omega-3 fatty acid ratio in cardiovascular disease and other chronic diseases. Exp Biol Med (Maywood) 2008 Jun;233(6):674-88. Epub 2008 Apr 11

11. Livsmedelsverket: Kvoten mellan omega -6- och omega 3-fettsyror saknar vetenskaplig grund

12. Livsmedelsverket: Riksmaten 1997-98

Stress, aptitreglering och ämnesomsättning

Text: Anki Sundin, © NGruppen

I Aftonbladets artikel Stressade äter mer socker, kunde vi läsa att stressade personer har en tendens att äta mer socker.

Normalviktiga tycks dock oftare bli mer ointresserade av mat, medan överviktiga har rapporterats uppfatta mat som godare under stressiga perioder.

Stressen påverkar hjärnan
Stressen påverkar i högsta grad hjärnan och de aptitregleringssignaler som styr vårt ätande. Om du är stressad hjälper det inte att ”koppla av” – stress bör betraktas som ett sjukligt tillstånd och många behöver kliniskt stöd för att ta sig ur sin stress. Det finns också duktiga stressterapeuter vars behandlingsprogram många gånger är ovärderliga för en stressad person.

Kortisol – ett kraftigt stresshormon
I artikeln nämns också kortisol, ett av våra kraftigaste stresshormon. Det är även ett vakenhetshormon och vid stress insöndras så mycket kortisol att det stör sömnmönstret. Sömnbrist försämrar också insulinkänsligheten, vilket i sin tur bidrar till att stress stör ämnesomsättningen.

Kortisol är även kopplat till en ökad inlagring av bukfett.

Du kan läsa mer om socker och dess effekter på kroppen i boken Sockerberoende – söt fantasi eller bitter verklighet, som du kan beställa mot faktura direkt från NGruppen via e-post info@ngruppen.se.

Fetthypotesen – ska det vara mättat eller inte?

Text: Mela Pettersson, © NGruppen

Fetthypotesen säger att mättade fettsyror ökar mängden kolesterol i blodet, vilket i sin tur konventionellt anses kunna öka risken för hjärt- och kärlsjukdom. Omättade fettsyror däremot sänker kolesterolet i blodet och kan på så sätt minska risken för dessa sjukdomar.

Många kritiker
Det finns olika läger av kritiker till denna fetthypotes. Gemensamt för dem är att de hävdar att denna fetthypotes är felaktig, det vill säga att mättade fettsyror inte är farliga.

Fetthypotesen härstammar från en studie, utförd på 1950-talet av Ancel Keys, som manipulerat sina resultat för att de skulle styrka hans uppfattning i frågan. Bland annat anklagas han för att ha uteslutit resultat från en rad länder för att få bättre statistik. (Sedan dess har de forskare som delar Keys uppfattning presenterat fler studier som stödjer fetthypotesen, men debatten rasar likväl.)

Totalkolesterol och LDL
Det som skiljer kritikerna till fetthypotesen åt är att det ena lägret hävdar att totalkolesterol är oväsentligt, och att det snarare är kvoten mellan HDL, det ”goda” , och LDL, det ”onda”, kolesterolet som är avgörande.

Det andra lägret menar att inte ens LDL egentligen i sig är särskilt skadligt. Snarare framhålls att det är andra kolesterolrelaterade produkter, VLDL och oxiderat LDL, som står för den faktiskt faran. Det har också framlagts en teori om att LDL snarare speglar ett patogent (sjukdomsframkallade) inflammationstillstånd än själv orsakar sjukdom.

Olika kolesterolpartiklar
Kolesterol är inte vattenlösligt, och transporteras därför i ”kapslar” – lipoproteinerna.

• Very Low Density Lipoprotein – VLDL
• Low Density Lipoprotein – LDL (det onda kolesterolet)
• High Density Lipoprotein – HDL (det goda kolesterolet)

VLDL är relativt stora partiklar och transporterar både kolesterol och triglycerider. När VLDL kommer ut i cirkulationen omvandlas det efter ett tag till LDL. LDL har ett relativt lågt innehåll av protein och högt innehåll av kolesterol och en tendens att släppa ifrån sig kolesterol på vägen.

I hela kroppen finns celler med receptorer för LDL. Dessa tar emot kolesterolet och använder det där det behövs. Om det finns mer kolesterol i blodet än vad receptorerna kan ta emot uppstår ett överskott som leder till förhöjda LDL-nivåer. LDL är farligt först sedan det oxiderat, (härsknat). Det tas då upp i kärlväggen och kan orsaka åderförkalkning.

Vad säger forskningen idag?
Den som vill göra sig en bild av forskningen på området har inte någon lätt uppgift. Det finns en lång rad forskningsartiklar att läsa, en sökning på ”saturated fat AND heart” på Pubmed genererar 999 träffar per dagens datum. Bifogat nedan finns en rad referenser till relativt nyligen publicerade artiklar för den som vill läsa mer.

Högst trovärdighet tillskrivs ofta Cochranes forskningssammanställning. Här finns en sammanställning som visar på en något minskad dödlighet i hjärt- och kärlsjukdom, hos människor som begränsar sitt intag av mättat fett. Översatt till kostråd skulle detta betyda att mindre fett i kosten ger en måttligt sänkt risk för hjärt- och kärlsjukdomar, högt blodtryck och höga kolesterolnivåer.

Efterlysning: Nya analyser
Fettförespråkarna framhåller att nya resultat från så kallade primärpreventiva interventionsstudier med ett minskat intag av såväl totalfett som mättade fettsyror inte visar någon signifikant effekt på risken att insjukna i cancer eller hjärt–kärlsjukdom. De efterlyser en ny vetenskaplig debatt och strukturerade systematiska analyser av hela det publicerade underlaget för att klargöra sambandet mellan fettintag och allvarliga sjukdomar. Först då, menar de, kan nya, vetenskapligt grundade kostrekommendationer utarbetas.

Referenser
För de nuvarande kostråden om ett minskat intag av mättat fett:

J Hum Nutr Diet. 2006 Dec;19(6):401-19. Dietetic guidelines on food and nutrition in the secondary prevention of cardiovascular disease - evidence from systematic reviews of randomized controlled trials (second update, January 2006).

J Am Diet Assoc. 2008 Nov;108(11):1881-7. Incident Heart Failure Is Associated with Lower Whole-Grain Intake and Greater High-Fat Dairy and Egg Intake in the Atherosclerosis Risk in Communities (ARIC) Study.

Curr Atheroscler Rep. 2008 Dec;10(6):460-6. Saturated and trans fatty acids and coronary heart disease.

För en ändring av de nuvarande kostråden – d.v.s. mättat fett är inte farligt:

Scand Cardiovasc J. 2008 Aug;42(4):244-9. Cholesterol does not cause coronary heart disease in contrast to stress.

Am J Clin Nutr. 2005 Oct;82(4):894-900. High-fat dairy food and conjugated linoleic acid intakes in relation to colorectal cancer incidence in the Swedish Mammography Cohort.

Scand Cardiovasc J. 2008 Aug;42(4):236-9. The fallacies of the lipid hypothesis.

Altern Med Rev. 2007 Sep;12(3):228-45. An examination of the evidence supposrting the association of dietary cholesterol and saturated fats with serum cholesterol and development of coronary heart disease.

Skillnaderna mellan smör och margarin

Text: Mela Pettersson, © NGruppen

Ibland hör vi att smör är bättre än margarin. Och med dagens fettdebatt, där allehanda aktörer får utrymme att ventilera sina åsikter, så kan man lätt få känslan av att allt fett är bra att äta – och att vi egentligen borde basera vår kost på fett. Men är det verkligen så? Och hur ska vi välja?

Skillnaden mellan smör och margarin
Smör är en mejeriprodukt som består av ca 80 procent mjölkfett, andra mjölkämnen samt vatten. Det som lagstiftningsmässigt styr vad som får kallas smör är vattenhalten, som inte får överstiga 16 procent. Smör kärnas från grädde. För att få mer smak tillsätts mjölksyrakulturer och salt. Smör innehåller kolesterol samt transfettsyror från kons egen ämnesomsättning.

Margarin består av en emulsion (blandning) av vatten i olja. Margarin tillverkas oftast av vegetabiliskt fett; rapsolja, sojaolja och solrosolja (men även av palmolja och kokosfett). Vissa margarinsorter innehåller animaliska fetter, som smörfett, ister, talg och härdad fiskolja. Genom att variera råvaran, förhållandet mellan fast och flytande fett samt tillverkningsprocess kan man framställa margarin med olika egenskaper. Fetthalten varierar mellan 35 och 80 %. Margarin innehåller, förutom själva råvaran, även diverse tillsatser som emulgeringsmedel, stärkelse och konserveringsmedel.

Smörgåsmargarin kallas ibland felaktigt för smör. Smörgåsmargarin består av en speciell blandning av fetter för att kunna vara bredbart i kylt skick och i rumstemperatur.

Fettet i smör och margarin
Smör innehåller i särklass mest mättade fettsyror och minst fleromättade – vilket innebär att det är det mest stabila fettet. Rapsolja innehåller högst andel fleromättade fettsyror, och både raps och olivolja innehåller en stor andel enkelomättade fettsyror. Margarinerna på marknaden innehåller en blandning av mättade och omättade fettsyror, ungefär 40 procent mättat fett, 40 procent enkelomättat och 20 procent fleromättat.

Steka i smör eller margarin?
När man hettar upp fett händer en rad saker. Fleromättade fettsyror tål inte höga temperaturer särskilt bra och passar därför bäst att använda kalla. Enkelomättade fettsyror tål höga temperaturer bättre – om du steker på relativt låg temperatur (upp till 180 grader) går det bra att använda till exempel rapsolja eller olivolja.

Smör tål hög värme och är inte så känslig för oxidering. Margarinerna tål också värme relativt bra, men bäst att steka i är smör. De livsmedel du steker (kött, fisk, kyckling) tar heller inte upp särskilt mycket fett – om de inte har väldigt låg fetthalt i sig. Självklart tar panerade livsmedel upp mer fett, liksom t.ex. potatis.

Inte nyttigt att steka för mycket
Stekningen i sig är dock inte speciellt nyttig, då det i denna process bildas nitrosaminer - en grupp kemiskt besläktade, kväveinnehållande föreningar som i djurförsök har visat sig ha cancerframkallande effekter.

Vad ska ligga på smörgåsen?
På smörgåsen, om du vill ha något på den: Bregott. Bregott innehåller grädde, vatten, rapsolja, salt, mjölksyrakultur, vitamin A och D. Bregott räknas som margarin eftersom det innehåller rapsolja.

Om vi tittar på ett av de andra margarinerna på marknaden, Lätt och lagom, då får vi en längre lista på ingredienser: Vatten, rapsolja, vegetabiliskt fett, kärnmjölk, modifierad stärkelse, smörolja, mjölksyrakultur, koksalt 1,2%, emulgeringsmedel E471 av veg fett, surhetsreglerande medel (mjölksyra, natriumcitrat, citronsyra), konserveringsmedel E202, arom, vitamin A och D. Du som av något skäl vill undvika tillsatser av olika slag bör därför se upp med vissa smörgåsmargarin.

Välj fett smart
Slutligen ett allmänt råd om fett: Låt huvuddelen av fettet i din kost komma från livsmedel som vetenskapen är överens om är nyttiga: fet fisk, avokado, nötter och olja. Det finns ingen anledning att äta en kost med väldigt låg fetthalt – för fett är livsnödvändigt för dig. Om du ska steka; använd smör eftersom många av de andra fetterna inte tål hög värme.

Lag Rössner mot lag Dahlqvist – på återbesök i kolhydratkampen

Text: Anki Sundin, © NGruppen

Är det farligt att äta kolhydrater? Är det farligt att äta mättat fett (läs: mättade fettsyror)? Och innebär det någon fara för en diabetiker att hålla en LCHF-kost (low carbohydrate high fat-kost)?

För en tid sedan rasade en hätsk debatt i Läkartidningen om de kostråd vi har och jag skrev ett inlägg på bloggen om den, "Går det giriga troll i näringsrekommendationerna?". Igår handlade Kalla fakta om samma tema med i stort sett samma personer. Och fortfarande står de två lagen på samma ställe där vi sist lämnade dem och försvarar sina respektive positioner.

Det är sunt att ifrågasätta kostrekommendationerna
Docenten och forskaren Ralf Sundberg har bildat ett nätverk av läkare som ifrågasätter de nuvarande kostråden. Som nutritionist kan jag inte annat än att lyfta på hatten och välkomna detta initiativ. Mot bakgrund av de fakta som framkommit rörande vetenskapligt fusk (jfr Seven country-studien*och presumtivt jäv (jfr Livsmedelsverkets referensgrupp och dess kopplingar till livsmedelsindustrin), är det minst sagt sunt att vi åtminstone börjar fråga oss om vi med hull och hår ska sluka rekommendationerna som säger att vi bör äta mellan 50 och 60 energiprocent kolhydrater, inklusive maximalt 10 energiprocent (motsvarande 50 gram) sackaros, alltså ”vitt socker”.

Bra med kolhydrater för diabetiker?
I Kalla fakta ställs frågan om diabetiker verkligen bör äta kolhydrater, eftersom kolhydrater kräver insulin. Svaret från Nils-Georg Asp blev i inslaget att det inte är någon fara eftersom vi har så bra behandling för diabetiker idag. Nils-Georg Asp är VD för livsmedelsindustrins paraplyorganisation Swedish Nutrition Foundation med medlemmar såsom Danisco, Coca cola och MacDonalds.. Det är därför sunt att ifrågasätta även honom i den här frågan. Panos Dolgiras, NGruppens egen läkare tillika nutritionist, ifrågasätter om det är klokt att äta mycket kolhydrater bara för att vi har en bra behandling mot diabetes.

Varför svårt att nå konsensus?
Varför är det så svårt att komma fram till konsensus? Professor Stephan Rössner hänvisar till den ”vulgära” liknelsen med de många flugorna som inte kan ha fel för att de alla äter skit. Dr Annika Dahlqvist anser att det är prestige och ohederliga kontakter med livsmedelsindustrin som hindrar etablissemanget från att ta klivet ur sin bubbla och omvärdera sin ståndpunkt.

Kan alla oberoende experter vara vänliga att ställa sig upp?
Men frågan är om någon är helt oberoende i frågan – finns det någon som inte tjänar på att stå upp för sin åsikt och sin vetenskapliga övertygelse här? Som jag ser det är svaret på den frågan nej.

Vi återfinner en rad nutritionister och läkare med kommersiella intressen i livsmedelsindustrin, men måste det vara ohederligt? Inte nödvändigtvis. Om någon, såsom professor Claude Marcus hävdar är tingens ordning i hans fall, får betalt av industrin för att helt enkelt säga sin åsikt, måste det inte betyda att det föreligger ett klassiskt jävsförhållande.

Även Annika Dahlqvist får ju sig en slev av Mammons frukter när hon åker land och rike runt och föreläser och säljer sina böcker.

Så ingen torde egentligen vara ”oberoende” i en vidare bemärkelse - frikopplad från kommersiella intressen - även om vi fortfarande bör ha ögonen öppna för faktiskt jäv. När det i många stycken är samma personer som företräder livsmedelsindustrin som också har makt att påverka de myndighetssanktionerade kostråden, finns det anledning att ifrågasätta i vilken utsträckning som våra kostråd är knutna till livsmedelsindustrins intressen.

Inte skadligt att äta fett
Såvitt jag känner till, finns inga skadliga effekter av att äta en kost med lite kolhydrater till fördel för fett och protein. Än så länge har vi inte sett någon ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar trots ett högt intag av mättat fett. Inte heller har vi sett några uppenbara näringsbrister eller några andra näringsfysiologiska bekymmer.

Om 10 år kommer vi att ha ett ännu större underlag för att kunna utvärdera LCHF-kosten, men till dess torde det åtminstone vara säkert att rekommendera människor att hålla sig borta från socker och stora mängder övriga, snabba kolhydrater, vare sig man är diabetiker eller inte. Däremot ställer jag mig tveksam till om vi verkligen kan äta ohejdade mängder fett utan att bli feta, såsom ibland hävdas.

*) Keys A et al. The diet and 15-year death rate in the seven countries study. Am J Epidemiol. 1986 Dec;124(6):903-15)

Bluffmaten

Text: Mela Pettersson, © NGruppen

Mats-Eric Nilsson heter författaren till två böcker (”Den hemlige kocken” och ”Äkta vara”) som givit upphov till stor debatt på sistone. Som en del i denna kan man till exempel läsa i Aftonbladet om "Bluffmaten" – om fusket på våra tallrikar. Dags att diskutera tillsatser i maten.

Är tillsatser farliga?
De tillsatser som används i livsmedel är testade, och ger i de allra flesta fall inte upphov till några reaktioner. Vissa människor är överkänsliga mot vissa tillsatser – liksom en del människor är överkänsliga eller allergiska mot olika näringsämnen i livsmedel.

Varför använder man tillsatser?
Det finns två typer av livsmedelstillsatser – berikningsmedel och teknologiska tillsatser. Berikningsmedel används för att förbättra livsmedels näringsvärde och används för att undvika vissa bristsjukdomar i befolkningen. I Sverige berikas till exempel lättmjölk med vitamin A och D.

Teknologiska tillsatser är ämnen som man tillsätter i livsmedel för att öka hållbarheten (konserveringsmedel, antioxidationsmedel) eller för att påverka konsistens (emulgeringsmedel, stabiliseringsmedel, förtjockningsmedel och klumpförebyggande medel). Det finns också ämnen som används för att förändra färg eller smak (smakförstärkare, sötningsmedel och aromämnen). På Livsmedelsverkets hemsida finns en lista över alla tillsatser och deras E-nummer.

Kontroversiella tillsatser
Självklart finns det livsmedelstillsatser som omges av stora kontroverser och är potentiellt farliga. Några av dem är:

Sötningsmedel som aspartam (E951) och sukralos (E955). Aspartam har förknippats med allt från olika typer av cancer, Alzheimers, autism och MS – men den officiella hållningen är att det är säkert, något som kritiseras då det finns en stor industri bakom (1). Sukralos kritiseras främst för sin påverkan på miljön. Läs mer om detta här.

Smakförstärkare som till exempel glutamat, även känt som MSG. Glutamat, eller glutaminsyra, är en icke essentiell aminosyra som i kroppen fungerar som neurotransmittor. Glutamat har bland annat kopplats samman med övervikt (2) och hos råttor har man även visat på ökad celldöd, utveckling av typ 2-diabetes och ökad inflammation (3). Det finns å andra sidan en rad studier som visar att det är en säker tillsats, förutom för dem som är överkänsliga, och man har inte kunnat visa på ökad celldöd hos människor (4).

Syntetiska antioxidanter som BHA och BHT (E320 respektive E321). Dessa har bedömts vara potentiellt cancerframkallande samt kunna orsaka skador på immunförsvaret, ge endokrina störningar och hyperaktivitet. I en säkerhetsbedömning gjord 1999 (5) hävdas att dessa syntetiska antioxidanter ändå är säkra, men frågan är om vi som konsumenter ska lämna över ansvaret för vår egen hälsa till författarna till denna bedömning.

Azofärgämnen som kan ge upphov till överkänslighetsreaktioner. Azofärgämnena hamnade under luppen när Southamptonstudien (6) publicerades. Studien slog fast ett samband mellan azofärgerna och hyperaktivitet hos barn.

European Food Safety Authority, EFSA, beslöt efter att studerat rapporten att den inte gav anledning till att förbjuda azofärgämenena. Rapporten har kritiserats för att den endast har visat ett svagt samband mellan azofärgämnen och hyperaktivitet, och för att de aktuella barnen fick så höga doser (mycket högre än de som finns i livsmedel) av flera av dessa ämnen tillsammans, inte var och ett för sig. Livsmedelsverket stöder EFSAs beslut. Dock ska det påpekas att det finns en stor medvetenhet bland konsumenter kring azofärgämnen och att det knappast är ett dåligt beslut att utesluta färgämnen i kosten inte minst för barn. Färgämnen är inga tillsatser som behövs i maten ur ett näringsfysiologiskt perpektiv.

Så vad ska vi då äta?
Om du vill vara på den säkra sidan så kan du alltid göra som Mats-Eric Nilsson föreslår. Fundera över vad varan du håller i handen borde innehålla – som bröd till exempel. Mjöl, vatten, salt och jäst? Vänd sedan på varan och läs innehållsförteckningen. Stämmer det överens? Grattis! Du har hittat en vara utan tillsatser! Självklart kan man känna sig lurad om man köper fiskpinnar – och mer än hälften av dem är panering. Inte mycket omega 3-fett där, inte.

Att laga din mat från grunden med ekologiska och närproducerade varor är alltid att föredra – och att undvika livsmedel med tillsatser i kommer per automatik att betyda att du väljer nyttigare livsmedel, eftersom du undviker den riktiga bluffmaten: halvfabrikat, godis, chips och läsk som bara innehåller energi och ingen näring. Du kan hitta bra mat utan tillsatser bara du tar dig tid att leta lite. Och ju fler vi är som väljer bra mat, desto fler bra produkter kommer livsmedelsindustrin att erbjuda oss.

Referenser

(1) AAOHN J. 2008 Jun;56(6):251-9; quiz 260-1. The potential toxicity of artificial sweeteners.

(2) Obesity (Silver Spring). 2008 Aug;16(8):1875-80. Epub 2008 May 22.
Association of monosodium glutamate intake with overweight in Chinese adults: the INTERMAP Study.

(3) CJ Autoimmun. 2008 Feb-Mar;30(1-2):42-50. Monosodium glutamate (MSG): a villain and promoter of liver inflammation and dysplasia Obesity (Silver Spring). 2008 Aug;16(8):1875-80. Epub 2008 May 22.

(4) J Nutr. 2000 Apr;130(4S Suppl):1049S-52S. The safety evaluation of monosodium glutamate.

(5) Food Chem Toxicol. 1999 Sep-Oct;37(9-10):1027-38. Safety assessment of butylated hydroxyanisole and butylated hydroxytoluene as antioxidant food additives.

(6) Lancet. 2007 Nov 3;370(9598):1560-7. Food additives and hyperactive behaviour in 3-year-old and 8/9-year-old children in the community: a randomised, double-blinded, placebo-controlled trial.