Mättnadssignaler – en saga om varför högfettkoster fungerar

Text: Anki Sundin, NGruppen

Att vi äter spontant om vi kan när vi blir hungriga och avslutar en måltid när vi är mätta är så självklart att det tycks onödigt att ens sätta på pränt. Men det gömmer sig en mycket intressant frågeställning bakom detta till synes naturliga fenomen: varför blir alla människor inte mätta av samma mängd mat? Eller, för att tala klarspråk, varför blir en del överviktiga och andra inte, trots samma tillgång på mat och möjlighet att äta?

Fenomenet övervikt (och fetma) spänner över flera fält, men landar till syvende och sist i samma uppsamlingsbassäng; mättnads- och hungerssignalerande hormoner och kroppsliga reaktioner som vi tolkar som känslor – allt ifrån faktisk, fysiologisk hunger till sötsug via behov av tröst och uttryck för glädje.

I ett tidigare inlägg, Övervikt och fetma - en ätstörningsproblematik?, har jag tangerat problematiken med ätstörningar i samband med övervikt och fetma. I detta inlägg blottar jag några av de hormoner och andra faktorer som samverkar för att stimulera energiintag eller ett avslutande av energiintag. Syftet med inlägget är också att ge en ingång till ytterligare utläggningar om komplexiteten i överviktsproblematiken.

Högfettkosten fungerar för att hjärnan får tråkigt

Upplevelsen av njutning (hög njutning bidrar till fortsatt ätande, medan en avtagande njutning får oss att avsluta måltiden) är kopplat till vårt spontana energiintag. En mycket hög njutning kan bidra till att vi äter mycket energi vid en och samma måltid, och tvärt om – smakar det tråkigt och trist avbryter vi vanligtvis måltiden efter endast ett litet intag av energi. Detta är sannolikt ett skäl till att en kost som består av ett mycket begränsat spektrum av smaker och/eller utbud av livsmedel kan bidra till en större viktminskning även när försökspersonerna får äta så mycket de vill av den mat som ingår i den aktuella kostregimen (jämför högfettkost med "vanlig" kost). Detta fenomen kallas ibland för "matleda".

Kan ”rätt” mat ge ”rätt” stimulering?

Det finns många olika farmakologiska hjälpmedel för att hindra spontant intag av energi. De verkar många gånger på samma nivå som våra naturliga hungers- och mättnadssignaler. Det som vore intressant är att veta vilka, om några, livsmedel som har en effekt på biomarkörerna för mättnad, och som i förlängningen kan vara ett långsiktigt verktyg för människor att välja ”rätt” mat för att bibehålla en hälsosam kroppsvikt.

Hormoner och andra faktorer

Några av de signaler som vi vet eller tror oss veta är kopplade till spontant energiintag är (1):

• Magsäckens volym
• CCK (cholecystokinin)
• GLP 1 (glucagon-like peptide 1)
• Bombesin (=gastrin-releasing peptide)
• Somatostatin
• Insulin
• Leptin
• GIP (glucose-dependent insulinotropic polypeptide)
• Ghrelin
• PYY (peptide YY)
• Enterostatin

Dessutom finns några andra faktorer som är kopplade till aptit och mättnad (1):

• Kroppstemperatur
• Absolut blodglukos
• Glukosminskning

Dessa olika faktorer samverkar för att tillsammans antingen göra oss hungriga (öka vår aptit) eller mätta (vilket spontant gör att vi avbryter en måltid).

Ur referenslistan:

1: De Graaf C, Blom WAM. Smeets PAM, Stafleu A, Hendriks HFJ. Biomarkers of satiation and satiety. Am J Clin Nutr. 2004;79:946-61.