Text: Mela Pettersson, © NGruppen
Under den senaste tiden har det pratats allt mer om bukhöjden, eller sagittal abdominell diameter, som det nya sättet att mäta huruvida vi är feta eller inte. BMI och midjemått har blivit omoderna. Redan 2004 rapporterade Dagens Medicin om en liten studie som kommit fram till dessa resultat (1). Tidningar och tv rapporterar att det är farligare att vara bukfet än att bara ha en hög vikt.
BMI och midjemått för trubbiga mätmetoder
De tidigare måtten, BMI och midjemått, kritiseras; BMI för att det inte tar hänsyn till huruvida vikten består av muskler eller fett, och midjemått för att det inte tar hänsyn till om fettet är subkutant – det vi till vardags kallar för underhudsfett, eller visceralt, det vill säga är inbäddat i och mellan organen.
BMI har länge använts på befolkningsnivå, då man sett samband mellan extremvärden på BMI och sjuklighet. När svagheterna med BMI-måttet kritiserades (man visade att det inte var kilona i sig utan var dessa kilon var placerade på kroppen som var det viktiga) så började man mer och mer använda sig av midjemått, eller midje/höftkvot (som skulle vara under 1,0 för män och under 0,85 för kvinnor).
Bukhöjden anses nu vara ett bättre mått eftersom underhudsfettet sjunker åt sidan när försökspersonerna ligger ner.
Faktaruta
Mätmetoder för att mäta farlig övervikt (2)
- Body mass index (BMI): Grad av övervikt/fetma – mäter både kroppsfett och muskelmassa
- Midja–höftkvot (WHR): Bukfett i relation till kroppsstorlek
- Bukens höjd (sagittal abdominell diameter): Fettet inne i buken
- Midjemått: Fettet inne i och utanpå buken
På Karolinska Institutet finns en studie som leds av Mai-Lis Hellénius, där 4000 60-åriga stockholmare följs. Från studien har en rad artiklar publicerats, bland annat en som visar på risken med oregelbundna måltider (3), en om sambandet mellan tobaksanvändande och metabola effekter (4) och en om högt blodtryck (5). Denna studie har också studerat olika sätt att mäta sambanden.
Så mäter du din bukhöjd
Ligg på rygg på golvet med böjda knän så svanken tar i underlaget. Placera ett vattenpass (eller en linjal) i navelhöjd. Mät höjden från golvet till vattenpasset. Håll inte andan, mät höjden vid en lätt utandning. Målet är en bukhöjd under
Därför är det viscerala fettet farligare
Bukfettet, eller det viscerala fettet, är farligt för att det är av en annan sort än det fett som lagras till exempel på låren. Bukfettet ses som ett endokrint organ – det vill säga, det insöndrar ämnen till blodet (ordet endokrin kommer av grekiskans endo (inne) och krinos (kärl)).
Fettet över buken är aktivt. Det betyder att fettcellerna producerar metabolt aktiva ämnen som kan leda till kroniska sjukdomar såsom hjärt-kärlssjukdomar och cancer. Bukfettet kopplas ofta ihop med stress, framför allt då hyperaktivering av den så kallade hypotalamiska–hypofysära–adrenokortikala (HPA) axeln, vilket (till en början (6)) leder till en ökad utsöndring av kortisol (7).
Det viscerala fettet har fler celler per massenhet, högre blodgenomströmning och fler glukokortikoida receptorer, och därför påverkar glukokortikoiderna (som produceras i binjurebarken) det viscerala fettet mer än underhudsfettet.
Den dominerande glukokortikoiden hos människan är kortisol som i huvudsak har tre funktioner:
1. stimulerar leverns produktion av nya proteiner, liksom omvandlingen av glukagon och fett till glukos (därav namnet glukokortikoider)
2. ökar kroppens tålighet mot stress
3. motverkar inflammationer genom att stärka lysosomernas membran.
Nackdelen med glukokortikoiderna är att de även påverkar kroppens så att sårläkningen går långsammare och bekämpning av mikroorganismer (bakterier mm) försämras. I höga doser hämmas immunförsvarets aktivitet.
Stress, övervikt och sötsug - kopplat till bukfett
Att det viscerala fettet har fler sådana receptorer innebär att fettsyror insöndras till blodet framför allt från bukfettet när vi blir stressade. Om vi då inte rör på oss - vilket vi sällan gör när vi stressar upp oss i dag – så används inte fettsyrorna som tänkt, det vill säga som bränsle. De stannar därför i blodet, och orsakar skador på levern, bukspottkörteln, hjärtat och på blodkärlens insida.
Bukfetma gör också att insulinet fungerar sämre, samt att det bildar inflammatoriska ämnen. Sannolikt är det detta som leder till både den ökade risken för hjärt-kärlsjukdom och en lång rad cancerformer.
Det har också visats att bukfeta personer kan ha överaktivitet i det endocannabinoida systemet (8), som anses vara en viktig del av hjärnans belöningssystem. En överaktivering kan ge ett ökat sötsug, minskad mättnadskänsla och ökad risk för viktuppgång.
Referenser
(1) www.dagensmedicin.se/nyheter/2004/08/06/bukhojd-battre-an-midjematt/
(2) www.sbu.se/upload/Publikationer/Content0/1/fetma_2002/kapitel_1.pdf
(3) Eating meals irregularly: a novel environmental risk factor for the metabolic syndrome. Obesity (Silver Spring). 2008 Jun;16(6):1302-7. Epub 2008 Apr 3.
(4) Association between metabolic effects and tobacco use in 60-year-old Swedish men. Eur J Epidemiol. 2008;23(6):431-4. Epub 2008 May 10
(5) Prevalence of hypertension in immigrants and Swedish-born individuals, a cross-sectional study of 60-year-old men and women in
(6) www.ltarkiv.lakartidningen.se/2000/temp/pda21702.pdf
(7) Panminerva Med. 2003 Sep;45(3):189-95. Is visceral obesity a physiological adaptation to stress?
(8) G Ital Cardiol (
Inlägg
Tvättbrädehöjd i mitt fall ;)
SvaraRaderaGrattis!
SvaraRaderaVem som helst med en gnutta förstånd förstår att man inte kan dra några slutsatser av att mäta bukhöjden eftersom man inte tar hänsyn till personens kroppsstorlek.
SvaraRaderaAndreas - det är för tidigt att använda just bukhöjd som definitivt mått på hälsa/ohälsa, men det verkar faktiskt som om det finns en stark koppling mellan mängden visceralt fett (fett i buken) och risken för folksjukdomar, oaktat kroppsstorleken.
SvaraRaderaVidare finns det ingen anledning att mäta vare sig BMI eller, så småningom, bukhöjd på personer som är vältränade, om det kanske var det du tänkte på. Avsikten med dessa mått är att bedöma risken hos överviktiga att drabbas av sjukdom, och ska bara användas för detta ändamål.
Nej, det jag syftade på var att det är en stor skillnad på vad som är en normal bukhöjd mellan en person som är 2m lång och en som är 1,6m lång, samt mellan en person med kraftig benstomme och en med tunn benstomme.
SvaraRaderaSen varierar det ju även hur mycket muskler man har även om man är överviktig. Det finns svaga överviktiga och det finns starka överviktiga.
Att mäta bukhöjden säger därför ungefär lika lite som att mäta BMI.
Det enda man kan prata om är sannolikheter men att gå så långt som att säga att 22cm är någon form av gräns för män är att idiotförklara sig själv.
Andreas - hur stor skillnad vill du göra gällande att det är mellan en person på 1,6 m och 2 m med avseende på riskmängden visceralt fett? Jag tar gärna del av vetenskapligt underlag i den frågan.
SvaraRaderaBukhöjden, till skillnad från BMI, blir ett mer reellt mått på förhöjd risk eftersom det blir just det hårda bukfettet som man mäter. Det är det fettet som är metabolt aktivt i sammanhanget, vare sig man är "lite" eller "mycket" överviktig.
När det gäller styrka är också många överviktiga individer starka. Men du har rätt i att det är bättre att vara vältränad och överviktig än otränad och överviktig, ur ett hälsopersektiv.
Ingen har för övrigt sagt att 22 cm är en gräns. För att citera Mela Pettersson: "...dessa siffror är än så länge ganska osäkra".
Det är ju enkel matematik, man behöver inte ens hänvisa till någon speciell källa.
SvaraRaderaEn person som är 2m lång är 25% längre än en person som är 1,6m. Därmed blir det ju även i snitt 25% skillnad i bukhöjd. Lägger vi sedan till faktorer som olika benstomme, och olika muskelmassor så kan vi säkert hamna runt 50% mellan två extremfall innan vi ens börjat ta hänsyn till bukfettet.
En person som är 1,6m lång, har liten benstomme, liten muskelmassa men rejält med visceralt fett kommer att få en lägre bukhöjd än en person som är 2m lång, har kraftig benstomme, mycket muskelmassa och medelmåttigt med visceralt fett.
Man måste ju tänka på att det är många andra faktorer än det viscerala fettet som bidrar till bukhöjden, det är vad jag försöker säga.
Hur vida 22cm är en gräns är en tolkningsfråga. Man kan mycket väl tolka det som skrivs som en form av gräns (trots att den är osäker). Men det jag menar är att det är absurt att ens tala om en gräns när det är så många andra faktorer än just bukfettet som påverkar det hela.
Andreas - nej, det handlar inte om matematik. Det handlar om observerad koppling mellan risk och bukmått.
SvaraRaderaVisst finns det andra faktorer som bidrar till bukhöjd än visceralt fett - storleken på de inre organen och underhudsfett bidrar till denna - men tanken med bukhöjdsmätningar är att sjukvården ska få tillgång till ett enkelt mätinstrument för att kunna avgöra vilka patienter som behöver utredas vidare för hälsorisker av olika slag. Därmed är inte sagt att bukmått någonsin kommer att bli den enda måttstocken, utan en i raden av indikatorer för var det behövs insatser på individuell nivå.
Bukmått kan kanske bli ett bra alternativ till att mäta BMI.
Seriöst, även om det finns en korrelation mellan risk och bukmått så säger det inget om det enskilda fallet. Därför blir det ett lika dåligt instrument som BMI. För även med BMI så finns det en korrelation mellan risk och högt BMI-värde.
SvaraRaderaVarför ens använda ett så dåligt mått som bukmått faktiskt är istället för att förbättra det så det blir något mer användbart? Tex så borde den procentuella skillnaden mellan bröstbenets höjd vid plexus solaris och bukhöjden vara en bättre indikator.
Andreas - jag vet inte om man har gjort mätningar på just det sättet som du föreslår, men jag håller med om att det skulle kunna vara ett intressant mått. Frågan är om utfallet skulle bli annorlunda - skulle det bli ett mer effektivt mått än bukhöjd? Det tål att undersökas. En viktig aspekt där är också att det kan vara svårt att nå solar plexus för mätning om det ligger för mycket massa över, vilket i sin tur skulle kunna bli en stor felkälla. Jag tänker mig också att det finns personer vars procentuella nivåskillnad mellan bröstbenet och buken inte behöver vara så stor, men som kanske ändå har en betydande mängd visceralt fett. I ett sådant fall skulle man missa en eventuell risk med den mätmetod som du föreslår. I vilket fall som helst skulle det vara spännande att titta på en korrelation mellan bukhöjd och procentuell höjdskillnad.
SvaraRaderaJag menar att BMI är ett undermåligt mått för att värdera risk, eftersom BMI likställer all kroppsväv. Det kommer man undan genom att tillämpa en mätmetod där kroppsvikten inte blir en parameter. (Det bästa vore naturligtvis att scanna det viscerala fettet för att verkligen få ett bra värde att bedöma risk utifrån, men det är en kostnadsfråga och skulle inte fungera i praktiken.)
När det gäller riskerna i det enskilda fallet är det som sagt inte meningen att enbart ett mått ska utgöra underlag för någon diagnos i det här fallet, utan vara ett verktyg bland många för att avgöra om en individ behöver utredas vidare. Blodtryck och blodsocker är bra exempel på andra verktyg som är relativt enkla och billiga, och som ju också tillämpas dagligen inom sjukvården. Här finns det olika gränser för vad som är alarmerande och inte beroende på ålder och tillstånd. När bukhöjd som mått har utretts tillräckligt är det sannolikt att det kommer att finnas olika mätvärden som kan tillämpas även här för att indikera risk.
Intressant nog verkar det också finnas skillnader mellan olika folkslag; afrikaner verkar kunna klara av övervikt utan att drabbas av sjukdom i större utsträckning än till exempel asiater. Hur man löser det på massnivå ska bli intressant att se.