Går det giriga troll i näringsrekommendationerna?

Text: Anki Sundin, © NGruppen

Slaget om socker fortsätter. Kostexperter anklagas för att förneka vetenskapen och roffa åt sig sponsorpengar från livsmedelsindustrin genom att se mellan fingrarna det som för många börjar bli uppenbart eller åtminstone misstänkt osunt – är kolhydratrekommendationerna för höga för att vara hälsosamma?

Rena slakten av rekommendationerna
Bland nutritionsforskare och andra experter på området har det på senare tid förekommit ett regelrätt krig. Gamla föreställningar har slaktats på löpande band och längs vägkanten står konventionen och grämer sig över en minst sagt krackelerad plattform.

Hela debatten har färgats av legosoldater, opportunister i form av starka tyckare som lierat sig med icke-vetenskaplig media och som iklädda hemmagjorda frälsarskrudar lyckats trampa iväg med fanan åt sitt eget håll. Med sig har de haft en icke föraktfull skara anhängare vars förebilder alltid blir de profiler som hörs och syns mest. Det vill säga inte de verkliga experterna, utan profitörer som sett en god chans att få rikedom och berömmelse – och tagit den. (Numera är ju som bekant vissa pseudoexperter från tv mer kända i folkhemmet än de verkliga giganterna på området, de som av vetenskaplig ödmjukhet, tradition och hävd hittills har hållit sig bakom forskarkorridorernas ogenomträngliga murar.)

Läkare ryter till
Intressant, och glädjande, är nu att debatten har polariserats ytterligare i och med att klarsynta läkare med näringsläran kopplad till sina respektive specialiseringar har gjort sitt inträde. Många har redan slutit upp i ledet bakom de välinformerade kolhydratskeptikerna, alltså de som är övertygade om att de nuvarande svenska (och nordiska) näringsrekommendationerna anger en för hög andel kolhydrater för folks bästa.

Anklagelserna haglar från alla håll och Läkartidningen har på ett mycket förtjänstfullt sätt givit utrymme åt båda sidor. Slutrepliken från just denna omgång kom idag från de aktörer som ståndaktigt står kvar vid Livsmedelsverkets sida och hävdar att en kost med mindre kolhydrater än seden och solidariteten bjuder är ”extrem”. Här hänvisar författarna till undersökningar med så lite som 10 energiprocent kolhydrater och så mycket som 70 energiprocent fett, något som väsentligen skiljer sig från de allmänna rekommendationer om 55-65 energiprocent kolhydrater och max 30 energiprocent fett.

Men vi behöver inte gå så långt i vår strävan att ge människor en bättre kostregim. Det är få människor som av mentala och sociala skäl ens skulle klara av en sådan så kallad ketogen kost. För de allra flesta räcker det med att kapa konditorivarorna, skippa brödet och äta mer ”ursprunglig mat”, som en del skulle kalla det, vilket i det här sammanhanget innebär huvudsakligen frukt, bär och grönsaker, nötter, kött, fisk, ägg och annat näringsrikt.

För saken skull vill jag tillägga mjölk och mejeriprodukter, även om vän av ordning knappast skulle kalla det ”ursprunglig mat”. Men låt oss inte haka upp oss på vare sig detaljer eller påhittade begrepp.

En sådan kost vore i vilket fall som helst inte extrem på något vis – bara allmänt nyttig för väldigt många människor. Inte minst överviktiga människor, som just nu täcker halva Sveriges befolkning.

Har allt varit ett enda stort missförstånd?
Från mitt perspektiv sett har många välutbildade och insatta personer ur professionen i flera avseenden givit sig ut i krig i onödan. Eftersom kolhydratanhängarna med professorer Stephan Rössner och Claude Marcus som de kanske mest kända i det svenska folkhemmet med bestämdhet slår ifrån sig alla anklagelser om korruption, återstår bara att tolka hela situationen som ett stort missförstånd. Deras lag verkar ha uppfattat motståndarna i just Läkartidningens hätska debatt som förespråkare av just extremkost, och då är det inte konstigt att de inte kommit varandra närmare än de nu har gjort.

Det vill säga inte alls nära, trots att inlägg och repliker fyllt sida efter sida i de senaste numren. För det är ingen extremkost som måste till för att minska övervikten, hjälpa diabetiker att återfå hela eller delar av sin insulinkänslighet, eller minska insulinresistensen hos människor som ännu inte klassas som diabetiker – det är bara sunt kostförnuft: ät för att mätta din fysiologiska hunger och välj så rena råvaror som absolut möjligt.

Hur vi sedan ska få människor på individnivå att göra som vi säger är sedan en fråga för dietister, beteendevetare och psykologer, inte nutritionister eller läkare.