torsdag 11 juli 2013

5:2-dieten

Av: Anki Sundin
Att äta 5 dagar och fasta 2 varje vecka ser och hör vi en hel del om nu i olika sammanhang. Som vanligt är det här dock inget påfund som är sprunget ur någon ny näringsfysiologisk forskning. Att energibegränsning kan leda till viktnedgång är knappast någon nyhet. 5:2 är ingen kostmodell - det är en beteendemodell.

Låt oss göra en alltför förenklad räkneövning. Den representerar inte verkligheten, men ska syfta till att ge en känsla för vad vi pratar om. Om du fastar 2 dagar i veckan så kapar du 2/7, nästan 30%, av ditt energiintag. Ett annat sätt att säga det på är att det är hela 4000 kcal om du vanligtvis ligger på runt 2000 kcal per dag. Även om du skulle äta lite mer de övriga dagarna, så skulle du vara tvungen att äta i genomsnitt 800 kcal extra varje dag, för de flesta en rejäl middag, för att kompensera för det energiintaget. Om fastedagarna inte är ”nollade” utan tillåter ett intag om 500-600 kcal per fastande dag så blir siffrorna lägre, men principen står sig.

För den som har följt forskningen om NEAT, BMR och TEF är så klart en sådan räkneövning så simpel att den blir felaktig. Men om vi ändå utgår från att två dagars fasta per vecka i genomsnitt ger ett minskat energiintag, och att det kan ge en viktnedgång, så är det egentligen ingen ny kostmodell - snarare en beteendemodell. Ungefär som ”inte äta sådant som växer under jord” eller ”inte äta E-nummer”.

Fungerar den, då?
På kort sikt, ja - om man inte kompenserar för den bortfallna energin. Det kan man göra genom att äta mer icke-fastande dagar eller minska sin energiutgift. Man kanske tränar mindre eller får ett minskat NEAT. En negativ konsekvens av ett minskat energiintag är att BMR också kan gå ned, något som en fortsatt träning kan motverka.

På lång sikt, ja - om de kortsiktiga villkoren är uppfyllda och man även får i sig tillräckligt mycket av alla essentiella näringsämnen. 5:2 är knappast en modell som jag skulle rekommendera någon med träningsambitioner, så vida man inte ”fuskar” och tar tillskott av grenade aminosyror, men även då ställer jag mig tveksam till att det rent näringsfysiologiskt är den bästa modellen för att väga mindre på vågen. Så vitt jag vet finns det inga långtidsstudier som utreder hur en sådan modell påverkar träningsresultaten på längre sikt.

Är du motionär på lättare nivå och letar efter en modell som kan hjälpa dig med vikten, så kan du ju prova om det kittlar fantasin. Det kan rent av vara positivt om du upplever att frekvent ätande triggar aptiten. Tränar du på lite högre nivå är det sannolikt ingen optimal modell, men du klarar säkert av att vänja dig om du vill. Ligger på du en mycket hög träningsnivå är det definitivt ingen modell av godo.

5:2 ingen kostmodell - det är en beteendemodell
Näringsfysiologiskt finns det inget som talar för att just 5:2-modellen har en särskilt positiv effekt som inte en allmän energibegränsning har. Det handlar om att hitta en beteendemodell som underlättar ett begränsat energiintag men fortfarande ger så mycket energi och näring att man täcker behovet fortfarande tillåter träning. 5:2 är ingen kostmodell - det är en beteendemodell.

5:2 i andra medier
http://www.expressen.se/halsa/at-som-vanligt-5-dagar-i-veckan--rasa-i-vikt/
http://www.dn.se/livsstil/halsa/olet-ar-min-stora-viktsynd/
http://mabra.com/glom-lchf-och-gi-sifferdieterna-ar-har/

4 kommentarer:

  1. Jag går direkt på min fråga som jag av någon anledning har haft svårt att hitta ett svar på trots att den är otroligt simpel; Finns det något snitt på hur lång tid det tar innan glykogeninlagringen i musklerna och levern tar slut? Jag förstår att alla har individuella glykogeninlagringar, BMR och RMR värden. Jag förstår också att glykolosysen överlappar med lipolysen under en fasta i syftet att spara på glykogeninlagringen men när når man hypoglykemi? Utan att träna och äta vill säga. Det känns som en viktig parameter i tex periodisk fasta debatten eller har jag missat något trivialt? Hur långt in på dagen klarar man sig utan att nå en negativ muskelkatabolisk effekt?

    Jag studerar träningsvetenskap strax utanför LA och jag har frågat två av mina lärare denna fråga. Den ene är sjukgymnast och utbildad nutritionist, den andra och har en PhD i Ex Phys/Bioenergetics. Den förste menar att man går över till glyconeogenesis redan om man skippar frukosten vilket då skulle ha en muskelkatabolisk negativ effekt (är det inte väldigt extrema situationer som ska till för att börja använda protein som energisubstrat? 60h utan kolhydrater eller 5h+ fysisk aktivitet?) och den andre menar att man aktiverar lipolysen för att konvertera fett till glykos om man skippar frukosten. Två helt skilda svar av två välutbildade professorer.

    Jag tycker den andres svar är mest logiskt men det gick då inte ihop i min hjärna att man kunde bara skippa frukosten och bränna fett. Men sedan läste jag studierna om hur kroppen faktiskt anpassar fettinlagringen allteftersom och att träna på fastande mage inte hade en netto förbränningseffekt som man tidigare trott.

    Tack för en fantastisk blogg och jag hoppas att jag kan åka tillbaka i höst och förklara för båda professorerna hur det ligger till.

    Med vänlig hälsning/Leonard Rooney


    SvaraRadera
  2. Leonard och jag diskuterar frågan per mail - därav uteblivet svar här på bloggen.

    SvaraRadera
  3. Synd! Hade gärna läst ditt svar. Kanske underlag till nytt blogginlägg istället?

    Med vänlig hälsning, Tommy

    SvaraRadera
  4. Så sjukt ointressant, för en oinvigd, att läsa förkortningar såsom NEAT, BMR och TEF. Försöker du aktivt att skrämma bort nya läsare?

    Bara ett tips från coachen.

    SvaraRadera